Nu är det snart ett år sen jag och maken
beslutade oss för att gå skilda vägar.
Men trots det har vi nästan dagligen kontakt.
Och vi behandlar varann med respekt,
även fast det ibland kan uppkomma jobbiga situationer.
Påsken firade vi med en gemensam frukost
tillsammans med barnen
och
första maj firade vi en av sönerna som fyllde 19 år.
Jag passade då på
att kolla över mina gamla blomrabatter.
Vi har jobbat mycket och länge
under husbygget och det känns lite hårt
att vi nu ska sälja huset.
Men vad gör man när
kärleken dör ut....
Jag lämnar en fin trädgård
i hopp om att en dag
hitta ett litet hus
med stor trädgård
som bara väntar på mig....
Blommorna kan jag njuta av lite,
men äpplena kommer kanske de nya ägarna
att skörda.
Jag hoppas de smakar.
Det enda som består
är förändringen.
Kram
Tänk vad tiden går! Så skönt ni hittat respekten, det är inte det lättaste! "Ditt" hus kommer att finnas där för dig en vacker dag :) Det är jag övertygad om! Kram!
SvaraRaderaDet måste vara skönt för barnen (och er vuxna) att kunna umgås trots att ni inte är en familj längre.
SvaraRaderaVisst är det trist att lämna ett hus med trädgård som man ägnat så mycket tid och kärlek. Men förhoppningsvis hittar du ett annorlunda hus som passar dig och din nya situation.
Ha de gott, Kram, Catarina
Tack härliga, söta du!
SvaraRaderaJo jag har varit borta länge. Mycket har hänt i livet, mest jobbigt men lite roligt och nu är jag nog på banan igen.
Bamsekramar <3