måndag 8 december 2014

På landet i landet där jag bor

När jag var ung ville jag inget annat än att
flytta in till stan.
Det har definitivt ändrat sig.
Just nu njuter jag av att bo på landet,
(även fast jag bor vid en stark trafikerad väg i byn)
där mina barn vet var mjölken kommer ifrån.
Eller kan sitta på en traktor medan den kör
över fälten...känna doften av nyslaget gräs.


Och att kunna mysa lite med nyfikna kalvar
är inte heller så illa.
Min 19-åring har även varit "barnmorska"
vid ett flertal kalvfödelser. 
Definitivt en upplevelse som inte alla
varit med om.

Visst drar det in en doft av koskit över byn ibland,
men det är då man blir påmind om var man bor
och hur bra man egentligen har det.


Hästar finns det gott om häromkring
och nu kanske vi snart kommer att få en
"egen" häst att ta hand om.

Ett liv räddas från slaktaren
och ett annat liv fylls av glädje....
Dottern är helt utom sig,
så jag hoppas allt ordnar sig.

Här har de lovat snö idag,
kanske även en viss julstämning infinner sig.

Ha en skön vecka!
Kram

måndag 1 december 2014

Glömsk

Jag känner mig så hjärndöd den här hösten och vintern.
Glömmer saker, orkar inte bry mig.
Det värsta är att jag glömmer viktiga saker också.
Som tårtan till sonens födelsedag,
att skicka en överraskning till mammas födelsedag
eller farmor...hennes födelsedag tänkte jag på i flera dagar
men kom först på det igen flera dagar i efterskott.
Suck.
Och i morse...woah...när sonen påpekade att de faktiskt inte har
en JULKALENDER i år!!!!

Snacka om världens-sämsta-mamma-känsla.


Jag är så trött på mig och min sega hjärna.

Nåja, det blev en liten tjuvstart på julbakandet när
dottern och jag hade en ledig dag tillsammans.
Alltid något.
Vanillekipferl blev det.
Fast de är naturligtvis redan uppätna....

Ha en fin vecka!
Kram

måndag 17 november 2014

Till salu

Huset vi byggde för ett par år sedan är till salu
och samma dag som vi skiljdes fick jag ett mail från mäklaren
att en familj är intresserade och nu vill ta sig en närmare titt.

Woah...
Även fast jag inte bott i huset sedan över ett år,
har jag lagt ner mycket jobb, svett och tårar,
varenda del av huset har jag noga valt ut.
Kök, kakel, golv, kranar, tak, puts, you name it...

Jag har i stort sett förtecknat hela planlösningen
så att arkitekten hade ett enkelt jobb
(han bara ritade in alla fel...suck...).


Detta bytte jag ut mot en liten trea vid en stark trafikerad väg
och det känns hårt nu.

På ena sidan av huset har man världens härligaste
utsikt, med ständigt växlande naturunder....


...och på andra sidan har man snabb tillgång till
en härlig promenadskog.

Ibland undrar jag vad f-n det är jag håller på med.
Just nu har jag en känsla av att allt jag gör blir fel.

Men hur var det de sade?
Allt blir bra?

Kram

fredag 14 november 2014

Wake me up

Näsan är fortfarande täppt,
halsen är lite "krasslig"
och ryggen känns stel,
men när de spelade
"Wake me up before you go go"
med min ungdomskärlek
(ok, chocken över att George Michael är bög har jag fortfarande inte bearbetat...)
"Wham"
i radion imorse
blev köksgolvet intaget av en
jitterbuggande
kvinna i sina bästa år...typ....


Hursomhelst...
jag tror att det är ett bra tecken.
Det går i rätt riktning nu.

Runt...runt...upp med högra benet...hopp...
sväng med höften...runt...runt...upp med vänstra benet...hopp...
vifta med armarna...hopp...hopp...vicka på rumpan....hopp...

Hopp...hopp...ja, riktningen är hoppfull.

Nåja...det rör sig iallafall!
;-)

Ha en skön fredag!

Kram

torsdag 13 november 2014

Vad är värst?

Nu har jag åkt på världens dunderförkylning
och växlar intaget av te och nässpray
med att fylla den ena näsduken efter den andra.

