fredag 30 april 2010

Tysk valborg

Tja, ni verkar inte bli av med mig trots allt...*ler*

Hade ju lovat att berätta hur vi firar valborg här i Tyskland!!

Hos oss firar man "Maibaum" (Majträd).
Det går ut på att man (mest ungdomar..) har en liten björk som man dekorerar lite med t ex färgade plastband, och sen ställer upp eller binder fast någonstans. Sen tältar man och vakar över sitt träd.
Vitsen med det hela är att försöka stjäla varandras träd under nattens gång!! Killarna använder sig av diverse knep för att göra det svårt för de andra att ta deras träd.
Mina tonårssöner sover i varsitt "läger". Imorgon får vi nog höra vem som tagit vems träd! *ler*
Ofta sover de inte många timmar, det tar de igen under första maj istället. 16-åringen har laddat upp med Energy-dricka för att kunna hålla sig vaken.


Sätter in en bild på en björk från senaste promenaden. Här är de nästan helt utslagna nu! Föreställ er den med lite fladdrande band i olika färger och ni har ett "majträd"

I grannbyn hade man (antagligen byföreningen) redan laddat upp med ett enormt träd, som man knappast kan bär med sig under armen. Mer som dekoration tror jag. Att någon lyckas knycka med sig en björk på 8-10 meter obemärkt tvivlar jag på. De hade ställt upp partytält och ölflaskorna stod redan uppraddade på ett bord....detta var strax efter åtta imorse!!
Tills kvällen är väl ölen antingen varm eller uppdrucken! *ler*

Vi eldar inte till valborg här. Förutom i tältlägren där man eventuellt grillar korv eller gör "Stockbrot" (pinnbröd). Man lindar helt enkelt en enkel deg runt en pinne och håller den över elden.
Här gör man en brasa till påsk, så det har vi klarat av redan!

Jag själv ska ta det lugnt och baka en tårtbotten (ja, nu igen!!) till 14-åringen, som imorgon fyller 15! Alltså kan ni räkna med fler tårtbilder igen!*blink*

Ha en skön valborg!
Kram

torsdag 29 april 2010

Änglar...

Jag var till byggmarknaden.
Ni vet, den där ointressanta byggnaden som man måste gå igenom för att komma till blomavdelningen. De har även en hel del dekorationsprylar där. Ja, en byggmarknad har egentligen allt till ett hem, förutom kläder (om man inte räknar med arbetskläder naturligtvis) och mat (om man bortser från godiset och glassen vid kassan...).

Där stod dessa änglar.


Gå aldrig snabbare än din skyddsängel kan flyga...

Änglar är viktiga i mitt liv. Redan som barn hade jag en liten ängel som betydde mycket för mig. Den var liten och vit och hade helt underbara små vingar. Jag var alltid rädd att de skulle brytas av, så sköra var de.
Som tioåring tog jag en dag fram ängeln, tände ljus och knäade framför den. Bad gråtandes till gud att min mormor skulle överleva hjärnblödningen hon fått.
Mormor dog.
Ängeln behöll jag, men till gud hade jag sen ett trasigt förhållande. Han hade svikit mig och tagit min mormor ifrån mig - FAST jag hade BETT till honom. Jag var bara barnet och fattade ingenting.
Först som vuxen förstod jag att det inte sker under bara för att man ber till gud.
Man kan be om kraft, men inte kräva att gud ska lösa ens problem.
Dem får man snällt lösa själv.

Änglar, finns de?
Ibland tror jag det.
De kan vara osynliga och hjälpa oss att överleva en bilolycka. Dem kallar man skyddsänglar.
Eller vi kan möta människor som vi kallar änglar, för att de ger oss kraft eller hjälper oss. Änglar har inte alltid vingar. En ängel kan vara en god vän som alltid lyssnar...eller någon som ger dig plånboken du just tappat...eller någon som ler mot dig och gör dig glad.
Någon som besöker en ensam pensionär eller en människa som vårdar och tar hand om en sjuk anhörig, dem kan man också kalla änglar.

