Bloggträff

Efter en trekvarts bussfärd började vi nu närma oss Stockholms

Central. Jag visste inte med vilket fordon Pockhethexan skulle komma,

så jag höll utkik efter deras husbil. Men icke. När vi klev av bussen

såg vi varken Pockethexor eller husbilar.

Eftersom det duggregnade lite, gick vi in på stationen för att leta.

Jag hann inte ens komma in genom svängdörren förrän jag såg

henne.....och var hittar man en Pockethexa om inte....

ståendes i en Pocketshop!

Vi fann varann direkt och det var som att se gamla vänner igen.

Pockethexan och hennes Oumberlige make har följt mig nästan

sen början av min "bloggkarriär" och de var lika naturliga och

 trevliga som jag hade föreställt mig.

Efter en kort presentationsdialog säger Oumberlige Peter

plötsligt: 

"Man hör faktiskt en lätt tysk brytning när du pratar"

"VA!?!" utropade jag och kände hur jag ville döööö.

Där kommer jag som nån slags Silvia-kopia och pråtar svenskat med

akzenten!! Och i Tyska landet pråtar jag tyskat med svenska prytningen. 

Finns det något jag pratar utan brytning?

Scheiße.

"Peter, ge mig 1-2 timmar så ska du se att Eskilstuna-gnället

kommer tillbaka" sade jag under stor koncentration för att få

till det så svenskt som möjligt.

Eftersom dottern och jag började bli hungriga, körde vi till

deras favvo-pizzeria på Söder.

"Inte världens snyggaste ställe, men man blir inte magsjuk här iallafall"

menade Peter medan han hjälpte Pockethexan ur VW-bussen.

Ok, inredningen var väl mer än spartansk och jag erkänner att jag

som turist hade gått förbi den pizzerian. Men stämningen där var 

väldigt familjär och lättsam. Dessutom åt jag nog den godaste

kycklingsalladen som jag någonsing har ätit. Ok, erkänner att jag

sällan äter kycklingsallad, men det hade nog varit den godaste om 

jag nu hade ätit många kycklingsallader under åren.

Magsjuk blev jag inte heller.

Pockethexan och Oumberlige Peter

Efter det blev det en fika och en runda i Gamla stan.

Inklusive en liten historielektion och små intressanta

detaljer i Stockholms arkitektur. Samt lite fönstershopping.

Pockethexan, som är smärtpatient, hade mer eller mindre pumpat 

sig full med smärtmedel för att klara av att "bara" ha kryckor med sig.

Tabletterna kanske även förklarar varför hon var på så bra humör....

Skämt åsido. Jag beundrar Pockethexan för hennes styrka och 

nu fick jag även se varför maken Peter är "oumberlig".

Att ta sig fram med "Kryckan" (som han kärleksfullt kallar sin hustru)

kan tänkas vara omständigt. Men med Peters hjälp flöt allt på utan problem.

Nästan som "hemma i Tyskland"

Tyvärr sprang tiden iväg alldeles för snabbt och 

vi var tvungna att skiljas åt - för första men inte

för sista gången. 

Tack för en trevlig eftermiddag!

Kram