Kirschstreuselkuchen

Söndagar är väl typiska promenaddagar? Iallafall här i Tyskland. Vad ska man annars göra? Allt är ju stängt!
Jag hade hoppats på en blå himmel idag, men den ville inte visa sig. Det var lite blåsigt till på köpet, men vi gick ut iallafall.

Först byggde min man en snögubbe till ungarna. De blev jättenöjda!


Sen tog vi en runda genom "sagoskogen". Det var verkligen vackert. Träden var klädda i snö. Jag saknade bara solen, det hade verkligen blivit finare bilder med den.




Som lön för mödan, när vi kom hem med rödkindade och genomvåta barn, tog vi en kaffe med hemmabakad "Kirschstreuselkuchen". Den hade jag bakat imorse, efter frukosten.
Den var verkligen jättegod (vill ju inte skryta...men det var den) och jag åt två egna, samt resterna av ungarnas bitar. Fy på mig!

Vårsmärtor

Inatt hade det snöat ännu mer! Den utlovade sovmorgonen blev avbruten av ett samtal. En god vän till min man, som är bilhandlare, bad om hjälp att röja bort snö runt bilarna. Min man, som har grävmaskin, körde dit och blev borta i timmar. Jag passade på att göra mig nyttig hemma. Upptäckte att snöskottning med säkerhet förbrukar minst lika mycket kalorier som en joggingrunda!

Visst är det vackert med snö, men man längtar till våren trots allt. De små påskliljorna jag köpte igår börjar slå ut nu och jag kom att tänka på de första raderna i en dikt. En av de få som "fastnade" i mitt minne från skoltiden i Sverige.


"Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle våren annars tveka?
Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?...."
(Karin Boye 1900-1941)

Ofta tänker jag på dessa ord när jag ser knoppar. Man kan nästan undra om det kanske är så att det gör så ont att våren verkligen tvekar?




Tills dess njuter vi av snön, för det är ju vackert och ungarna har sååå kul! Min dotter försvann nästan i snön idag. Hon var ute i timmar och kom in med rosiga kinder. Gissa vem som kommer att sova bra!

Tysk vinter

Det har nu mer eller mindret snöat hela tiden, sedan igår kväll. Min 7-åring hade kompisar här då och de byggde en snökoja mitt ute på "ängen". Hade det inte blivit mörkt, hade de väl stannat ute i timmar, så kul hade de.
Eftersom vi bor i rätt bergiga områden är det inte roligt här när det snöar. Så länge det går rakt fram, har jag inga problem. Men nu bor vi rätt högt upp och de sista metrarna är ofta kritiska.
Som idag. Jag valde att hämta alla mina barn med bil, litade inte på busstrafiken. Det var rätt halt och "baken" på bilen gled iväg ett par gånger, fast jag körde försiktigt.
Men när vi kom till det mest "kritiska" stället, de sista två metrarna upp mot vår gata - var det stopp! Hjulen bara snurrade! På detta ställe blir de flesta stående vid snöfall (utom min man....han klarar det tamejtusan nästan alltid!). Jag vill inte påstå att jag kör bil dåligt, men när det är halt har man ingen chans. Blev ståendes på vägen och stod naturligtvis ivägen för nästa bil - min granne! Jag måste säga att jag har tur med grannar. De är alla trevliga och hjälpsamma. Han tvekade inte en sekund, utan klev ur (tja, vad hade han annars för val, han kom ju inte förbi!) Satte sig i min bil och försöke köra upp. Han kom inte ens så långt som jag! Sen valde han att köra en omväg, för att liksom komma uppifrån. Det gick med nöd och näppe! Tack för gulliga grannar!
Strax efter kom min man hem...han som alltid kommer upp för berget...och medgav att det varit jättehalt och att även han haft problem att komma upp. Hans trick idag var att köra baklänges....ok...provar jag (naturligtvis inte) nästa gång!

Nu blir bilen ståendes tills vägarna är fria igen! Hade lovat barnen att baka idag, så det löftet fick jag hålla. Gjorde vanlig sockerkaksdeg med lite kakao och bakade dem i former. Ungarna är nu nöjda.




Jag älskar det fina mönstret! Den vita kannan hittade jag i Köln förra sommaren. Hamnade i en "saker-du-inte-behöver-men-inte-kan-låta-bli-att-köpa-affär". Men eftersom den förra kannan var trasig och den vita var både fin och prisvärd, kunde jag köpa den utan att få dåligt samvete.

Orientalisk vinter

Låt oss vara ärliga...januari är en (ursäkta uttrycket) skitmånad!
De flesta är sjuka och ingen har pengar, alla är trötta och lustlösa och man står i en "tom" månad mellan jul och påsk.