Jag har turen att ha en eller annan ängel i mitt liv. Jag har faktiskt turen att ha flera, som följer mig och stödjer mig, fast de alla själva behöver stöd. Det hoppas jag dock att jag kan ge tillbaka. Jag kanske inte mår superbra själv, men lyssna kan jag fortfarande! *ler*

Jag är inne i en liten svacka, men tack vare änglarna där ute i världen orkar jag se framåt och vet att det blir bättre en dag.

Tack mina kära änglar, för att ni finns!

Hoppas att jag inte blev för djup idag...*ler*
Kram

onsdag 28 april 2010

Att samla kraft...

Här försöker jag ladda mina batterier och hitta kraft. Gårdagen var underbart vacker och detta vill jag dela med mig av....








Ta hand om er så försöker jag ta hand om mig!
Kram

tisdag 27 april 2010

Tack...

Ville bara säga tack...

Tack för alla fina kommentarer, jag är verkligen rörd av er värme och omtanke!!

Gårdagen borde ha varit fin och trevlig, för - ja, Camilla gissade rätt - det var min födelsedag.
Tyvärr var jag inte i stämning att fira den och nöjde mig med att äta en hemlagad tårta (vad annars?) med de små barnen och deras kompisar. Rena rama barnkalaset för en 41-åring, men det kanske är det enda sättet att hålla sig ung? ;)


Det finns en bit kvar av kakan och den vill jag gärna dela med er!! Mandariner, massor av grädde med apelsinsmak och dekorerad med hackad Yogorette...mmmmm


Ska nu försöka ladda batterierna med en liten promenad i en disig skog, sen är det dags för de mindre roliga sakerna, pappersarbete, besök hos arbetsförmedlingen med äldste sonen och tandläkarbesök med barn.
Men det som inte dödar oss gör oss bara starkare, säger man! Måste väl snart se ut som en kvinnlig Arnold Schwarzenegger! *ler*

Tackar även Fia, med bloggen Madamevit, för det award hon igår gav mig! Blev väl en kombination av födelsedagspresent, bekräftelse och "upp-med-hakan-tjejen" *blink*


Det är sånt som bygger upp en lite när man tvivlar. Tack och kram till dig Fia!
Jag ska egentligen skicka den vidare till 5-10 personer, men väljer att ge den till er alla, som besöker min blogg, för att ni är så fina och goa!

Önskar er en solig dag!

Kram

måndag 26 april 2010

Dags att säga....

Auf Wiedersehen!

Man ska sluta när man är på toppen, säger alla framgångsrika artister.
Nu är min blogg ju inte överbesökt eller på toppen, men ändå...det har varit kul, för jag har lärt känna ER och ni är helt underbart trevliga och värmer mig ofta med trevliga och fina kommentarer. Men jag känner att jag måste dra mig tillbaka ett tag. Inläggen kommer att bli kortare och med längre mellanrum. Jag har mycket att ta hand om just nu, privat.
Ett överfyllt skrivbord...ok, kontor...väntar på att bli rensat. Jag glädjer mig otroligt...*suck*
Auf Wiedersehen betyder "på återseende", så jag försvinner inte helt!


Dessutom måste jag ta hand om den viktigaste personen i mitt liv...
mig själv!
För exakt ett år sen blev jag 40, det betyder att jag idag hamnat i skaran av 40+ tanterna.
Det senaste året har jag hamnat i en slags "midlife-kris". Jag började ifrågasätta allt och kände mig inte tillräcklig. Det har varit en kamp inom och utom mig.
Ni känner mig som den "roliga" och underhållande Elle och det är så jag vill vara och egentligen ÄR.
Men när man bara har en massa negativa saker att kämpa med, äter det upp ens kraft. Jag känner mig rätt tom och måste nu försöka att hitta en väg som känns rätt.
Ett par frågetecken måste sträckas ut till utropstecken.

Se mig som Magnolian jag upptäckte hos en granne...


jag vill blomma, men frosten har fått mina blad att vissna...

Ute sken solen igår och vi hade nästan sommarväder...


