Valentinstag

Om du inte har klarat av att missa det hittills...
hur man nu kan missa det...
idag är det Alla Hjärtans dag, Valentine, Vändagen
(kunde inte märka mig vad det heter på finska)
eller som vi säger i Tyskland
Valentinstag.
Kärt barn har många namn.

Dessa dagar kritiseras ibland som en grej som handeln har förstorat upp, för att göra extra stor omsats. Men hur det än är, kan det vara trevligt att tänka på sina nära och kära och sända varandra en liten hälsning.

Sänder ett litet ♥ till just dig, som kommer och besöker mig i min blogg!
Tack för att du tänkte på mig!


Igår såg jag äntligen min tyska väninna skratta igen, efter ett halvårs lidande med många tårar och daglig feber. Nu är hon på bättringsvägen och vi kunde ta en promenad med hundar och barn i släptåg.
(Vågen tackade också för det!)

"Du är precis lika dum som alltid" sade hon!!!
*fnyser*
Jag vet inte vad hon har för problem...
Inte kommer jag väl med dumma och ironiska kommentarer stup i ett...?

Dessutom var jag snäll nog att inte sätta in fotot där hundarna hade knuffat omkull henne och hon låg som en skalbagge på rygg och skrek efter hjälp!
Varför kallar hon mig "dumma ko"? Det var väl hänsynsfullt av mig?
Att inte sätta in fotona i internet menar jag.
Eller skulle jag kanske ha hjälpt henne upp, istället för att fota spektaklet...*moahahaha*


Jag kunde utläsa av kommentarerna till det förra inlägget, att de flesta glädjer sig över ett brev eller kort. Det gör nog jag också, även fast internet är snabbare.
Jag ska väl bättra mig, men idag blir det internet-alternativet igen!

♥ KRAM till er alla på Alla Hjärtans Dag!! ♥

Fantastisk uppfinning!

Jag försöker att inte reta upp mig över regnvädret. Istället glädjer jag mig över att det inte ser ut som i början av februari förra året...


...när maken var tvungen att röja gatan för att vi överhuvudtaget skulle kunna komma fram. Gissa om vi var tacksamma över att ha tillgång till en grävmaskin, eftersom man "glömde" våran gata om och om igen. Typ hela vintern. Trots upprepade påminnelser.

Då ska jag väl inte klaga över lite regn!
Nu kan jag sitta inomhus och blogga lite utan dåligt samvete.

Visst måste väl internet vara en av de mest fantastiska uppfinningar som finns?

När jag tänker tillbaka på hur det var för 20 år sen
(gud vad tiden springer iväg...) när jag kom till Tyskland.

"Det var på den tiden när gummistövlarna fortfarande var gjorda av trä" hade mina söner sagt.
Hursomhelst var det på den tiden man fortfarande skrev brev och vykort till varann.

Nackdelen var naturligtvis att:
- Först skulle man ha ett tjusigt brevpapper
- Sen skulle man få skrivkramp och pennan "tog slut" stup i ett
- Efter det var man tvungen att ta sig till posten och fixa frimärke.
- Brevet behövde nu ett par dagar upp till Sverige.
- Mottagaren läser brevet
- Brevet ligger ett par dagar på mottagarens köksbord och dammar
- Mottagaren letar brevpapper
- Sen skriver mottagaren ett svarsbrev
- Mottagaren har inte heller frimärken hemma och måste till posten
- Två dagar senare har mottagaren tid att gå till posten
- Det tar ett par dagar för brevet att komma ner till min brevlåda i Tyskland.

Ni kan ju tänka er hur många barn jag hann få mellan breven!

Idag sätter jag mig ner när jag har tid. Knappar ner mitt e-mail
(vilket definitivt går snabbare än med penna!)
och skickar det till mottagaren.
Mottagaren kan nu läsa det vid första bästa lediga minut. Svarar kanske direkt och inom allt från ett par minuter till några timmar har jag svaret hos mig i Tyskland.



Är inte internet fantastiskt?

Insnöad ?

