Lite bittert

Snart är det dags att fira in 2014.

Ärligt talat är jag inte i firarstämning.

För mig var 2013 full av jobbiga

och stora förändringar.

En del dörrar lyckades jag stänga,

men jag har en eller annan dörr kvar.

Dessutom stängdes en del dörrar

framför min näsa.

Det gör fortfarande ont

att bli behandlad som luft

eller ha känslan av att man 

har gjort ett "fel".

Samtidigt gör det mig bitter att

se hur andra skördar det

som jag länge har kämpat för.

Men jag ska inte klaga.

Jag har även lärt känna nya människor

som är rena änglar och

stödjer mig när livet känns

orättvist.

Löften ger jag inga,

men jag ska försöka att

lyfta mig själv lite

och kanske komma mina

drömmar lite närmare.

Ett jobb för att kunna försörja mig själv

vore inte dumt.

Självförtroendet har legat i källaren ett tag,

kanske jag kan ta mig upp för trappan

och hittar kraften att satsa...eller ta

sats iallafall.

Om sen barnen klarar nya

skolorna, samt jobb,

kan jag slappna av.

Ja, jag är en riktig hönsmamma!

Ett nytt hem,

med plats för allt och alla,

samt blomrabatter och grönsaksland

och kanske

en hängmatta mellan

ett par äppelträd...

det vore pricken över i:et.

Vad önskar DU dig...?

Önskar er alla

ett gott nytt

2014!!

Kram

Bilderna är tagna i den nyrenoverade hallen.

Före- och efterbilder kommer när vädret

är mer "fotovänligt"

Fjärde advent

Gud vad tiden springer iväg!

Det har varit fullt upp och när jag kommer

hem slänger jag mig i ett hörn och

önskar att sommaren kommit

när jag öppnar ögonen igen.

Dottern har gjort ett tredagars testbesök i en

stödskola. Hon verkade mer avslappnad och

glad än i den nuvarande skolan.

Det är ju en klar skillnad mellan

att dela klassrum med 29 andra elever

eller sitta i en klass med 7 elever.

Jag önskar att alla barn kunde erbjudas

mindre klasser. Det borde vara en

självklarhet.

En av de nya lärarna är min äldste sons

fd lärarinna. En ängel.

Jag kan lämna dottern i nya skolan med

gott samvete.

Fjärde advent har jag tillbringat i köket.

Det har bakats hela dagen.

En del har redan "provsmakats"

och resten är infryst till julafton.

Ute är det mörkt och regnigt

och till julafton räknar man att

det blir 10-15 grader.

Ingen vit jul med andra ord.

Imorgon ska de allra sista inköpen fixas.

Sen vill jag bara ha sovmornar och

massor av lugn och ro.

Ha en fin adventssöndag!

Kram

Hjälp!

Man tycker ibland att jag

är alldeles för öppen och ärlig

i mina blogginlägg.

Idag ska jag ta upp ett ämne

som man inte gärna pratar om

som förälder.

Här tar just nu skolan mycket tid.

Eller rättare sagt olika samtal,

undersökningar och terapier

för att hjälpa min son att klara

av den "normala" skolan.

Alla mina (fyra) barn lider av ADS,

De har problem med att koncentrera sig

och klarar därför inte av att

hänga med i skolans tempo.

Mina stora (numera "vuxna") pojkar,

besökte en särskola.

Den var bra, men jag vet nu att de

efter skolan har problem med

att hitta jobb.

Därför kämpar jag nu för att de yngre ska

kunna besöka en vanlig skola,

med integrerad hjälpundervisning.

Skolsystemet är lite annorlunda här.

Barnen besöker först en "grundskola"

mellan 1:a och 4:e klass.

Sen väljer man om de ska besöka

Hauptschule,

 Realschule

 eller Gymnasium

mellan 5:e och 10:e klass.

Jag formligen hatar detta system,

eftersom man sorterar in barnen

efter hur bra de är i skolan.

Det är inte alls bra om man besöker

Hauptschule...det är den skolan

man besöker när man inte är bra nog

för de andra, typ.