...men inom mig var det mulet och stormigt.

Ge mig lite tid. Jag kommer tillbaka lite då och då. Jag vill absolut inte förlora kontakten med ER...ni är så fina och har ofta gett mig en stor portion glädje. Ha förståelse om mina kommentarer är korta eller rentutav uteblir, men jag glömmer er inte för det!!

Tack för att ni finns!
Auf Wiedersehen!

Kram

fredag 23 april 2010

Den som INTE söker...

...han finner!!

Jag vet inte om jag är den enda som upplever det så, men när man söker någonting hittar man inget!
Om man däremot tänker på annat, dyker plötsligt det upp som man länge velat ha!

Ett exempel. Jag har länge velat ha glasburkar med lock, för att förvara livsmedel i. Ok, nu har jag inte sökt som en galning. Men plötsligt, i mataffären, slängde jag blicken lite nedåt i sökandet efter en ny termos. Där stod de!!!



Glasburkarna! De var t o m lite fyrkantiga och skulle passa perfekt in i skåpet!! Vid varje handling har jag gått förbi dem, men inte tusan kollar jag alltid längst golvet nedersta hyllan!

Jag köpte de fem sista och hoppas nu att de får in fler snart.

Handling här i Tyskland är lite annorlunda och svårt att vänja sig vid. Alla affärer har t ex INTE inköpskorgar! Det börjar man köra med i vissa affärer, men det är rätt NYTT och inte självklart! Har man inte egen korg med sig kör man med vanlig inköpsvagn, som lånas för 1 Euro. Nu passar även 20 cent i vissa vagnar och 50 cent i andra. Bara ett tips om ni skulle vara i Tyskland och saknar 1 Euro till vagnen (vilket jag ofta gör...)


Sen är det bara att fylla vagnen. När man kommer till kassan märker man skillnaden mot Sverige. Hos t ex Aldi ställer man vagnen direkt efter kassörskan. Det finns helt enkelt ingen plats för varorna!! Oftast slänger man snabbt ner varorna i vagnen, för det går undan där!
Nej, vi packar INTE påsar vid kassan!
Påsar är för dem som handlar oplanerat. Ofta har man korgar och egna tygpåsar att lägga varorna i. Men de väntar I BILEN! Ibland har jag en tvättkorg när jag vet att det blir mycket.
Alltså, efter att ha slängt ner varorna i vagnen igen vid kassan, kör man inköpsvagnen till bilen och packar varorna i de medhavda kassarna.
Jag har bott i Tyskland i snart 20 år och retar mig fortfarande på detta system. Om man nu kan kalla det ett system. Glöm bort tanken att börja packa varorna vid kassan. Det gör man bara om man har typ fem varor. Annars hinner man inte!

Nog om handling. Det är avklarat för helgen. Nu har vi solsken och över 20 grader, så här blir det grillning!! Hoppas ni har det lika fint!

Ha en skön helg!
Kram

torsdag 22 april 2010

Vill man bli fin...

...får man lida pin!

Hade väl inte nog med stress i helgen. Nu var jag tvungen att utsätta mina nerver för ännu mer stress, genom att besöka tandläkaren! Jag var där på kontroll häromveckan och han upptäckte att mina gamla lagningar börjar gå sönder. Tja, vissa av dem har ju gjorts av Eskilstunas folktandvård under 70-talet och jag tycker att de har hållit bra hittills.
Där satt jag nu och stirrade på instrumenten....


Lite svag var jag nog i benen och jag var tvungen att tänka på mina småttingar som veckan innan hade fått varsin lagning utan att säga ett pip. Gud vad jag beundrade dem där jag satt och kallsvettades!

Jag vet inte ens vad han vill, tandläkaren, mina tänder är väl förtusan ok...jag har ju minst lika fina tänder som lilla dottern har och dem är det ju inget fel på, eller??