Det snöar och snöar och alla längtar till våren.
Då kan det kännas värmande att kolla i inredningstidningar och bli "uppvärmd" av de varma orientaliska färgerna.



De tyska inredningstidningarna visar mycket mörka möbler i orientalisk eller kolonial stil. Fast de flesta svenskar är väl mer för vitt just nu.
Men kolla kan man ju! För det känns verkligen värmande och man kan drömma bort sig till andra länder lite.



(Bilderna är tagna ur tidningarna "Lisa Wohnen" och "Laura Wohnen kreativ")

På livets väg

Idag är det väldigt kallt här i Tyskland. Men soluppgången var vacker, kan inte sluta att visa min underbara utsikt - säg till om det blir för tjatigt!

Men hur vacker morgonen än var...


...idag ägnar jag mina tankar åt dem som har det svårt just nu. Personer som står mig nära och som är viktiga för mig. De ska veta att de inte är ensamma, där de står i korsningen och inte vet om de ska köra till höger eller vänster.


Livet är som att köra bil. De flesta väljer att köra motorväg, det går snabbt, är enklast och det går för det mesta rakt fram.
Men man glömmer ofta, att det i längden blir jobbigt och enformigt. Man blir trött av den hektiska trafiken, motorvägen ger ingen omväxling.
Kanske man tar med sig någon i bilen, en liftare. Ibland har man det trevligt och kör många mil tillsammans. Så trevligt ibland att man skaffar husvagn. Sen kanske bilen är full och man funderar på om det inte vore skönare att köra ensam igen.


Det är viktigt att stanna till på rastplatser ibland. Sträcka på benen, andas frisk luft och koppla av från den jobbiga trafiken.
Det är även viktigt att tanka bilen, innan tanken är helt tom. Att ringa bärgningsbilen är både dyrt och jobbigt. Glöm inte att fylla på olja ibland, annars går motorn sönder. Lämna inte ljuset och radion på, det tar på batterierna. Aircondition är skönt, men drar extra bensin och minskar motorns kraft något.

Att ibland lämna motorvägen och söka sig till landsvägar och kanske t o m en eller annan grusväg kan vara bra. Särskilt när det är stopp på motorvägen och trafiken står still. En omväg kan ibland gå snabbare, på vägen till målet.
Det är alltid en chansning. För man känner ofta inte till de små vägarna och är rädd att köra vilse och önska att man dock stannat på motorvägen tills trafiken löst sig.


Att ta en ny, mindre väg kan gå långsamt och kännas lite skrämmande, men den kan även leda till en ny fin väg som för en till målet.... kanske till havet...där solen skiner, sanden är varm under fötterna och vinden leker med ens hår.
För vägarna i livet finns det tyvärr ingen karta. Man måste lita på sitt orienteringssinne och sin intuition. Andra kan inte visa dig vägen, de kan bara tala om hur deras egna vägar varit, om den vägen sen är likadan när du kör på den är knappast troligt.


Det kan kännas rätt kallt just nu. Vägarna är hala, rutorna fulla med frost. Men med en vän vid sin sida kommer man igenom vintern tillsammans...våren och värmen kommer med säkerhet!


Vännen, jag kör bakom dig vilken väg du än kör på! Kram!

Kat(t)a...strofalt

Idag är det kat(t)astrofalt väder. Det har snöat rätt bra och en hel del olyckor har hänt. Jag själv höll knappt på att komma hem från dagis, men f** den som ger sig! Jag avstod dock från en del ärenden, för att slippa ge mig ut på vägarna.
Blir mest inomhusaktiviteter nu, som att röja kontoret lite. Där hittade jag även min "senaste" bild. Den ritade jag när jag väntade mitt första barn...som idag är 16(!) Efter det har jag inte haft mycket tid till att göra nya "konstverk". Hoppas det blir ändring på det snart.

Imorse försökte solen tränga sig genom snön, men det lyckades tyvärr inte...

Varför tror man alltid att våren börjar direkt efter jul...

Varma hjärtan

Ok, jag medger, det var inte med glädje jag öppnade ögonen imorse för att upptäcka att det snöar igen. I veckan hade det töat rejält och man kunde äntligen se gröna ytor igen. Men nu är det slut med vårkänslorna igen.
Alla är trötta, snoriga och mer eller mindre lustlösa. Men idag är det ju söndag, så man är ju egentligen inte tvungen att göra något.
Vilodagen helt enkelt.


Här i Tyskland är vilodag vilodag, tro inte att ni kan föra oväsen eller jobba!! Här är det t ex FÖRBJUDET att klippa gräsmattan en söndag!!! Ok, idag skulle jag väl inte tänka på det, men en fin sommardag kan man glömma det - iallafall om det är söndag. Allt som för oväsen är inte önskvärt en söndag. Man är väldigt noga med det här i Tyskland.
Man är även noga med att utöva sin tro. Här är kyrkan full - varje söndag. Inte bara till påsk eller jul.
Många ber bordsbön innan maten, även på dagis gör de det.