Genomsnittsbarnen besöker Realschule

och bara "duktiga" barn klarar av Gymnasium.

Fast jag vet att även de kämpar som bara den.

Jag tycker att barnen blir "stämplade".

Sorterade i fack.

Du är bra - du är skit.

Jag sitter nu här med en pojke,

vars logiska tänkande ligger över det normala.

Problemet är att han p g a sin ADS inte kan

koncentrera sig bra nog för att utnyttja

sin intelligens.

Hans intelligens är bra nog för

gymnasium.

Hjälplärarinnan kan dock bara

rekommendera särskola!

Hjälp!

Nu har vi börjat ett försök med

medicin och han säger själv

att det hjälper honom.

Idag besökte vi den nya "vanliga" skolan 

(en blandning av alla tre skolformerna).

Sonen var positivt inställd

och vill absolut börja där!!

Jag vore världens gladaste

om han klarade av den skolan.

För hans skull.

Men känslan av att varje

morgon ge honom en tablett

- för att han ska klara av skolan -

är inget jag hunnit vänja mig vid.

Kram

Nej, nej, nej!!!

Jag har inte slutat blogga!!

En bloggvän klagade nyligen i ett inlägg över

att alltfler bloggar lägger ner.

 Även min blogg nämndes.

Men...jag har ju t o m startat ÄNNU EN BLOGG!!

Ni som inte hängt med,

numera finner ni mig även i bloggen

Herr Bennemann och jag

Anledningen till att inläggen inte regnar tätt,

är helt enkelt att jag har fullt upp med att

fixa och dona, att göra ärenden, kvartsamtal,

skjutsa barn till läkare (inget allvarligt), städa,

jobba, renovera....osv.

Och när vädret däremellan är som här...

....klämmer jag in en halvtimmas promenad!

Att tanka energi och sol just nu är viktigare

än att sitta inne vid datorn.

Hösten börjar släppa taget och ge upp,

frost och kyla tar över.

Dags att damma av adventsljusstaken

och plocka fram tomtarna.

Har hittat en affär full med BILLIGA

dekorationssaker - och dit ska jag idag!

Vad gör du idag?

Har du börjat julpynta eller gör du som

jag och väntar till första advent??

Ha en fin vecka!

Kram

Ovanlig skördeplats

Oj, vad jag försvann där ett tag!

Förutom att jag har haft fullt upp med

att klara av de dagliga plikterna,

hann jag klämma in en liten höstlovsresa

till varma Spanien.

Medan jag satt under ett parasoll och

tog en kopp kaffe, upptäckte jag en

man som skördade oliver.

Inget konstigt med det egentligen.

Förutom att...

...han gjorde det...

...mellan apelsinträd och palmer....

...mitt i en rondell!!!

Här hemma i Tyskland är det dags att fixa vinterdäck,

köpa vantar och förbereda sig inför vintern.

Imorgon ska jag dessutom leta julpynt.

Var det verkligen jag som sprang omkring i

kortbyxor och t-shirt för 2 veckor sen....??

Kram

Ny blogg!

När jag startade den här bloggen levde jag

ett annat liv än idag. Därför tycker jag att

det känns rätt att nu starta en ny blogg som

till en början kommer att löpa parallellt med

denna. Ni följer väl med?

Jag packar in bildarkivet och flyttar

till den nya bloggen

Herr Bennemann och jag

Välkomna dit!

Kram

Jag är tillbaka nu

Ja, jag lever fortfarande.

Kanske är det just för att jag har ett LIV

nu, som jag inte har bloggat sedan länge.

För de som undrar:

Ja, det är Herr Bennemann som är anledningen.

(samt en seg internetanslutning)

Jag vet inte hur jag ska kortfatta de senaste

veckorna med ett inlägg.

Kanske det räcker med en mening.

Jag har skrattat.

Det spelar ingen roll om vi tar tag i resterna

av de förra hyresgästerna....

...och gör det till en trevlig hörna.

Vi hittar alltid en grund att dra en vits

och vika oss dubbla av skratt.