Visst är barn söta, medan de fortfarande har sina mjölktänder....snart tappar hon dem och får de stora...*fniss*

Jag tvekade hit och dit, men beslöt mig för att ta bedövning. Varför lida i onödan när det finns medel mot det?
Halva käken och halva underläppen tappade känseln, för att inte tala om tungan...ja den kunde jag varken tala om eller tala med längre. Den var halvdöd och det kändes som om min tunga dregglandes hängde i mungipan...med betoning på det KÄNDES som om!!


När jag kom hem var det dags att få någonting i magen. Eftersom risken var för stor för att jag skulle bita mig i läppen eller kinden, beslöt jag mig för att göra en banan-milkshake. Det kändes dock som om jag drack ur ett halvt glas!! Jag satte mig på vår halvfärdiga terrass...i solen...och hade det inte blåst en kall vind idag hade man nästan kunnat njuta ordentligt.
Jag lyckades dock bita mig i läppen, bara så där...den råkade bara ligga mellan tänderna...liksom. Blod!!
Sen började det klia mitt i den bedövade hakan. Jag kliade tillbaka, men upptäckte att det var nåt slags "fantomkliande", för hur skarpa naglar jag än har gjorde det ingen skillnad!

Efter fem timmars bedövad käft släppte det äntligen och nu ser jag fram emot nästa besök...visdomstand...om två veckor!

Blev inga inspirerande bilder idag inte. Hade gärna velat visa er mer tårtbilder, för igår var JAG inbjuden till kommunions-kaffe. Men tanterna hade nog börjat undra om jag hade suttit där med mobilen och fotograferat allt... Men ni vet hur det är när man är bloggsjuk, man "ser bilder" som man gärna vill visa. Men man tar hänsyn till omgivningen och låter bli. Jag kan bara säga, att ni verkligen missade ett par underbara tårtbilder....

Kram

onsdag 21 april 2010

Café Ellé...

Först och främst vill jag tacka för alla fina kommentarer. Tyvärr har jag inte hunnit mer än skumläsa era inlägg. Jag hoppas kunna ta igen allt snart!

Nu till sista konfirmationsinlägget!

Måndagen började rätt lugnt ändå, eftersom det mesta var förberett och gästerna var bjudna till eftermiddagen.
Min son hade ledigt från skolan, det har konfirmations- och kommunions-eleverna här. (kommunion är den katolska varianten) Även 16-åringen menade att syskonen, alltså han, har ledigt....hm...jag var tveksam, men tänkte att vem vet? *blink*


Jag slängde ihop två frukttårtor, lätt - snabbt - gott. Sen kom grannfruarna med två tårtor, samt ytterligare två från släkten. Mycket gott, alldeles för mycket, men man vet ju aldrig hur många som kommer och hur många som INTE gör diät. *blink*
Jag hann tyvärr inte ta kort på allt, det blev lite stressigt de sista minuterna före tre. Tanterna i byn var rätt punktliga, plötsligt kom en hel drös! Jag erbjöd dem plats vid bordet - dröjde en liten stund för alla var ju tvungna att kolla in utsikten (eller heter det kolla UT då?).
Dessutom hade en del av dem aldrig varit hemma hos oss tidigare och var tvungna att kolla in hur det såg ut (in - ut...blev konstigt där! *ler*)
Det är som någon kommenterade, ett sätt att bjuda in sig själv. Jäkligt smart ju! Man skickar ett kort till någon och får en inbjudan till kaffe tillbaka! Alltså buder man in sig själv, eller "köper" en inträdesbiljett...se det hur man vill.
Jag kanske ska tillägga att det hela "lönade" sig för min son, för han fick ihop närmare 350 Euro, bara av byborna!!!

Men de flesta känner varandra, så det är rätt trevligt att höra senaste skvallret eller "kommer-du-ihåg-historier" av de äldre byborna.


Lagom tills de första tanterna hade satt sig kom nästa drös och plötsligt var bordet fullt!! Jag hällde i kaffe och funderade samtidigt lite stressat på var jag skulle sätta alla om fler kom. Som tur var räckte stolarna. Jag kom efter lite med kaffet, men gav tanterna kakor så länge. Det kändes nästan som att ha ett café hemma!




