torsdag 24 maj 2012

Alla goda ting är tre?

Dag två - runda numero tre
i kampen för att få makens husvagn registrerad.

Det borde egentligen lyckas idag,
tänker jag hoppfullt och beundrar den vackra
utsikten från balkongen. Dagen börjar så bra...


 Jag låter mig inte stressas av tanken på att jag ska till banken,
skatteverket och vägverket och att de stänger
klockan 12. Nej, jag tar en liten walkingrunda
med grannfrun först och försöker ta det lugnt.
I lugnet ligger kraften, säger man ju.
Hade jag vetat HUR lugn jag måste vara,
hade det väl motsvarat en lätt koma.

Efter en snabb dusch och rejält med deo
- det var en varm dag - 
kör jag in till "stora staden".
Eftersom den "lilla stadens" vägverk bara har
öppet på måndagar....
Fast det bara var halv tio på morgonen
låg luften tjock mellan bergen, solen stekte och jag
 körde med nedvevad bilruta. Ja, vevad - för jag
hör nog till en av de få personer som inte
har en elektrisk fönsterhiss i min bil.
Men alla har inte en silverpil heller....

Första stationen: Banken.
Sträcker fram lappen med Skatteverkets
kontonummer. Damen bakom kassan går till
en låda och tar fram en färdigtryckt inbetalningsblankett.
Jag var inte den första - och antagligen inte den sista - 
som ville betala in pengar till skatteverket.
"Det kostar 5 Euro extra" upplyser damen mig om.
"Har jag något val?" tänker jag och nickar instämmande.
"Hur var namnet?" undrar hon och väntar otåligt med
kulspettspennan tryckt mot inbetalningsblanketten.
Jag undrar om hon vill ha makens namn...men hon
menar lite halvsurt:
"Det är ER jag har ståendes här och inte er make"
Skatteverket kanske vill veta vem som har betalat sin skuld
och inte vem som stod vid kassan, tänker jag irriterat. 
Och hur vet den sura kärringen damen på banken
om det är JAG som står där? Eftersom hon inte 
ville se min legitimation hade det lika gärna kunnat
vara... min man....rent teoretiskt iallafall.
Jag bokstaverar mitt något komplicerade namn,
betalar in 56,11 Euro, får kvittot och traskar
nöjt ut till den väl uppvärmda bilen.

Efter en liten omväg i ett bostadsområde, med
mottot "genvägar är senvägar", kommer jag äntligen
fram till skatteverkets kontor. Först av allt
springer jag in på toaletten och passar även
 på att ta en kontrollkoll i spegeln. Deon börjar
redan förlora sin effektivitet och jag bestämmer mig
för att inte lyfta på armarna under mitt besök
hos Herr Bäst. Man vill ju inte lämna dåligt intryck.

Jag hittar rum 138 utan större problem, knackar
 på dörren och sticker in huvudet i dörröppningen.
"Herr Bäst?" frågar jag och finner en typisk
skatteverksmedarbetare vid ett skrivbord.
En grå kontorsråtta utan några som helst
utsvävningar, varken i frisyr eller klädstil.
Där ligger medarbetarna på arbetsförmedlingen
ett litet steg före, tänker jag och ser makens
handläggare med långt hår, örhänge och
slitna jeans framför mig.



Stolt sträcker jag fram mitt kvitto från banken
och slänger registreringsbeviset från min bil
lite överlägset på hans skrivbord.
"Det ÄR min bil - och inte makens"
säger jag och pekar uppmanande på
mitt namn. Han kollar i datorn och säger sen
att det är en summa från 2009 som skulle
bokats från en bank - där vi sedan länge inte är
kunder. Det förklarade varför summan inte bokats.
Det förklarar även varför min man stod som
ägare. Det gjorde han nämligen till alla bilar
(av försäkringskostnadsgrunder) tills 2010.
Men det förklarar inte varför summan inte
dykt upp i tidigare kommunikation med skatteverket.

"Men varför nämnde man inte denna skuld
när vi förra året bad att få en uppställning på
alla obetalda skatteskulder?" undrade jag
Det visste han inte heller.
"Summan var från början 11 Euro...och
vid så låga belopp skickas det inte vidare"
förklarade han sig.
Nä, istället väntar vi tills jag vill registrera
en bil och betalar 57,11 för kalaset...tänker
jag lite irriterat för mig själv.
Herr Bäst tar emot kvittot och ger mig
blanketten till vägverket:
Unbedenklichkeitsbescheinigung
(skriv det ni, utan att tveka!)

Herrgud, hur ska jag översätta det?
Det är en blankett som talar om att allt
är ok och att man inte behöver oroa sig...typ.

Sätter mig i bilen igen, kör till vägverket,
drar en väntlapp och väntar....

