Okomplicerade barn

Vi vuxna kan vara rätt komplicerade ibland. Ofta allt självklart för barnen och de är både klokare och öppnare till det mesta. Är det inte ofta så att det är vi vuxna som för över våra rädslor och känslor till barnen?
Måste tänka på en kvinna vars barn aldrig sovit över hos någon annan, för att barnen "inte vill". I själva verket är det hennes egen rädsla att släppa loss som smittat av sig på barnen. De ser att mamma inte mår bra vid tanken på att de vistas hos andra. Barnen skulle säkerligen ha velat sova över hos någon om hon själv hade visat att det är något...vågar knappt uttala ordet...positivt att vara hos andra på egen hand.


Vet inTE vad tusan vad jag har med inlägget att göra, men jag kom med Elle från helgens loppis...och det är säkerligen något gott i mig också...*blink*

Ibland vågar vi inte heller prata om känsliga saker med barnen, av rädsla för att de blir ledsna eller upprörda. Eller att man inte kan förklara situationen. Vi går runt den heta gröten istället för att prata klartext.
Som häromveckan när min lille grannkille kom springandes över ängen för att mata fiskarna i dammen.
"Ellöööö" ropade han redan på långt håll och jag gick direkt in för att hämta fiskmaten.
När vi sen stod vid kanten av dammen, jag på ena sidan och hans mamma på andra, säger han - med sina 21 månader:
"Fiskar....mat....asta (kasta)"
(fast på tyska naturligtvis!)
Han står farligt nära kanten och jag säger
"Gå inte för nära...du trillar i vattnet!"
Hans mamma lägger till
"...då hamnar du med huvudet under vattnet och kommer inte upp..."
och jag avslutar meningen med ett försiktigt
"...då går du "kaputt"..."
Den lille 21-månaders mannen fortsätter att kasta fiskmat i dammen och säger
utan att blinka
"Död!"

Sen satt det två kvinnor vid dammen med varsin haka i knät medan en liten pigg kille stod och "astade" mat till fiskarna.

Ha en skön fredag!