Dagen innan jullovet hade barnen gudstjänst i byns
kyrka. Barnen gick till fots från skolan och eftersom
det fortfarande inte var riktigt ljust ute, hade många
ficklampa med sig.
När barnen sen kom hem, berättade dottern att hon
i kyrkan hade lyst upp pianistens noter med sin ficklampa
så att hon skulle se bättre. Sen ville pianisten ge dottern
lite godis som tack, men dottern hade sagt att det var ok.
Dagen efter stod plötsligt någon utanför vårt hus.
Jag öppnade dörren och såg att det var kyrkans pianist
som stod där.
"Är det här E. bor?" undrade hon
"Jaaa" svarade jag
"Som jag har letat efter erat hus, prästen förklarade
vart det låg - men jag körde fel först"
Inte lätt att hitta till oss, det är inget nytt - men för
en äldre dam är det nog ännu svårare.
"Säg att tomten har varit här" sade hon och sträckte
fram en papperspåse.
Jag tackade och sade att dottern skulle bli ännu gladare
om hon fick reda på från vem det var.
Det blev hon.
Påsen var packad med småsaker och godis.
"Oj, vad mycket saker..." sade dottern
"...EN sak hade ju räckt"
Igår låg det ett julkort i brevlådan med en okänd handstil.
Jag öppnade det och läste:
"Kära Familjen X,
Vad glad jag var att jag äntligen hade hittat det rätta huset!
Jag ville bara - inbundet i många goda önskningar för
de kommande högtidsdagarna - säga att ni har en väldigt
charmig dotter! E. är en mycket snäll och älskvärd flicka -
Allt gott för henne och hela Er familj!"
Det är vid såna tillfällen man glömmer allt gnäll och tjafs,
stökiga rum, skolproblem och trotsfaser.
Det är då man känner att man kanske har lyckats
rätt bra med uppfostran trots allt....
Kram