Det finns såna och såna dagar.
Nu var det en "sån" dag - där man skulle
ha stannat kvar i sängen och dragit täcket
över huvudet igen. Eller rättare sagt, verkade
hela veckan bli "sån".
Jag var inne på den andra dagen i kampen för att
fixa en husvagnsregistrering.
Tredje försöket var misslyckat och klockan är
nu elva - en timma kvar tills vägverkets kontor stänger.
Jag lämnar vägverket (Strassenverkehrsamt) nästan
halvspringande. I ena handen har jag en hög med
dokument som hittills inte hjälpt mig vidare. Med
andra handen letar jag fram bilnyckeln samtidigt
som jag svär så j-a mycket jag kan på tyska.
Jo, jag gör det på tyska - låter mer kraftfullt.
Värmen ute är tryckande, svettfläckarna under
armarna bara växer och frodas på t-shirten som
jag med omsorg hade valt ut under morgonen.
Jag skulle ha valt en svart istället...
Nu är det bråttom. Jag startar bilen och ger fullgas.
Så mycket fullgas man nu kan ge inne i en stad...
naturligtvis verkade ingen av de andra bilarna att
ha det särskilt bråttom - som annars.
Det är dags att ta till plan B!
Jag kämpar mig stressad fram i den tyska
förmiddagstrafiken. Efter cirka tio minuter är
jag framme vid huset där min försäkringsman
har sitt kontor. Jag korsar gatan över heldragen
linje och parkerar snabbt i en ledig parkeringslucka
framför ett apotek. Sen rusar jag upp för trappan
till försäkringskontoret. En vänlig dam öppnar dörren
och jag ber att få prata med "min" försäkringsman.
Vi känner varann i närmare tio år nu och är sedan
länge per "du" med varann. Han hälsar glatt på mig som
man hälsar på en gammal god vän och vi kliver in
i hans stora kontor. Med andan i halsen förklarar
jag mitt...ursäkta MINA...misslyckade försök att
registrera husvagnen i makens namn.
"Snälla S. kan du ge mig ett nytt eVB-Nummer i MITT namn?"
säger jag och känner hur stressen och värmen brer
ut sig som stora röda fläckar på mina kinder.
Försäkringsmannen sätter sig genast vid skrivbordet
och börjar leta fram ett eVB-Nummer till mig.
"Det är camping/husmobil va?" undrar han
"Husvagn - inte husmobil" menar jag
"Det är samma kategori" säger han
och skriver sen upp numret på en lapp som
han ger mig. Jag tackar för den snälla servicen,
vi skakar hand, säger hejdå och jag rusar ut ur
kontoret. Nu är det typ 33 minuter kvar tills
vägverket stänger. När jag kommer fram till
min bil lyser en rosa lapp under vindrutetorkaren.
Jag tror knappt mina ögon. Under de knappt
tio minuterna jag var hos försäkringsbolaget hade
jag fått en böteslapp.
En vänlig hänvisning till att jag brutit mot någon
"paragraf i trafikordningslagen" och att det
kommer en betalningsfordran inom ett par dagar.
Jag vet inte vilken lag jag brutit mot. Antagligen
var det för att jag hade parkerat utan att lägga i
en p-skiva i fönstret. Men kanske hade man även
sett mig köra över den heldragna linjen...?
Just nu bryr jag mig inte om vilket.
Tiden är knapp och jag slänger den rosa lappen på
sitsen bredvid mig och drar en svordomsramsa
på tyska medan jag vevar ner rutan igen.
En elektrisk fönsterhiss skulle verkligen löna
sig i mitt fall.
Den här gången drar jag ingen lapp när jag
kliver in vid vägverket. Istället går jag direkt till den
dam som tidigare skickat iväg mig till försäkringsavdelningen.
Hon tittar lite förvåna, som om hon inte kände igen mig.
Kanske den röda färgen i ansiktet var orsaken.