Tänk att det faktiskt finns en person som har precis

samma humor som jag! 

Det här är "min" hörna av huset.

Till höger i bild, min dörr samt köksfönster, till vänster den

nysanerade uteplatsen där vi tar oss en kopp kaffe när det

inte är för kallt ute.

Köksfönstret och sensommarens

blommor längst väggen.

Här har hösten tagit över, men jag har inte

tid att sörja över det. Jag och Herr Bennemann

har gjort en hel del utflykter och "projekt" för att

fördriva tiden förgylla tillvaron.

Mer om det i nästa inlägg.

Jag är tillbaka nu!

Kram

Saknad

Aslan...

Muckelchen...Bibi....Blödi....

Kärt barn har mer än ett namn.

För tre veckor sen begavde vi dig.

Det gör fortfarande otroligt ont att skriva om det.

Vi saknar dig.

Mycket.

Jag skulle göra allt för att ha dig här igen.

Jag saknar dig vid femtiden varje morgon där du satt och

väntade tills jag klev upp och gav dig frukost.

Jag saknar de tillfällen när jag inte vaknade vid fem och 

du därför bet mig i näsan.

Med nöje hade jag dammsugit upp allt damm efter din päls.

Fotavtrycken över hela bilen hade inte varit ett problem.

Du hade kunnat ligga i soffan hela kvällen...jag hade tagit en stol.

Det hade inte ens stört mig om du skitit ner badrumsmattan.

Bara du vore här igen.

Du lämnade oss alldeles för tidigt.

En hemsk onödig olycka kostade dig livet.

Älskad och saknad av alla

har du lämnat en tomhet efter dig.

Snälla kom tillbaka....

Kram

Bokidé

Jag fick i veckan ett mail av en fin bloggvän,
som skrev:

"Hur mår du? Jag saknar dina blogginlägg"

Svaret blev, att jag mår bra och att det kanske

är anledningen till att jag inte hunnit skriva.

Kanske även för att barnen fortfarande

behagar ha sommarlov...

Kanske även för att jag samlar material

till en bok....typ.

Den handlar om den nyseparerade kvinnan

som med sina barn flyttar in i en liten lägenhet.

Kvinnan är besviken och sårad av alla falska

människor hon haft oturen att råka på.

Hon bestämmer sig för att inte hoppa på

första bästa man och planerar istället att

leva ensam ett tag och bygga en liten mur

omkring sig för att slippa fler besvikelser.

Ingen skulle få komma henne för nära mer.

Sen kom Herr Bennemann.

Kvinnans granne.

Han var ett lika bränt barn, levde ensam

sedan många år och hade redan byggt upp

en hög mur omkring sig.

Det spelade ingen roll om kvinnan

inte hade stylat till sig....

...ej heller hennes skiftande humör

störde honom....

...för i hans ögon var hon något väldigt

speciellt....

...någon som skiljde sig från alla andra...

...och med sin naturliga öppenhet,

tokiga humor

och

ärlighet....

fick Kvinnan Herr Bennemann att riva sin mur.

Herr Bennemann var äldre än kvinnan

(men inte äldre än hennes pappa...*blink* )

och hade redan grått hår

Hans utseende var egentligen inte alls det

som Kvinnan annars fastnade för och vissa

saker störde henne lite.

Kvinnan var ofta i trädgården och jobbade när Herr Bennemann

kom hem efter en ansträngande dag på jobbet.

Det spelade ingen roll hur sent han kom, hur trött han

var eller hur hård dagen hade varit....

det enda han hade med sig hem

- och det gav han Kvinnan när han såg henne -

var ett varmt och lugn leende.

Hans ögon strålade av livsglädje.

När han stod där och log mot henne glömde hon

plötsligt att bygga den där muren...

och hon glömde att hans utseende inte var perfekt

Hon såg bara in i ett par strålande ögon

och glömde allt hon hade lovat sig själv.

"Inte ta första bästa man"

Ha!

Men...om den första känns som den bästa?

varför ska man vänta tills den nästbästa kommer??

Man vill väl ha den bästa??