Visst har de varit duktiga med kakbakandet!?

Sonen hade, dagen till ära (och till tanternas förtjusning...) tagit på sig kostymen igen. Han hade t o m kavajen på sig, fast jag sagt att det var varm och att han lugnt kunde ta av sig den! Men icke, den förblev !


När jag var nästan färdig med kak- och kaffeutdelningen såg jag hur alla satt där, utan att ha rört vid kakorna! Snällt med händerna i knät, liksom...*ler*
De väntade på att JAG skulle sätta mig också!! Snacka om väluppfostrade tanter!
Jag skyndade mig till bordet och sen kunde de hugga i!

Efter en stund gick hälften av dem, de skulle till nästa konfirmationskaffe! Ja, de gör sin lilla runda den andra hälften satt kvar.
En kvinna blev ståendes vid dörren och drog mig lite åt sidan. Sedan sade hon lite blygt...
"När jag skrev kortet till din son, ville min man också skriva ett par rader, men jag lät honom inte göra det - för jag visste ju inte vem som skulle läsa det och vad man skulle tänka...."
"Aha..." tänkte jag undrande
Kvinnan fortsatte...
"Min man ville skriva att han uppskattar er son för att han är den ENDE av alla ungdomar (eller alla bybor?) som stannar till och pratar ett par ord med honom och alltid är vänlig och trevlig. Det uppskattar han väldigt mycket"
Det värmde återigen mitt hjärta att höra detta och jag försäkrade henne om att hon lugnt hade kunnat skriva det i kortet.


(Inte alla gjorde diät...*ler*)

Den andra hälften av besökarna gick en stund senare och samtidigt kom nästa drös!!
De hade redan varit hos det andra firandet och ville inte ha mycket mer än en kopp kaffe. Strax före klockan sex försvann alla och jag kunde äntligen pusta ut!

Gissa om jag var trött efter denna bla-bla-bla-dag! Nu försöker jag återhämta mig och ser fram emot att besöka er snart igen!!

Jag önskar er alla en jätteskön onsdag!
Kram

måndag 19 april 2010

Konfirmation!

Söndag morgon ringde väckarklockan och jag fattade först inte varför...? Tills jag kom på, att jaaa, det är söndag - men konfirmationssöndag!!
Det var bara att snällt kliva upp och göra de sista förberedelserna, som att t ex duka bordet färdigt...


Idag från andra sidan, till vänster hall och till höger vardagsrum.
Normalt ser ni ju matbordet från den här vinkeln...


Jag bjöd på tre olika sorters kakor. Porslinet fick vi när vi förlovade oss för "ett par år sen"...17 eller så.





Konfirmationen varade närmare 2 timmar och det var rätt jobbigt att sitta där länge. Min mans systerson, som är 1,5 år satt bakom mig och underhöll (störde...) halva kyrkan. Svägerskan hade tagit med minipåsar med godis. Nackdelen var att påsen prasslade och jag hade känslan av att sitta på bio. Ni vet, man försöker att koncentrera sig på filmen, men hör bara prasslande godispåsar.
Till slut sade svågern att han skulle gå ut med sonen. Jag hade ena örat och ena ögat hos dem och med det andra örat och andra ögat försökte jag följa gudstjänsten. Svågern reste sig upp för att ut och i samma ögonblick hörde jag med det andra örat hur prästen sade "res er". Det andra ögat såg även hur konfirmanderna, som jag satt snett bakom, reste sig upp. Så jag ställde mig snabbt!
Sen upplyste mig maken och andra svågern om att inte JAG skulle resa mig. Jag fäste nu båda ögonen på vad som hände i kyrkan och insåg att konfirmanderna OCH JAG stod upp, men resten av församlingen SATT ner....!!!
Jag vet inte hur många som upptäckte min tabbe, men ni kan ju tänka er hur långt ner i jorden jag ville sjunka...*fniss*
Så går det när man blir störd av annat!


