Karneval !!!

Här i Tyskland inleddes karnevalssäsongen

redan i november.

Den 11/11 klockan 11:11 för att vara exakt.

Nu i veckan är det karnevalsvecka och 

barnen har haft en långhelg.

I alla orter med självaktning...

eller ett karnevalsgarde iallafall...

har man haft karnevalståg.

Så även i en grannby under söndagen.

Med umpa-bumpa inleddes det färgglada

tåget, där varje grupp hade de mest varierande

kostymer. Det här är bara ett litet urval.

Trots det kalla vädret, såg vi både regnbågar

och fjärilar.

Vackra feer...

Och till den frusna publiken längst gatorna,

delade man ut...

...kallar vi det helt enkelt 

"uppvärmande injektioner"

För de som inte tycker om sprutor

fanns det även "medicin" i flaska.

Jag måste väl inte tillägga att stämningen var "god"...?

De flesta slängde även godis och annat 

till publiken. Vi hade en hel påse med gott med

oss hem.

Detta är byns karnevalsgarde

Varje karnevalsgarde har sen sin egen

prins och prinsessa.

När prinsessan såg mig med kameran,

drog hon prinsen till sig och sen poserade de,

bara för mig.

Visst är de fina.

Lägg märke till fasanfjädrarna i hatten!

Sen försvann prinsen och prinsessan

i solnedgången.

Eller iallafall nedför gatan.

Vad ungen gjorde uppe i den höga vagnen

vet jag inte, men han verkade ha sitt

eget skyddsnät med sig iallafall.

Karnevalen kallas även för

"den femte årstiden"

och jag tror jag vet nu varför den gör det.

Ha en fin vecka!

Kram

Livskraft

Nu i februari månad, när vintertröttheten,

hopplösheten, ovissheten och olusten lägger

sig som en negativ dimma över omgivningarna

gäller det att inte ge upp hoppet

om att det

snart

blir

BRA

igen!

Våren är på väg!

När jag igår låg nedbäddad i sängen

med en släng av magsjukan,

hörde jag genom det kippade fönstret

hur V-fåglarna flög över huset.

Ni vet...fåglarna som flyger i V-form,

V...som i vår!

Mellan husvägg och stenar har ett par

krokusar visat sin livskraft.

Nu är det på gång.

Snart kommer solen, värmen,

glädjen och hoppet tillbaka

till oss!

Efter att ha legat nedbäddad

i ett dygn, kan jag äntligen börja

äta igen och känner hur kraften

kommer tillbaka även hos mig.

Ha en skön helg!

Kram

Yrkesbyte

 Allt förändras med tiden.

Jag och min käre följeslagare Mr. Grey

förlorade i torsdags stamkunderna i vår

framgångsrika taxi-mamma-firma.

Nåja, uppdrag fanns det gott om,

men den ekonomiska sidan var

det illa ställt med.

Men sedan i torsdags,

när 18-åringen klarade körkortet

*hurra!!!*

har jag inte behövt köra en meter

med mina stora söner!!!

Mr Grey tar en välbehövd semester

Nu har jag ju gott om tid...typ...

och därför tänkte jag att jag skulle

byta yrke.

Jag har ju i tidigare inlägg gjort antydningar

till att satsa på ett nytt jobb.

Det har jag nu gjort och sedan IDAG

kan jag säga hej till min nya chef....

...varje gång jag ser mig själv

i spegeln!

Japp, jag har öppnat eget!

Den som känner mig, vet att

jag inte kan lämna en mataffär

utan en tidning.

Och att jag bor i Tyskland.

Älskar vackra foton.

Vill jobba hemma pga barnen

samt

gärna skriver....

Till alla ni,

som genom åren  stöttat och uppmanat

mig till att börja skriva på heltid:

Tack, tack, tack!

Om man nu kombinerar alla

förutsättningar och intressen,

skulle man kunna starta en liten agenur,

som hjälper svenska fotografer

att få reportage översatta och sålda 

i tyska tidningar.

Och eftersom man kan det,

gör jag det!

Y E S   I   C A N !!!

Kram

När (n)åt fattas

Jag vet inte om någon lagt märke till att

(n)åt har fattats i mina inlägg de senaste

månaderna.

Att jag kanske har uttryckt mig lite

stelt och konstigt i mina inlägg.

Just för att (n)åt fattades.

Min laptop krånglade lite med mig.

Nackdelen när man skriver svenska

med en tysk laptop är nämligen 

att den 

saknar 

bokstaven

å

Vad vore "vårtecken" utan å?

Man kan visserligen trixa till ett å

genom att trycka Alt+0229

men plötsligt gick det inte längre.

Nu hade jag vett att googla mig fram

till en lösning. Det tog mig typ en minut

och sen var problemet löst!

En Fn Lock tangent var orsaken.

