Det har varit lite segt och jobbigt.
Inte nog med att jag försöker "avverka" mitt
förflutna, samtidigt är jag även tvungen
att tänka vidare.
Vad är rätt eller fel?
Hur ska min framtid bli?
Vad ska jag bli när jag blir stor?
Hur ska jag göra för att försörja mig själv?
Kan jag finnas där för mina barn
när de kommer hem?
Att sen inse att en utbildning inte är
möjlig pga av barn och ekonomi,
det kändes tungt.
Hopplösheten och det urkassa
självförtroendet tog över.
Jag deppade och bölade lite
i ett par dagar.
Sen bestämde jag mig för att ta
tag i saken själv.
Det man inte kan,
kan man lära sig genom böcker
och internet.
Jag började läsa
och kände mig motivierad.
När jag sen fick ett mail,
där man erbjöd mig en
chans
till att jobba hemma....
wow!
Det är som att jämföra mig
med en gammal bil.
Den har varit instängd i ett
garage i evigheter.
Nu har man öppnat dörren,
skjutit ut bilen i friska luften
och polerat den lite.
Sen kom man förbi och
hällde lite bensin i tanken.
Lagom mycket för att man
ska komma till nästa mack.
Nu gäller det bara att ta det lugnt
och försiktigt lägga i växlarna,
en efter en
och sen köra.
Även fast man inte vet riktigt
vart vägen leder,
gäller det att inte bli rädd
eller ge upp och stanna.
Nu eller aldrig.
Den här chansen ska jag ta
och
jag fixar det!
Kram