Herr Bennemann fick kvinnan att glömma

besvikelserna och istället hittade hon

sitt inre 

lugn....

Idag är Kvinnan och Herr Bennemann mycket goda vänner.

Och vem vet....om kvinnan den dag vågar ta den utsträckta

handen kanske boken får ett bra slut.

Bilderna är från Kvinnans bästa sommarlovsdag,

ett besök i Kölns Zoo tillsammans med barnen

och Herr Bennemann.

(Som visade sig ha bättre koll på barnen i vimlet än kvinnan själv)

Herr Bennemann heter i själva verket något annat,

men det spelar ju ingen roll....eftersom det här bara

var ett förslag till en bok.

;-)

Själv genomlider  njuter jag av de sista

dagarna av barnens sommarlov.

Alltså:

Jag lever.

Jag mår bra

och 

det kommer fler blogginlägg!

Kram

Vad håller jag på med...egentligen?

Man får nästan en lantlig romantisk känsla när man

ser mormors virkade överkast hänga på tork utanför

det gamla murgrönstäckta skjulet.

Men öppnar man dörren till skjulet är det allt annat än romantiskt.

Det gick inte att gå in ordentligt, för att hela golvet var täckt

med ..."skit".

När jag målade fönstrena, bad jag min granne att

avråda och förhindra mig från att utföra 

ytterligare tokiga idéer på och kring huset.

Och vad gör han?

Hjälper mig att utföra nästa tokiga idé....

Någon som kan säga vad det rostiga "skåpet" är? 

Vi gissar på ett gammalt kylskåp eller "rökskåp".

Vi har dock inte vågat öppna det. Vem vet....

Ibland undrar jag vad fan det är jag egentligen

håller på med och hur man kan börja rensa

ett skjul, som man egenligen inte har med att göra.

Efter att ha fyllt en jävla massa ett par

blå plastsäckar med huvudsakligen

tapetrester och kartonger, fick vi såpass

mycket plats över att våra cyklar kunde

ställas in.

Det blir en lite "spöklig" känsla bland alla

gamla och smutsiga saker i halvmörkret,

med spindelnät hängandes från taket.

Därför tycker jag att bilden på fönsterluckorna

gärna kan få vara lite spöklik.

Synd bara att man inte låter dem hänga 

kvar på huset.

Men utsikten är fin iallafall.

Jag tycker att försöket att laga dörren

med en bit av en apelsinlåda är riktigt lyckat.

Och eftersom min granne ännu en gång inte

har vett att avråda mig från ÄNNU ett projekt,

tar vi idag fram målarbunken och penslarna....

Alltså vet ni nu att jag fortfarande lever.

Frågan är bara om min stackars granne

gör det vid dagens slut....

Kram

Hett i parken

Häromdagen hade jag och dottern en kväll för oss själva.

Tioåringen sov över hos en kompis.

Alltså var läget perfekt för en tjejkväll.

Dottern önskade sig en tur till en park, för att åka inliners.

Det dröjde inte länge förrän man började förbereda

en "Heissluftballon" (hetluftsballong) för en färd.

Plötsligt glömde dottern allt annat och blev sittandes på

den stora gräsmattan i stadsparken.

Det är faktiskt ett litet skådespel, som lockar både stora

och små till att bli ståendes en stund.

Inte alla som kan säga att man rört vid toppen av en luftballong.

Man behöver ju inte säga att den fortfarande låg på marken....

En ventilator samt "eld" fyller ballongen...

....tills den plötsligt ställer sig upp.

Tycker att det ser gulligt ut, hur killen håller ballongen nere

på marken med tåspetsarna...

Sen hoppade passagerarna i korgen och det "eldades" ett

par gånger....

Lägg till bildtext

...tills ballongen plötsligt lämnar marken och lyfter....

En dag ska jag också åka med!!

För övrigt "far" man luftballong - man "flyger" inte.

När man far första gången, blir man döpt.

Man får en titel och sen namnet av ett ställe

som man just fly...far över.

Mmmm, det låter bra.

Ha en skön vecka!

Kram