Visste inte ens om att den existerade.

Men någon hade tryckt den....

Vad som även fattas är

gamla bloggvänner

som nu slutat blogga.

Vi var ett härligt gäng "förr".

Det känns tomt,

men jag fortsätter ett tag till.

Nu en liten utmaning till er:

Försök att skriva ett inlägg

utan att använda ett enda 

å!

Lycka till....

Kram

Sanningen

Jag är hemskt skadeglad ledsen över att 

behöva tala om sanningen för er.

Nej, vi har ingen snö här.

Ja, det är 8 plusgrader.

Ja, solen skiner.

Och gräset är grönare...*host*...ursäkta...

Jag tog en liten söndagsrunda i hopp om

att hitta lite lugn och ro.

Jojomensan, om det är lugn och ro

att dela det tyska landskapet med

594 parkerade bilar

4057 promenadglada familjer

och

957 skuttande hundar

kan man kalla det lugnt....

Jag tror aldrig jag sett maken till

promenadtäthet.

Ängarna är ju verkligen stora,

men utan att överdriva sprang det

folk och hundar i stort sett överallt.

Och de som inte ville trängas,

valde luftballongen som färdmedel.

Här är det inte ovanligt att se

luftballonger,

förutom i februari kanske.

Kram

Peppar, peppar....

Det händer ibland att solen skiner.

;)))

Och när den gör det, kan det hända

att jag blir tvungen att snabbt ta ett foto

 av en vardagsrumshylla,

 för att inte glömma

känslan

För vem vet när den kommer tillbaka...typ.

Solen lyste kort upp mitt

höstlovsfavoritfoto

där dottern vandrar i en

varm saltsjö i Spanien.

I samma sjö gjordes ett av mina

"yes-I-can-foton"

Foton för att peppa upp mig själv

och minnas att...

YES

I

CAN

För den som mer eller mindre

kan vandra över vatten

kan väl klara av

det mesta?

Vad peppar upp dig?

Kram

Att ta en chans

Det har varit lite segt och jobbigt.

Inte nog med att jag försöker "avverka" mitt

förflutna, samtidigt är jag även tvungen 

att tänka vidare.

Vad är rätt eller fel?

 Hur ska min framtid bli?

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Hur ska jag göra för att försörja mig själv?

Kan jag finnas där för mina barn

när de kommer hem?

Att sen inse att en utbildning inte är

möjlig pga av barn och ekonomi,

det kändes tungt.

Hopplösheten och det urkassa

självförtroendet tog över.

Jag deppade och bölade lite

i ett par dagar.

Sen bestämde jag mig för att ta

tag i saken själv.

Det man inte kan,

kan man lära sig genom böcker

och internet.

Jag började läsa

och kände mig motivierad.

När jag sen fick ett mail,

där man erbjöd mig en

chans

till att jobba hemma....

wow!

Det är som att jämföra mig

med en gammal bil.

Den har varit instängd i ett

garage i evigheter.

Nu har man öppnat dörren,

skjutit ut bilen i  friska luften

och polerat den lite.

Sen kom man förbi och

hällde lite bensin i tanken.

Lagom mycket för att man 

ska komma till nästa mack.

Nu gäller det bara att ta det lugnt

och försiktigt lägga i växlarna,

en efter en

och sen köra.

Även fast man inte vet riktigt

vart vägen leder,

gäller det att inte bli rädd

eller ge upp och stanna.

Nu eller aldrig.

Den här chansen ska jag ta

och

jag fixar det!

Kram

Nya tag!

Fy fan vad bitter jag blev i förra inlägget!

Fast ibland känns det som om man liksom

fastnar och inte kommer vidare.

Bara ligger och ruttnar tills man

krympt ihop till en liten skrutt.

Det är lätt att man känner sig ensam

och utsatt som ett träd mitt ute

i ingenting.

Men jag ÄR ju inte ensam!

Jag kan inte klaga.

Visst känns det jobbigt ibland,

men det finns de som har det värre.

Och även fast det drar en kall

vind över vidderna idag,

vet jag att det snart blir varmare.

Jag vet att 2014 kommer att bli bra

och fullt med positiva upplevelser!

Jag har bestämt det nu.

Och börjar jag klaga och gnälla

kan det hända att min kompis P.

kommer och sparkar mig 

där det gör ont.

Tur att man har vänner med stort V.

Tack för att du finns i mitt liv

och lyfter mig ur gropen när

det behövs!

Kram 

Lite bittert

Snart är det dags att fira in 2014.

Ärligt talat är jag inte i firarstämning.

För mig var 2013 full av jobbiga

och stora förändringar.

En del dörrar lyckades jag stänga,

men jag har en eller annan dörr kvar.

Dessutom stängdes en del dörrar

framför min näsa.