Det verkar som om det snöar hos er "där uppe" igen...
Jag tror att Fru Venus redan igår visade tecken på att vara lite "insnöad". Hon råkade skicka mig ett mail, som var menat till mannen...
Jag var lite förvirrad över vad hon skrev och satt där som ett frågetecken ett tag, innan jag fattade vad som hade hänt.
Hade ju kunnat bli riktigt intressant det där...*moahahah*
Men puss på dig också, Fru Venus!♥ *blink*


Det enda vita jag ser just nu, är väl krokusen.
Men vädret är inte bättre hos oss i Tyskland för det.
Regn, blåst, dimma, regn, regn och mer regn.
Helt enkelt "blä-väder"

När jag körde in till "halvstora stan" (har ju en del olika stora "städer" omkring mig som ni märker...) för att handla imorse, var det mörkare än under solförmörkelsen för ett par veckor sen.
Det är inte utan att man längtar till sommaren nu.

Även barnen längtar.
Imorse när jag hjälpte dottern att stänga knappen till jeansen, drog hon in magen, strök med handen över den och sade:
"I sommar ska jag se ut så här"
"Det är ingen fara, det är bara lite vintermage..." säger jag lugnande
"...det går bort när sommaren kommer och ni alltid är ute och leker"
Dottern fortsätter att stryka med handen över sin indragna mage och säger lite stolt:
"En kille i min klass har förälskat sig i mig..."
"Mmmmhhh" svarar jag medan jag drar ner hennes tröja över magen igen
"...men han är bög...så vi ska inte gifta oss eller så" säger dottern och viftar bort min eventuella oro med händerna.
Jag ser lite förvirrat och chockad på dottern och undrar...visste jag överhvuudtaget vad en bög var när jag var i hennes ålder? Sen undrande jag:
"Men hur vet du att han är bög?"
Med en blick som avslöjade att hon undrade om mammor inte fattar nånting, svarar hon kort:
"För att han alltid gör läxorna snabbt!"


Ok....
Då vet jag alltså nu att mina tre söner med säkerhet är allt annat utom bögar!
Med tanke på deras inställning till läxläsning.
Att det var så enkelt att ta reda på det, det visste jag inte.

Önskar er alla en skön fredagkväll, den bästa dagen på veckan!

Simma lugnt!
Kram

Glädjen är kort

Väl hemkommen från gårdagens bilanmälning monterade vi...ok maken...fast skyltarna och sen dags för första färden!
Ungarna skulle hämtas i skolan och jag glädjer mig nu över att äntligen köra "min" egna bil....i ungefär 200 meter...
Ok, en dieselmotor är väl inte direkt tyst och att köra med vinterdäck innebär en viss minimal störfaktor i form av ett dovt bakgrundsljud. Men nu körde jag ju med helt vanliga vinterdäck och inte nån enorm traktor med tio centimeter djup profil.
För ungefär så lät det, tyckte jag.
Inte för att jag har kört traktor, men jag kan tänka mig att det låter så.


Av erfarenhet vet jag att maken bara kommer skaka på huvudet om jag nämner att "något stämmer inte med bilen"...
Väl hemkommen får jag dock reda på att "hjullagren" är trasiga.
Vad göra?
In till stora staden igen för att köpa nya hjullager!
Kostnadsfaktor: *suck*
Samtidigt köper maken de delar som var trasig i hans bil.
Kostnadsfaktor: *stön*

Min plånbok är gjord av lök-läder. När jag öppnar den får jag tårar i ögonen!

Imorse körde jag till skolan med en bil som var definitivt tystare än igår - trots dieselmotor!

Ett tag tvekade jag på om jag med min 20-åriga körvana verkligen var för korkad för att få in växeln ordentligt. Men tydligen fungerar den inte riktigt som den ska heller, när bilen är kall.
Men det är inga problem! Jag kan nog vänja mig vid att växla direkt från ettan till trean...
Speciellt effektivt är det när jag kör upp för bergen...
då låter jag definitivt som en gammal puttrande traktor!


Tulpaner och bilar har EN gemensam nämnare: Glädjen är kort!

Tyckte även att det lät som om avgasröret skramlade till vid ett litet gupp, men nej, det nämner vi inte för maken. Bankkontot är länsat och nerverna ligger ute vid fingertopparna på oss, vad gäller trasiga bildelar.

En kvinnas lösning på detta problem: Sätt på radion! Då hör man inte alla konstiga ljud!
Ok...vilken av knapparna var det nu...?

Ha en bra dag och kör försiktigt!
Kram

Anmäld!

Så var det avklarat!
Nu är den anmäld!

Bilen alltså.

Makens bil gav liksom upp igår...vilken tur att det inte var jag som körde!!
Alltså är vi tvungna att anmäla "min" bil, som väntat hela vintern.

Men att anmäla en bil i Tyskland är ingen femminutersgrej.
Nej, man måste ha tid och tålamod.