Hon ber mig vänligt att sätta mig och vänta en stund på
sidanom medan hon slutför sin uppgift.
"Bitte schön" säger hon sen och jag kan sätta mig
vid hennes skrivbord igen. Nu lägger jag fram:
* Registreringsbrevet
* Aktuell registreringslapp
* Senaste besiktningsbeviset
* MITT pass
* MITT eVB-Nummer
och säger för fjärde gången:
"Jag skulle vilja registrera den här husvagnen - i MITT namn"
"Ok.." säger damen lite förvånat och börjar tippa på datorn igen.
Plötsligt stannar hon till och får det där
"något-stämmer-inte-här-blicken"
För ett par sekunder slutar jag nog andas.
"Ditt eVB-nummer stämmer inte. Det står under övrigt
och inte under husvagn"
Jag skakar på huvudet och slår händerna för ansiktet.
"Det kan inte vara sant. Han har ju sagt att han skriver
det under camping på försäkringen" säger jag och syftar
på min försäkringsman.
Damen vill ringa upp försäkringsmannen och undrar
vart hon kan ringa. Jag kan t o m numret utantill och
hon ringer upp och ber om ett nytt eVB-Nummer.
"Kan ni vara så snäll och vänta en stund. De ringer upp"
säger hon och pekar på ett par stolar. Där sitter jag nu
och känner mig som världens mest otursförföljda
registreringsoffer. Klockan är strax före tolv och
ännu ett problem skulle jag inte hinna lösa idag.
Plötsligt slår mig tanken att jag kanske behöver
ett anmälningsbevis från kommunen - för att bevisa
att jag som utländsk medborgare är bosatt i Tyskland.
Tro inte att man får en tysk legitimation bara för att
man bott där i närmare 20 år. Nänä.
Efter en stund blir jag hänvisad till en kollega till damen
och jag sätter mig vid hennes skrivbord. Lägger
försiktigt fram mina papper på hennes skrivbord
och säger för...femte?...gången:
"Jag skulle vilja registrera den här husvagnen"
Damen börjar lugnt tippa in mina uppgifter.
Slutar plötsligt.
Jag slutar andas igen och tänker:
Nu vill hon ha det där j-a beviset från kommunen!
Hon reser sig upp, går till ett skåp.
Bläddrar i en mapp.
Jag andas så tyst jag kan för att inte störa henne.
Sen sätter hon sig och tippar vidare på datorn,
vänder sig mot mig igen och undrar:
"Har du en önskan till registreringsskylten?"
(I Tyskland kan man mot tio Euro önska sig bokstäver
och nummer på registreringsskylten - om de är fria vill säga)
Jag skakar på huvudet och svarar utmattad:
"Nej...det enda jag önskar är att husvagnen blir registrerad!"
Hon skrattar till lite, men vet nog inte vad jag har
upplevt de senaste 26 timmarna.
När jag ser hur hon skriver det nya registreringsnumret
börjar jag andas regelbundet igen. Hon ger mig mitt pass
och en lapp med prisuppgift och registreringsnummer.
Jag tackar och lämnar med lätta steg hennes skrivbord.
Sen går jag till kassan och betalar min avgift.
Med kvittot lämnar jag vägverkets kontor för en
liten stund och uppsöker en intilliggande skylttillverkare.
Där köper jag de nya registreringsskyltarna till husvagnen.
Sen går jag in till vägverkets väntrum igen.
Där sätter jag mig och väntar tills jag blir uppropad.
Mina nya skyltar får ett par fina klistermärken som
visar att allt är ok och att husvagnen är registrerad.
Med det nya registreringsbeviset liggandes bredvid böteslappen,
kör jag hem i den tryckande försommarhettan.
Jag tar på mig mina solglasögon, vevar ner rutan igen,
ler lite överlägset och tänker:
Yesssss, I did it!
Nybliven husvagnsägare