Mitt nummer blir utropat och jag kommer
till en vänlig kvinna vid ett av närmare 15
skrivbord. Lägger fram:
* Registreringsbrev
* Aktuell registreringslapp
* Senaste besiktningsbeviset
* eVB-Nummer
* Makens legitimation
* Mitt pass
* Bankens kvitto
* Unbedenklichkeitsbescheinigung från skatteverket

Sen säger jag...för tredje gången *suck*:
"Jag skulle vilja registrera den här husvagnen"
Kvinnan gör som de andra - sorterar papprena
och börjar tippa in uppgifterna. Hon stannar till
och gör den där "något-stämmer-inte-här-minen"
Jag säger lite nervöst:
"Kvittot från skatteverket ligger där...det är betalt!"
Utan att släppa blicken från dataskärmen säger hon:
"Jo, men det här är en annan sak. Vägverket har
något liggandes här...gå till försäkringsavdelningen"
säger hon och förklarar hur jag kommer dit.

Nu kommer jag till stadiet där jag inte vet om jag
ska skratta eller börja gråta. Skämtar man med mig?
Är jag med i dolda kameran eller?
Hade man inte kunnat upplysa mig om detta vid
första besöket - när jag saknade en fullmakt?
Eller kanske andra gången när jag skulle betala en skatteskuld?

Med tunga steg uppsöker jag vägverkets försäkringsavdelning.
Där talar man om för mig att min man har över 200 Euro
i försäkringsskulder för en släpvagn som vi för längesedan
har sålt. De hade inte fått pengar sen 2009...menar hon.
Konstigt bara att jag förra året betalade ALLA försäkringar
och var kvitt med försäkringsbolaget. Men naturligtvis hade
jag ju av förklarliga skäl inga kvitton eller betalninguppgifter
med mig...och kunde varken erkänna min skuld
 eller bevisa motsatsen.

Status:
Klockan var elva.
Klockan tolv stänger vägverket.
Jag hade inga betalningsbevis eller försäkringskvitton med.
Jag hade inte nog med pengar med för att betala skulder OCH regeistrera husvagnen.
Husvagnen var fortfarande inte registrerad.
Det var minst 30 grader ute - kändes det som.
En lätt huvudvärk kom intågandes.
Jag svettades som en klimakteriekossa och vägrade lyfta armarna.
Jag var sur, irriterad, trött och förtvivlad.

Nu var det dags att gå till plan B....

11 kommentarer:

  1. Jag har läst upp allt detta för min omgivning (som du ju vet är halvtysk och vars far levde i Sverige tills hand gick bort för ett par år sedan) och omgivningen ler på ett alldeles speciellt sätt. Sen säger han, det är ju precis ungefär som varje sommar (mitten av juli) när det var som varmast och man hade alla papper att lämna in för krigspensionen (som svärfar fick)......det var Notarius Publicus och så alla tyska instanser och det var cirkus i värmen vartenda år. En gång var jag med och då fick svärfar ett yrselanfall och trillade mot väggen där det stod en massa bokhyllor fulla med böcker och allt rasade.......Ville väl bara säga att det är krångligt (!!!) ibland, livet......Men du fixar det! Och ordet, det långa, är helt underbart!!!
    Kramar från värmen till värmen

    SvaraRadera
  2. Herregud! Hoppas du fått lyfta på armarna nu så de inte fastnat i det läget! Allt annat suckar jag åt...

    SvaraRadera
  3. Men åh din stackare!!! Hoppas verkligen det löser sig NÅN gång i alla fall.

    SvaraRadera
  4. Alltså helt jävla seriöst - skit i att registrera husvagnen!!
    Känns inte som om det kommer att upptäcka förrän om några år och då kan ni väl flytta till något annat land? Typ Skåne ;)

    Lycka till!

    SvaraRadera
  5. Fjärde gången gillt kanske?
    Det är som en spännande följetong det här. :D

    SvaraRadera
  6. Hjälp...det låter ju inte sant! Du skojar väl?

    Nähä...måtte det lösa sig snart.

    Styrkekramar

    SvaraRadera
  7. Skickar massa kraft och kärlek till dig så du kan skriva, trycka, skicka till alla berörda myndigheter men glöm för all del inte lägga i inbetalningsavin i böckerna Moohahahaaa.......
    Naturligtvis finns det ett lyckligt slut det är när du går och hämtar pengarna på banken SKRATTANDE.....

    Kärlek.....

    SvaraRadera
  8. Det gick mycket lättare att registrera Aufenhalterlaubnis, minns jag. Allemansrätten och Silvia hade en stor del med det att göra..

    kram o lycka till!

    SvaraRadera
  9. Som sagt, jag, berget och rabarbervinet väntar ;-) KRAM

    SvaraRadera
  10. Som sagt, jag, berget och rabarbervinet väntar :-) KRAM

    SvaraRadera