Följande dokument måste man ha:

- Bilregistreringsbevis
- Besiktningsbevis
- Avgasundersökningsbevis

Förutom detta hade jag per internet förbokat vilket registreringsnummer jag önskar.
Mitt gamla var som tur ledigt och jag kunde därför ta med mina gamla


- Registreringsskyltar

samt

- Bokningsbeviset till registreringsnumret

För att kunna bevisa att jag är jag måste jag även ta med id-kort.
Jag kan leva i Tyskland, föda barn här, jobba här och välja om jag vill dö här. Men jag får efter närmare 20 år fortfarande inget legitimationskort. Därför släpar jag (som utlänning) även med mig mitt

- Pass

Men eftersom man in passet inte kan se var i Tyskland jag bor, vilket man kan se på legitimationen, kör jag först in till "lilla stadens" rådhus och hämtar (eller köper för 6 Euro...) en

- Meldebescheinigung (ett A4 med mina adressuppgifter, samt stämpel)

Sen måste jag ha en försäkring till bilen. Förr fick man en "Doppelkarte" av sin försäkringsman. Men numera har de blivit lite flexiblare. Alltså ringer jag upp mitt försäkringskontor och får ett

- EVB-Nummer

Nästa vecka kommer "vår" försäkringsman hem till oss och fixar anmälningen till försäkringen.


Så, nu var pappersarbetet avklarat. Med pappershögen och nummerskyltarna under armen kör jag in till "stora stadens" Strassenverkehrsamt.
Tar en nummerlapp och väntar.
Jag kan tala om att jag har slitit många minuter på deras stolar under årens lopp, men idag gick det rätt snabbt. När mitt nummer blir "utropat" går jag till en av tolv medarbetare. Hon knappar in mina uppgifter och vill även se mitt medhavda

- Bankkort

för att bilskatten ska kunnas dras direkt från kontot

Sen går jag till kassan och betalar med mina medhavda

- Pengar

Eftersom jag hade önskeregistreringsnummer och även behöver ett nytt registreringsbevis för att det andra var fullt...går hela kalaset på 42,20 Euro!!

I och med att jag valt mitt gamla registreringsnummer för 10,20 Euro, sparar jag kostnaden för att nya skyltar.
Det första 1-3 bokstäverna i ett registreringsnummer kan man inte välja, eftersom det är beteckningen för staden man tillhör.
De nästa två bokstäverna använder man mest som initialer, i mitt fall ER
Sen brukar de flesta välja födelsedag eller födelseår. Här visar jag väl tydligt vilken årgång jag tillhör...*ler*

Ler lite mot kassörskan (hon gör ju bara sitt jobb...) och sätter mig och väntar igen.
Sen blir mitt nummer utropat igen och jag får lite klistermärken på skyltarna, samt det nya registreringsbeviset.

Nu är den anmäld!
Nu kan jag köra min bil!

Men visst bor jag i ett supermodernt land va?

Kram

Livet som miljonär...

Man tvivlade lite på mitt påstående i förra inlägget.
Lippe var tvungen att googla för att se efter om Lena verkligen sjunger - oavsett vilken av de tolv låtarna som vinner.
Ok, jag har en viss förståelse för att man ibland kan tvivla på vad som stämmer eller inte i mina inlägg, men där talade jag faktiskt sanning!

Fast nu intresserade vi oss inte för uttagningen. Istället kollade vi vad Familjen Geiss hittade på. Det har blivit vårt måndagsnöje att se hur ett par miljonärer försöker få oss att tro att de är "som vilken annan familj som helst".


Robert och Carmen Geiss var grundarna till modefirman "Uncle Sam" under 80-talet. Efter ett par års stora framgångar, sålde de rättigheterna och "pensionerade" sig.
Då var de 29 år....(ja, tvåa-nia!)

Sedan dess är de bosatta i Monaco där barnen går i privatskola.
De kan välja mellan att köra med en Bentley, Hummer eller Rolls Royce...bland annat.

Helgerna tillbringar de oftast villan i St. Tropez...
Om tiden är knapp, tar Fru Geiss helikoper-taxi till "fritidshuset"...naturligtvis med egen landningsplats. Hur stort fritidshuset är behöver jag nog inte nämna. Med pool naturligtvis.