Min bror undrade vad som var värst,
skilsmässan eller förkylningen.

Förkylningen!

Alltså avslutar vi detta tema nu.

Jag har en bra kontakt med min exman 
och det hela kunde verkligen ha varit mycket värre.


Nu ska jag koncentrera mig på att bli frisk
och sen tar vi nya tag!

Kram

onsdag 12 november 2014

En dörr har stängts

Tack alla ni som tänkte på mig!

Inget man kanske borde förstora upp,
det där med att skilja sig. Men det är en förändring,
inte bara för mig.
Vi har fyra barn, som alla tar skilsmässan på olika sätt.
Den ena ville rymma, en annan tycker att det är bättre nu.

Otroligt egentligen hur snabbt man avslutar ett långt äktenskap.
Jag tror att hela proceduren tog tio minuter.
Det fanns inget att diskutera, inget att bråka om,
bara ett par formella frågor och allt var färdigt.


Fast jag måste vänja mig vid tanken.
Jag är skild.
Konstig känsla.
För långt där inne är min man fortfarande min man.
På något sätt.
Dessutom är han pappa till mina barn.
Defintivt.

Allt är som förra veckan,
fast ändå inte.

Jag är ok.
Allt blir bra.
Tack!

Kram

tisdag 11 november 2014

Dan före dan

Idag är det dan före dan.

Imorgon har vi tid för skilsmässa.
Egentligen en kort procedur som är avklarad på ett par minuter.
Men ändå.
Det är slutet på 21 års äktenskap.

Jag kände mig lite extra yr idag
och det var inte ryggen det kom ifrån den här gången.

Lilla dottern hotade med att rymma hemifrån
om vi skiljer oss.


Men sen kom hon på andra tankar,
och lovade att stanna hemma för hon älskar mig ju....

Vi tog ett tjejsnack,
där jag förklarade att, egentligen kommer det att vara
precis som idag och de senaste månaderna,
med skillnad från att vi har det skriftligt.

Och att det är ok för min del om pappa träffar en ny tjej,
och att det är ok om hon tycker om den nya tjejen,
för jag kommer ju alltid att vara hennes mamma
och pappa förblir pappa.

Och om jag lär känna en ny man är det ok det med,
men bara om han är snäll och
 om jag lovar att inte ge honom tungkyssar i början.

Jag lovade.

Kram

måndag 10 november 2014

Att ta hand om

Efter att ha varit den som alltid har tagit hand om andra,
från blöjbarn till nyopererade män,
från matlagning till bankärenden,
från tvätt till ogräs,
från barnkalas till byggnadslov,
från ogräs till målararbeten...
listan kan göras lång.
Alltid var jag den som fixade, som gjorde,
som tog hand om.

Men jag glömde en sak.


Jag glömde ta hand om mig själv.

Nu har min kropp sagt ifrån och fått mig att vakna till lite.
Jag har sedan flera veckor haft yrsel som antagligen
kommer från spänningar och inklämda nerver i ryggen.

För att inte tala om vad min själ
säger till mig...

Så idag tog jag hand om mig själv,
först sjukgymnastik och sen akupunktur.
I ett försök att få tillbaka kraften
och må bra igen.
Däremellan försöker jag slappna av i ett varmt bad
eller ta en andas-djupt-promenad.

Akupunkturen skulle även hjälpa mig att kunna
slappna av lite och jag tror nästan att det fungerat.

Man säger till mig,
att allt kommer att bli bra
och att jag inte ska oroa mig
över min framtid
så jag tror att jag lyssnar på dem....

Kram

söndag 9 november 2014

Glömska

Om man har en mamma som för tillfället är lite tankspridd,
kan det hända att man inte får den obligatoriska
födelsedagstårtan med rätt antal ljus på.

Men om man är en spontan, förstående och muffinsälskande
12-åring tycker man att en minivariant är väldigt ok det med.


Vi firar födelsedag i efterskott
och Tyskland firar idag att det är 
25 år sedan muren öppnades.

Då bodde jag fortfarande i Sverige
och hade väl aldrig i mitt liv trott att jag skulle
bosätta mig i Tyskland, typ forever.