I vår bykyrka är det tradition sedan ca 20 år att mammorna får en ros av konfirmanterna. Först var det en morsdagsblomma, men idag är det ett "tack" för allt till alla som följt konfirmanternas väg i livet, men mammorna är väl de som står barnen närmast. Jag tycker att det är en fin gest, det var min andra ros nu...

Kyrkan hör väl till en av Europas fulaste... men sammanhållningen är bra och den är välbesökt - varje söndag är den fullsatt!
Vi bodde förut tvärs över gatan och det hände mer än en gång att man frågade mig var kyrkan låg och att jag pekade på byggnaden bakom dem....


En liten skymt av sonens kostymering...han var så fiiin och jag var så stolt!


Jag dricker nästan aldrig alkohol, man kan väl räkna årsransonen på en hand ungefär. Men igår fanns det anledning att öppna en flaska "bubbelvatten", dels för att fira och dels för att varva ner lite.


När vi kom hem från kyrkan åt vi lite kall buffé som jag förberett dagen före. Magen hade gjort väsen av sig redan i kyrkan. Är det inte konstigt att magar alltid för väsen när man är i kyrkor eller sitter i väntrum - där ALLA hör det?
Vi kunde även sitta ute och njuta av det härliga vädret, perfekt!

Hur det gick idag, med kaffeinbjudningen för byborna, berättar jag om imorgon!

Kram

lördag 17 april 2010

Förberedelser inför konfirmationen...

Jag har ju lovat att berätta lite om hur vi firar konfirmationen här.
Det hela började ju egentligen redan i veckan, med att leta kostym till sonen.
I Sverige, när jag konfirmerades, var det lite enklare för där lånade kyrkan ut den vita...ja..vad heter det nu...manteln?
Här är var och en själv ansvarig för klädseln. Det är dock alltid trevligt att se pojkar i kostym, de ser riktigt stora och "vuxna" ut plötsligt.

Fredagen blev städdag. Iallafall de ytor där gästerna kommer att röra sig i. Det är väl tur att det finns dörrar till de andra ytorna! *blink*
Vid förra konfirmationen var vi precis nyinflyttade i nybygget och hade inte hunnit få in dörrar i huset! Här är det dock inte vanligt att gäster rör sig i hela huset. Man håller sig snällt till vardagsrum och matrum och "snokar" inte runt. Ingen skulle t ex komma på tanken att be att få se vårt sovrum.


(Oj, vad det glänser...men jag hade hellre velat sitta ute i solen och njuta av den moln- och flygplansfria *ler* blå himlen)

Idag har jag bakdag!
Redan i veckan har jag blivit tillfrågad av grannar och släktingar om de ska baka en kaka. Det är vanligt här att man hjälper varandra med kakor (tårtor...) och annat när någon har en stor fest. Iallafall när man bor i en liten by som vi gör där (nästan) alla känner alla.

Nu får jag hjälp med tre tårtor till på måndag.
Måndag undrar ni kanske...är inte konfirmationen på söndagen??
Jo, det stämmer. Men sedan igår kväll och fram till konfirmationen dimper det ner kort till min son i brevlådan. Det är bybor som lämnar gratulationskort till min son.


Det kan vara från folk som vi i stort sett bara vinkar till när vi kör förbi, men som du inte umgås med annars! (Fast jag brukar växla ett par ord med de flesta...)
Till sonens glädje innehåller korten även pengar, det brukar vara mellan 5-20 Euro. Det har redan kommit en hel hög med kort...vissa skickar dem med posten, andra slänger dem diskret i brevlådan och några ringer på och lämnar kortet personligen med en önskan om en bra dag!
Det är rörande att se hur många som bryr sig och vad vissa skriver.
En familj skrev ungefär så här:

"Käre L,
vi gratulerar dig hjärtligt till din konfirmation och önskar dig allt gott för din kommande livsväg.
Förbli så vänlig och glad - som du alltid är när du möter oss."


Man blir som mamma varm om hjärtat när man läser sånt, för jag får ofta höra hur vänlig och hjälpsam han är - för att vara en tonåring!