De två döttrarna försöker man uppfostra normalt. Med betoning på försöker.
Att ena dottern firade ett födelsedagskalas som gick på drygt 20.000...EURO...är naturligtvis helt normalt. *förvrider ögonen*

Jag kör med barnkalas fyra gånger om året. Men dra av ett par nollor först.


Ta på solglasögon! Risken finns att du blir bländad av Roberts leende...

I gårdagens program var Herr och Fru Geiss på semester utan barnen. De var bland annat till den egna yachten på Ibiza. Fru Geiss, som besöker frisören två gånger i veckan, passade på att göra det där - eftersom det regnade.
(Tja, man kan inte köpa allt, även miljonärer blir våta när det regnar!)
Något frustrerad kom Fru Geiss tillbaka i samma gamla frisyr, eftersom hon kommit försent och frisören inte hade tagit hänsyn till hennes VIP-status.
(Nu tycker vi synd om henne va? *åååååååååååååå*)

Sen drog de till en ö som de hade hyrt för EN dag, för ynka 35.000...EURO...
Där fick Fru Geiss en privat modevisning av bikinis, vid poolen som hade räckt till simundervisning för skolans alla klasser - samtidigt.
Tre modeller flögs extra in med helikopter till ön för detta. Men det lönade sig tydligen för butiksinnehaverskan, kunde jag förstå av det hon fick fram mellan botoxläpparna som slingrade sig som en röd räddningsboj i hennes ansikte. Hennes "lungkapacitet" var minst lika stor som hos Fru Geiss själv och visade riktningen...alltid rakt fram!

Sen gjorde man en avstickare till det andra "fritidshuset" (med egen spa-avdelning of course) i "alperna", innan man drog vidare till München, där Oktoberfesten besöktes.
En passande klänning köptes in endast för detta tillfälle. För man kan ju inte bära samma flera år i rad.
Kostnadsfaktor: 2.000...EURO
Med ett leende säger Fru Geiss:

"Man unnar sig ju annars inget"

(Det läskiga är att jag fortfarande inte vet om hon var ironisk eller menade allvar med det uttalandet...)



PS. Jag är INTE avundsjuk - bara jäkligt road!

Uttagning

Oj.
Var tog jag vägen?

Blåst bort i stormen?
Glömt betala telefonräkningen?

Nej.
Bara en liten släng av bloggtorkeviruset som drar över Blogglandia. *host*
Nu börjar jag vakna till igen! Lite tack vare det helt underbara väder som följt mig under hela dagen. Det blev en eftermiddagspromenad till lekparken med de två yngsta.
De gungade, klättrade, skrattade och njöt minst lika mycket som jag!
Och de bakade!


Sandkuchen mit Haselnuß.

Ja, det som här i Tyskland mest liknar en svensk sockerkaka kallar man Sandkuchen.
Jag tyckte som nyinvandrad svensk att namnet var lite konstigt...
...ända tills jag provade en bit.
Jag fattar fortfarande inte - efter närmare 20 år i Tyskland - hur man klarar av att baka en sockerkaka som är torr redan när den kommer ur ugnen!!!
Den förtjänar absolut att heta "Sandkuchen"

Ja, som ni nyss såg, här "blommar" hasselnöten redan. Men det är inte allt.
Påskliljan ni såg efter söndagsvandringen häromveckan, har nu slagit ut och solar sig nöjt.


Är detta inte att tanka energi, så vet jag inte. Jag kände iallafall hur krafterna började komma tillbaka av allt det våriga omkring mig.

Och vad händer annars i Tyskland?
Jo, även vi har uttagning till Eurovision Song Contest - som ju kommer att utspelas här i Tyskland...närmare bestämt i Düsseldorf, typ en timmas bilfärd (om jag kör...en halvtimma om maken kör...) härifrån.


Tyskarna tror tydligen på att ett prövat koncept är det bästa.
Det är nämligen bestämt att förra årets vinnare Lena ska sjunga även i år. Inte mycket till uttagning alltså.


Istället sjunger nu Lena tolv olika låtar och sen kan det tyska folket ringa och välja vilken låt de tycker bäst om.
Om det konceptet funkar?

Hur går det med uttagningen i Sverige? Är ni nöjda med artister och låtar?

Kram

Imorse satt jag vid datorn med en kopp kaffe och skrev lite. Tonåringarna hade jag redan skickat till skolan och nu njöt jag av ett par minuters lugn och ro innan resten av familjen skulle vakna till liv.
Plötsligt ringer telefonen. Det är en av klassmammorna.

"Skolan är stängd idag" informerar hon mig.