Det gör fortfarande ont

att bli behandlad som luft

eller ha känslan av att man 

har gjort ett "fel".

Samtidigt gör det mig bitter att

se hur andra skördar det

som jag länge har kämpat för.

Men jag ska inte klaga.

Jag har även lärt känna nya människor

som är rena änglar och

stödjer mig när livet känns

orättvist.

Löften ger jag inga,

men jag ska försöka att

lyfta mig själv lite

och kanske komma mina

drömmar lite närmare.

Ett jobb för att kunna försörja mig själv

vore inte dumt.

Självförtroendet har legat i källaren ett tag,

kanske jag kan ta mig upp för trappan

och hittar kraften att satsa...eller ta

sats iallafall.

Om sen barnen klarar nya

skolorna, samt jobb,

kan jag slappna av.

Ja, jag är en riktig hönsmamma!

Ett nytt hem,

med plats för allt och alla,

samt blomrabatter och grönsaksland

och kanske

en hängmatta mellan

ett par äppelträd...

det vore pricken över i:et.

Vad önskar DU dig...?

Önskar er alla

ett gott nytt

2014!!

Kram

Bilderna är tagna i den nyrenoverade hallen.

Före- och efterbilder kommer när vädret

är mer "fotovänligt"

Fjärde advent

Gud vad tiden springer iväg!

Det har varit fullt upp och när jag kommer

hem slänger jag mig i ett hörn och

önskar att sommaren kommit

när jag öppnar ögonen igen.

Dottern har gjort ett tredagars testbesök i en

stödskola. Hon verkade mer avslappnad och

glad än i den nuvarande skolan.

Det är ju en klar skillnad mellan

att dela klassrum med 29 andra elever

eller sitta i en klass med 7 elever.

Jag önskar att alla barn kunde erbjudas

mindre klasser. Det borde vara en

självklarhet.

En av de nya lärarna är min äldste sons

fd lärarinna. En ängel.

Jag kan lämna dottern i nya skolan med

gott samvete.

Fjärde advent har jag tillbringat i köket.

Det har bakats hela dagen.

En del har redan "provsmakats"

och resten är infryst till julafton.

Ute är det mörkt och regnigt

och till julafton räknar man att

det blir 10-15 grader.

Ingen vit jul med andra ord.

Imorgon ska de allra sista inköpen fixas.

Sen vill jag bara ha sovmornar och

massor av lugn och ro.

Ha en fin adventssöndag!

Kram

Hjälp!

Man tycker ibland att jag

är alldeles för öppen och ärlig

i mina blogginlägg.

Idag ska jag ta upp ett ämne

som man inte gärna pratar om

som förälder.

Här tar just nu skolan mycket tid.

Eller rättare sagt olika samtal,

undersökningar och terapier

för att hjälpa min son att klara

av den "normala" skolan.

Alla mina (fyra) barn lider av ADS,

De har problem med att koncentrera sig

och klarar därför inte av att

hänga med i skolans tempo.

Mina stora (numera "vuxna") pojkar,

besökte en särskola.

Den var bra, men jag vet nu att de

efter skolan har problem med

att hitta jobb.

Därför kämpar jag nu för att de yngre ska

kunna besöka en vanlig skola,

med integrerad hjälpundervisning.

Skolsystemet är lite annorlunda här.

Barnen besöker först en "grundskola"

mellan 1:a och 4:e klass.

Sen väljer man om de ska besöka

Hauptschule,

 Realschule

 eller Gymnasium

mellan 5:e och 10:e klass.

Jag formligen hatar detta system,

eftersom man sorterar in barnen

efter hur bra de är i skolan.

Det är inte alls bra om man besöker

Hauptschule...det är den skolan

man besöker när man inte är bra nog

för de andra, typ.

Genomsnittsbarnen besöker Realschule

och bara "duktiga" barn klarar av Gymnasium.

Fast jag vet att även de kämpar som bara den.

Jag tycker att barnen blir "stämplade".

Sorterade i fack.

Du är bra - du är skit.

Jag sitter nu här med en pojke,

vars logiska tänkande ligger över det normala.

Problemet är att han p g a sin ADS inte kan

koncentrera sig bra nog för att utnyttja

sin intelligens.

Hans intelligens är bra nog för

gymnasium.

Hjälplärarinnan kan dock bara

rekommendera särskola!

Hjälp!

Nu har vi börjat ett försök med

medicin och han säger själv

att det hjälper honom.

Idag besökte vi den nya "vanliga" skolan 

(en blandning av alla tre skolformerna).

Sonen var positivt inställd

och vill absolut börja där!!

Jag vore världens gladaste

om han klarade av den skolan.

För hans skull.

Men känslan av att varje

morgon ge honom en tablett

- för att han ska klara av skolan -

är inget jag hunnit vänja mig vid.

Kram