lördag 25 januari 2014

Peppar, peppar....

Det händer ibland att solen skiner.
;)))
Och när den gör det, kan det hända
att jag blir tvungen att snabbt ta ett foto
 av en vardagsrumshylla,
 för att inte glömma
känslan
För vem vet när den kommer tillbaka...typ.


Solen lyste kort upp mitt
höstlovsfavoritfoto
där dottern vandrar i en
varm saltsjö i Spanien.

I samma sjö gjordes ett av mina
"yes-I-can-foton"

Foton för att peppa upp mig själv
och minnas att...

YES

I

CAN


För den som mer eller mindre
kan vandra över vatten
kan väl klara av
det mesta?

Vad peppar upp dig?

Kram

måndag 20 januari 2014

Att ta en chans

Det har varit lite segt och jobbigt.
Inte nog med att jag försöker "avverka" mitt
förflutna, samtidigt är jag även tvungen 
att tänka vidare.

Vad är rätt eller fel?
 Hur ska min framtid bli?
Vad ska jag bli när jag blir stor?
Hur ska jag göra för att försörja mig själv?
Kan jag finnas där för mina barn
när de kommer hem?

Att sen inse att en utbildning inte är
möjlig pga av barn och ekonomi,
det kändes tungt.

Hopplösheten och det urkassa
självförtroendet tog över.
Jag deppade och bölade lite
i ett par dagar.
Sen bestämde jag mig för att ta
tag i saken själv.
Det man inte kan,
kan man lära sig genom böcker
och internet.


Jag började läsa
och kände mig motivierad.
När jag sen fick ett mail,
där man erbjöd mig en
chans
till att jobba hemma....
wow!

Det är som att jämföra mig
med en gammal bil.
Den har varit instängd i ett
garage i evigheter.
Nu har man öppnat dörren,
skjutit ut bilen i  friska luften
och polerat den lite.
Sen kom man förbi och
hällde lite bensin i tanken.
Lagom mycket för att man 
ska komma till nästa mack.
Nu gäller det bara att ta det lugnt
och försiktigt lägga i växlarna,
en efter en
och sen köra.
Även fast man inte vet riktigt
vart vägen leder,
gäller det att inte bli rädd
eller ge upp och stanna.

Nu eller aldrig.
Den här chansen ska jag ta
och
jag fixar det!

Kram

onsdag 1 januari 2014

Nya tag!

Fy fan vad bitter jag blev i förra inlägget!

Fast ibland känns det som om man liksom
fastnar och inte kommer vidare.
Bara ligger och ruttnar tills man
krympt ihop till en liten skrutt.


Det är lätt att man känner sig ensam
och utsatt som ett träd mitt ute
i ingenting.


Men jag ÄR ju inte ensam!
Jag kan inte klaga.
Visst känns det jobbigt ibland,
men det finns de som har det värre.

Och även fast det drar en kall
vind över vidderna idag,
vet jag att det snart blir varmare.


Jag vet att 2014 kommer att bli bra
och fullt med positiva upplevelser!

Jag har bestämt det nu.

Och börjar jag klaga och gnälla
kan det hända att min kompis P.
kommer och sparkar mig 
där det gör ont.

Tur att man har vänner med stort V.
Tack för att du finns i mitt liv
och lyfter mig ur gropen när
det behövs!

Kram