Nu hade jag kunnat sätta kaffet i halsen och undrat om min 8-åring dock gjort sitt hot till allvar och tänt på skolan?
Men nej, det var värmesystemet som var trasigt och därför kunde vi idag stanna hemma utan dåligt samvete.
Dottern var sååå besviken...*moahahaha*

På tal om dåligt samvete, fick jag det igår, när jag blev medveten om att jag hade glömt bort min allra bästa väns födelsedag!
Nu vet jag att jag är gammal. Ännu ett ålderstecken. Efter glasögonen kommer glömskan och tankspriddheten....

De här tulpanerna är bara till dig, vännen! ♥
(Ni andra får bara smygtitta lite!)


Med en liten tulipan, på bemärkelsedan...

Du får gärna glömma bort min födelsedag också i år, som straff!
(för det tänker jag göra!)


Ok, dela tulpanerna med min bror, som fyller imorgon.
Jag grattar redan idag, ifall minnet skulle svikta igen imorgon.
Välkommen till 40+gänget brorsan! *blink*
Glöm nu inte att beställa tid hos optikern!

Vad var det nu jag ville säga...?
Var är jag...?



Bamsekramar från

och "tyskarna"

Måste jag bli orolig nu?

Sedan ett par dagar har 8-åringen legat sjuk här hemma. Detta resulterar naturligtvis till att dottern protesterar och tycker att det är orättvist att hon måste gå till skolan.


Därav följande konversation en tidig morgon nu i veckan:

"Lilla gumman, det är dags att vakna nu...du måste till skolan" säger jag med en så mjuk och positivt övertalande stämma som jag bara kan.
Dottern rynkar på näsan och drar täcket över huvudet.
"Ska jag eller pappa köra dig till skolan idag...??" försöker jag igen
"Ingen!" svarar hon surt och håller hårt i täcket
"Jag stannar hemma!"
Jag gör ett nytt försök...
"Ska jag köra dig?"
"Nä" svarar hon bestämt
"Pappa...!?"
"Nä"

Plötsligt rycker 8-åringen in och säger:
"Jag kan köra dig!!"
"Jaaaa!" säger dottern, kramar om sin bror och ger mig ett nöjt hånleende.
"Vi kör till Mc Donald's!!" säger 8-åringen glatt.
"Jaaaa" säger dottern förtjust
"Men först tar jag en tändare med mig och tänder på skolan!!" säger 8-åringen med ett nöjt flin
"...SEN kör vi till Mc Donald's!"

Medan de diskuterade menyn tänkte jag för mig själv...
Måste jag bli orolig nu? Att min son blir en skolkande pyroman som kör bil svart?


Idag var det min tur att köra dottern till skolan. När jag kom ut till bilen höll jag på att trilla på den del av kroppen jag aldrig ser själv.
Is, is, is så långt ögat nådde.
Kanske ska tillägga att vi har en rätt smal, kurvig och brant infart som jag nu kunde gliiiida ner för.
Jag avstod.
In igen - vi stannade hemma! Risken var för stor att ge sig ut på spegelblanka gator.

Dottern var "jätteledsen" för att hon "tyvärr" var "tvungen" att stanna hemma idag....

Kram

Är jag gammal nu?

Häromveckan var det dags för min äldste son att uppsöka en optiker för att göra en syntest. Han har anmält sig till körkortsundervisning...*svälj*

Är jag gammal nu?

Vi körde in till stan och såg klart och tydligt en trafikskylt som pekade in mot optikern
"SYNTEST GRATIS"
Ok, det kunde vi läsa iallafall. Alltid något.

Tyvärr upptäckte man att ena ögat var lite dåligt och att han därför inte klarade syntestet för körkortet.
Prognos: Glasögon.


Dimma eller dimmig syn?

"Det blir 6,40 Euro" sade optikern
"Va, men det är ju gratis med syntest" svarade jag förvånat och pekade mot dörren där skylten hängde.
(En trafikskylt till på köpet!!!)
"Ja, men inte för körkort - det kostar 6,40...står här på kvittot!" informerar han mig om och pekar på lappen han håller i handen.
Jag fick redan nu en föraning om att detta besök kunde bli dyrt....mumlade något om att man kanske skulle ha hängt upp ett kvitto vid skylten - som information om detta...men bet mig i tungan för att inte ställa till en scen.