Min syn på Tyskland var en negativ bild,
kanske pga alla krigsbilder under historielektionerna
och det hårda, fula språket.
Men vet ni vad, jag hade i veckan ett givande samtal
med ett äldre par där jag försiktigt frågade hur de hade
upplevt andra världskriget.
Mannen, var då i mellanstadieåldern och menade att barnen
hade upplevt det som ett äventyr när pansarvagnarna körde
genom byn de bodde i. Han berättade även om släktingar från
stan som kom ut till landsbygden och tiggde till sig lite mat.
Mat som de sedan delvis fick lämna ifrån sig under färden
tillbaka till staden.
Kvinnan berättade om hur hon som fyraåring kom tillbaka
till huset de bott i, i ett enda kaos.
Hennes docka hade soldaterna som ockuperat huset
haft sönder. Hennes mamma sydde ihop den igen.
Det är några av minnena de hade.
De var barn.
Alla tyskar som upplevde andra världskriget
och fortfarande lever idag
var BARN!
De kan alltså inte för att Tyskland var i krig.
Något som man kanske glömmer ibland.

Det till temat glömska.
Tårtor och tyskar.

Kram

onsdag 5 november 2014

Väckt ur bloggtorkan

Hallå....
Här är jag igen.
Det blev nog den längsta pausen i min blogghistoria.
Ibland orkar man inte, vet inte vad man ska skriva
och tappar lusten helt.
Dessutom har jag inte mått så bra.
Själen har tagit stryk
och kroppen strejkar.


Bilderna är tagna under en promenad förra helgen.
Jag var ensam hemma
medan barnen var iväg med pappa
och kvinnligt sällskap.
En konstig känsla som man måste vänja sig vid,
de där ständigt växlande sällskapen vid min mans sida.
Det är ok, men som sagt...konstigt.

Min man och jag har för egentligen en förebildsskilsmässa.
Inget tjafs, allt är ordnat och delat
och inga advokater som ställer krav.

Om exakt en vecka har vi tid för skilsmässa.

Ja, där kommer faktiskt lite ångest
vid tanken.
Ett slutgiltigt beslut.
Vi var tillsammans i 20 år och ett halvt liv.


Skilsmässan innebär även en ekonomisk försämring
för min del. Inte nog med att jag kämpar mig fram
från ena veckan till den andra och försöker se till att
jag kan betala allt från hyra och mat till el och bilskatt,
om en vecka måste jag även börja betala min egen sjukförsäkring.
Där tar min fantasi slut.
Jag vet inte hur jag ska få det att gå ihop.

Och där kommer ångesten igen...


Men...det blir bra igen.
Allt ordnar sig.
Allt blir bra.

Det säger man till mig och så är det väl också.

Det blev lite personligt idag,
men det är hur jag känner just nu.

Ha en fortsatt fin vecka!
Kram

tisdag 9 september 2014

Min uteplats - före och efter

Det har inte blivit mycket inredning eller utredning
i bloggen på den senaste tiden.
Tänkte att det är dags att börja visa hur jag bor
här nere i Tyskland.
Det är över ett år sedan jag separerade och flyttade
till en trea i ett över hundra år gammalt hus vid byns huvudgata.

Ett av de första projekten jag tog tag i var
uteplatsen
som såg ut så här...


Ett bedrövligt tillstånd som snabbt fick sig en rejäl
röjning och fixades till med lite färg.
Idag ser det ut så här...


Det är nästan svårt att tro att fotot är taget på samma ställe.
Här ur en annan vinkel innan målningen....


Och idag....


Jag måste ha möjlighet att sitta ute
och är därför glad över att bo på markplan.

Den gamla stegen "lånade" jag av hyresvärden.
(Jag frågade faktiskt snällt!)
Tyckte att det är synd om den står glömd i ett skjul.


Uteplatsen är under tak och kan användas även vid regn.
Fönstret till höger är mitt köksfönster och därefter min
ingångsdörr.


Som ni ser är huset delvis klätt med skiffer,
vilket är mycket vanligt i mina omgivningar.
I början tyckte jag det var konstigt med svarta hus,
men numera har jag lärt mig att uppskatta denna stil.

Ha en fortsatt fin vecka!
Kram