måndag 16 november 2015

Att släppa taget

Det var längesedan jag skrev ett inlägg här
och jag har ofta blivit frågad vart jag tagit vägen.
Ni vet hur det är.
Jobb, barn, bloggtorka, stress, mer jobb,
hushåll, ärenden, häst...you name it.
Jag har inte orkat och inspirationen har saknats.
Det har varit ett rätt jobbigt år,
trots positiva händelser.
Men ibland blir inte allt som planerat.
 
 
Jobbet jag fick i januari, sade jag förra veckan
upp mig ifrån.
När man känner att man är på fel plats
ska man gå.
 
Det gäller även kärleken.
Länge kämpade jag för en ny kärlek.
Men när man märker att det bara är en
kamp
är det inte den rätta kärleken.
 
Alltså bestämde jag mig för ett par veckor sedan
att släppa den mannen.
Sen hände något jag ännu inte hunnit fatta.
 
Det började med att jag tog en promenad i byn
med min bästa kompis.
Vi ser ett gäng fotbollsfans stiga in i en lite buss.
Jag kom då att tänka på en man jag lärde känna
i Spanien under en semester sommaren 1990.
Han höll nämligen på samma fotbollslag.
Han var även anledningen till att jag 1991 vågade
ta mig ner till Tyskland.
Vi umgicks i ett par månader innan kontakten 1992 bröts.
 
Nu blev jag nyfiken igen och letade rätt på honom
i Facebook. Bara för att höra efter vad han gör
nu för tiden. Har han familj, hund, villa..?
 
Alltså satte jag mig ner och skrev till honom
och undrade om han minns mig fortfarande?
Det var ju faktiskt 23 år sedan vi senast setts.
 
Nästa dag läste jag hans svar.
Jo, han minns mig.
Sen medgav han att han som ung varit
en skitstövel och han hade dåligt samvete.
Men att han förändrats - till det bättre.
Han var liksom jag - skild
Villa - nej
Hund - inte ännu
 
Vi började skriva till varann.
Sen pratade vi i telefon en halv natt.
 
Nästa dag kom han på ett spontant
överraskningsbesök!!
Jag blev nervös som en tonåring.
 
 
 
När han klev ur bilen tänkte jag bara
"wow"
Det var som ett vin, som nu hade mognat
och bara blivit bättre med tiden.
 
Sen blev det fler samtal.
Redan vid nästa träff blev vi ett par.
Det kändes rätt.
För 25 år sedan var vi inte beredda.
Men NU är det dags!
Cirkeln hade slutits.
 
Vi har pratat och skrivit i timmar
för att lära känna varann på nytt.
Mest upptäcker vi gemensamma saker.
Ibland måste vi skratta när vi upptäcker
hur lika vi är.
 
Med honom kan jag vara JAG.
Det är en skön känsla.
Jag mår bra.
Det spelar ingen roll att det regnar ute
för jag har en sol som skiner i mig.
 
När man släpper allt och stänger en dörr,
öppnas i samma ögonblick en ny dörr...
 
Kram <3 p="">
 

7 kommentarer:

  1. Visste ju delar av detta och blir så glad när jag läser, att hjärtat hoppar till av glädje. Önskar er all lycka! Stor kram! <3

    SvaraRadera
  2. Men vad härligt! Så roligt att höra av dig igen :-) Det värmer mitt hjärta att det löser sig till slut, all lycka till dig och din nya framtid.
    Ha de bäst. Kram, Catarina

    SvaraRadera
  3. Så fint att läsa ditt inlägg.
    Har nyss börjat gå i dina fotspår och än vet jag inte i vilken riktning de tar mej. Hoppas de i alla fall leder framåt.

    Kram

    SvaraRadera
  4. Så härligt! Ibland känns det verkligen som om det finns någon mening med det som sker...

    SvaraRadera
  5. Hej gumman! Underbart fina bilder! Kul med den mannen, hoppas han finns kvar i ditt liv fortfarande! Jag längtar oxå att bli kär igen...:)
    Mest längtar jag dock just nu efter att fytta hem till Sverige! Kram, kram

    SvaraRadera
  6. Måste beundra ditt mod. Men vilken lycka om det här blir bra för er båda..

    Kram Maidi

    SvaraRadera