Vi fick oss iallafall ett gott skratt medan vi letade glasögon till sonen.
Plötsligt såg han ut som en ung banktjänsteman! *ler*

Eftersom jag länge haft daglig huvudvärk beslöt jag mig för att slå två flugor i en smäll och gjorde en syntest även jag.
Tja, man har ju kommit in i den åldern där armarna snart inte räcker till.

"Läs detta" sade han och gav mig ett visitkort
Jag kollade genom manicken och sade
"Men jag kan läsa allt!"
(Även den minsta texten!!! *ha*)
"Och nu?" undrade optikern och vred fram nästa glas
Plötsligt blev allt klart för mig!

Prognos: Jag behöver läsglasögon!


Personen på bilden har inget med textens innehåll att göra!!!

Är jag gammal nu?

Sonens glas betalade försäkringskassan, eftersom han är under 18. Mina glas fick jag betala själv, eftersom jag är en 40+ tant.
Jag valde ett par glasögon, lätt omoderna, som inte kostade lika mycket som alla andra. Tog upp ett par andra glasögon ur lådan och sade:
"De här var ju också snygga...."
"De kostar 398 Euro" svarade optikern och log ett det-har-du-inte-råd-med-iallafall-lilla-gumman-leende.
"Ser du, jag har bra smak" sade jag käckt och tog pekade på de billiga
"De duger!"
Sen skämdes optikern nog lite, för han prutade frivilligt ner priset lite.

När jag kom hem sade jag till maken:
"Du borde också kolla synen, eftersom du hade glasögon är du var liten"
"Nääää, jag behöver inga glasögon" sade han och viftade bort temat.

Sen satte jag mig vid datorn. Man såg att maken hade suttit där tidigare.
Bildskärmen stod framför näsan på mig....jag sköt tillbaka den mot väggen. Sen satte jag på datorn.
Texten till min blogg var helt enorm!!
Jag kollade inställningen nere i högra hörnet....150%!!!(jag brukar ha 100%)

Tja, är väl inte konstigt att han inte behöver glasögon va?
Man kan förstora det till 400%...så det dröjer väl innan han uppsöker en optiker antar jag...

Kram

Sömnig kärleksförklaring

Vem är det som är ute och går...på vårt tak!?
Är det någon av söndagsvandrarna som börjar vakna till?


Nej, det är bara makens takdekoration - en sömngångare.
Man kan kalla det kärlek vid första ögonkastet. Han såg den i byggmarknaden och visste att just denne sömngångare skulle pryda vårt tak.
Precis som den dag han såg mig i stans utomhusbad för art...*harkel*...nåt år sen...och visste att just denna (otroligt snygga och heltrevliga svenska ) tjej skulle pryda (?) hans....eh...hem?!!

Eller bli mamma till hans fyra barn och skämma bort honom?
Typ.


Känner vi oss inte alla så just nu?
Trötta av mörkret och kylan. Trötta på vintern.
Vi sträcker våra händer framåt i hopp om att kunna nå våren.

Ha tålamod, våren kommer!
(det vågar jag nästan svära på)

Det gäller bara att hitta små roliga detaljer som piggar upp den trista tillvaron, tills den gör det.
Som den lille sömngångaren som lättar upp stämningen på det annars så stora,
mörka taket.

Unna dig något roligt för att lätta upp den trista vintern.
Och kan du inte hitta något roligt, gör som sömngångaren...blunda,
gå rakt fram och sträck ut händerna!
Om du har tur når du våren,
har du otur går du in i väggen! *ler*

Inte lätt att undvika ett litet vinterdepp. Alla har vi våra svackor. Det är normalt.
Jag känner mig ofta som sömngångaren. Vissa dagar vill man dra täcket över huvudet och bara somna om.
Men denna vinter har varit liiite mindre deppig än vanligt för min del.
Tack vare bloggen har jag haft "annat att tänka på" än att sitta och stirra in i väggen och deppa ihop.
Jag har haft turen att lära känna en massa trevliga tjejer som hållit mitt humör uppe.

Jag har även haft möjligheten att göra det jag tycker är kul, nämligen att skriva och fotografera. Även fast jag är "amatör" har det gett mig mycket glädje och kraft.
Särskilt när en besökare kommer tillbaka, vilken härlig känsla...


Jag har lite svårt för att uttrycka mig...
*förvrider ögonen och sträcker ut tungan i mungipan*
men vad jag egentligen vill ha sagt är...
Tack för att ni finns...♥

Kram

PS. Är det min dator som är seg eller har ni också problem när ni laddar ner bilder?