Dessa gratulanter får sen ett inbjudningskort av oss, till kaffe och kaka dagen efter konfirmationen! Jag skrev kort tills jag hade kramp i handen! (är ju mer van med tangentbord...*blink*)

Det gäller att vara lite förberedd, för man vet aldrig i förväg hur många kort som dimper ner i lådan.

Nu ska jag förbereda maten, för vi kommer säkert att vara hungriga när vi kommer hem ifrån kyrkan imorgon! I nästa inlägg ska jag berätta hur det gick....
Håll tummarna!

Önskar er en fortsatt skön helg!
Kram

fredag 16 april 2010

Rosa skjortor och brev!

Någon som har hunnit sakna min "dagliga kommentar"? *blink*

Här har det varit fullt upp, som ni kanske förstår. Onsdag lunch kom min make plötsligt hem...haltandes...han hade ett häftig giktanfall och det blev en tur till akuten. Spruta och tabletter, sjukskrivning och hem igen!
Han kunde inte ha valt en sämre tidpunkt att bli sjuk på. Här har nämligen läkarna STÄNGT under onsdageftermiddagarna! Det är bara till att söka upp nödläkaren då. Likadant flertalet affärer, de mindre iallafall - onsdag eftermiddag - STÄNGT!! När jag kom till Tyskland för närmare 20 år sen var det ännu värre. Då hade även alla banker stängt och ännu fler affärer. Även söndagar är ALLT utom matställen och mackar stängda!! Snacka om omodernt land...*suck*


(Igår kom lilla dottern med årets första maskros!! Tänk att man t o m blir glad över lite ogräs" *ler*)

Onsdagkvällen tillbringade jag med min 14-åring i stan. Vi letade kostym till honom. Här bär pojkarna oftast kostym och tjejerna kjol och blus vid konfirmationen. Vi går mot modernare tider och numera blandas det med svarta jeans och lite mer "normal" klädsel. Men min son ville ha en KOSTYM, med (rosa!!) skjorta och slips!! Inga jeans där inte!
Duktig pojke!
Det var faktiskt kul att handla med honom - även fast vi svettades av ångest för att vi först inte hittade något...
När vi kom tillbaka till bilen hade jag fått ett sött rosa brev av stadens "ordnungsamt"...


Nej, det var ingen inbjudan till ett party eller ett kärleksbrev eller en award för hur bra jag kör bil...
Handlingen drog ut på tiden och vi glömde att fylla på parkeringsautomaten.... Om ett par dagar kommer det en betalningsuppmaning med posten! Blev dyr, den där kostymen...*ler*
Sen kom maken hem från grannstan...med en rosa lapp! Man kan ju undra varför böteslapparna är rosa...kanske nån brittisk forskare har upptäckt att det har en lugnande verkan på bilägarna...??

Efter kostymköpet gick vi förbi....ok, vi gick IN i en blomsteraffär! Jag ville kolla vilka blommor jag ska dekorera bordet med. Det blir nog vanliga färglada tulpaner. Plötsligt säger sonen:
Mamma, ska du inte köpa en sån här...?
och pekar på en vit fågelbur i trä...


Nu kan ni tänka er ekot i mitt huvud (ni vet...de där rösterna man hör...) som bara sade "inte köpa en....köpa en...köpa en...köpa....köpa...köpa...KÖPA!!"
Jag förvånades över min sons exellenta smak och efter som jag inte ville göra honom ledsen `*blink* sade jag:
"Ja....varför inte...den är ju fin!"
Nu ska jag bara hitta den rätta platsen. Jag ställde den först i vardagsrummet på barnens bord. Nu måste jag fundera på vad jag ska fylla den med?
Dottern började dra i den och menade att den skulle passa perfekt till deras marsvin (!!!)....hmmm, jag tror inte det.



Nu väntar mig en rätt stressig helg, med handling, klädval, bakning, städning, you name it! Jag återkommer igen, med en rapport om hur en tysk konfirmation firas!

Tills dess önskar jag er alla en jätteskön och avkopplande fredag!
Kram Elle

Kram