Idag hade jag inte orkat jobba iallafall, så jag utnyttjar vilodagen till att ta det lugnt. Gjorde ett par våfflor till kaffet. Här äter man dem ofta med varma körsbär och grädde. Ett alternativ är även pudersocker.


Kanske inte de vackraste våfflorna man kan tänka sig, men...mmmm, goda var de!

Önskar även er en skön "hjärtlig" söndag!

Tyskland har fått pippi!

Köpte hem ett par inredningstidningar och upptäckte att Tyskland fått pippi. Var och varannan sida fann jag nya fåglar.

Så medan vi väntar på de riktiga flyttfåglarna...

Njuter vi av bilderna...


Vårkänslan...

Tapeter med fåglar...


Tyger med fåglar...

Ja fåglar överallt.

(bilderna är från Lisa Wohnen & Dekorieren samt Wohnen & Garten)
Nu saknar jag bara de fåglar jag inte kan SE, utan HÖRA!!! När jag öppnar fönstret för att vädra och hör hur de sjunger..."våren är här, våren är här"!!
Men den som väntar på något gott...!

Jag ska strax åka med mina två yngsta barn och fika med en annan "klassmamma". Pojkarna ska först göra läxor tillsammans, sen kan de leka lite. Ja, vi har tyvärr läxor över helgen i första klass! Min son har dagligen två läxor, en uppgift i tyska och en i matte. I februari får han även sitt första betyg. Det är hårda bud här, kan jag säga. Men när läxorna är gjorda kan vi njuta av helgen!
Jag önskar er en skön fredag!!
Kramar Elle

Goda sniglar...

Idag kan jag tyvärr inte skryta över det fina vädret. Solen sken ett par timmar igår och det var jag väldigt tacksam för, men idag var det grått igen. Det är helt enkelt januari, där kan man inte förvänta sig under.
Men....när jag hämtade in ved till kaminen, satt det plötsligt en fjäril på husväggen!!
Antagligen hade den gömt sig bland veden. Den rörde på vingarna, men flög inte iväg. Den var nog nyvaken och vädret för kallt. Vi satte den på ett ställe, skyddat från regn och vind, i hopp om att den kunde fortsätta sin vintervila.

Vintertid blir man ibland otroligt sugen på sötsaker. Det är väl en slags kompensation för att man inte kan vistas utomhus för jämnan. Hittade ett par läckra sniglar...
...nästan för söta för att ätas upp. Det är för övrigt de enda sniglarna som hamnar i min mun. De "äkta" är inget för mig!

På eftermiddagen ville min 7-åring baka. Vi bestämde oss för muffins. Egentligen ville han ha grädde på dem, men kunde inte vänta tills de svalnat...

På "rådjursjakt"

Äntligen!!


När jag imorse skjutsade iväg barnen, gick solen just upp och man kunde riktigt se hur molntäcket sakta drogs undan. Det var verkligen som ett täcke. Tyvärr hade jag inte kameran med mig. Lite senare mötte mig dock denna blick från sovrumsbalkongen.
Tänk vilken skillnad det gör när man på morgonen möts av solen. Genast blir man glad! Det var så länge sen vi hade fint väder sist. Äntligen kunde man njuta i ett par timmar.


De senaste dagarna hade jag rätt mycket att göra, inte en lugn minut, dessutom var vädret mest vått, grått och dimmigt. Därför beslöt jag mig för att idag ta tid för mig själv och njuta av solen och samla lite kraft och d-vitaminer.

Var kan man göra det bättre än i naturen? Jag njöt av ALLT jag såg!

Om det nu var den blå himlen jag såg genom de nakna grenarna...

eller lite mossa på ett träd...

en järneksbuske...
(de växer som ogräs i "våran" skog)...

Jag lämnade den väg jag brukar ta och beslöt mig för att "leta" efter rådjur. Jag vet ju var de brukar hålla till. Men de var inte inne bland träden, där de annars brukar stå...

Men det gjorde inget, jag bara njöt av att se hur solen sken på träden och det var en härlig känsla att ha lite "skog" under fötterna, mjukt och tyst.

Rådjuren var ej heller uppe på kullen...däremot upptäckte jag att man därifrån har en milsvid utsikt. Jag tappade nästan hakan av denna upptäckt! Det måste jag visa min väninna vid nästa gemensamma promenad. Man blir förvånad över att upptäcka nya vackra platser i skogen, bara ett stenkast hemifrån. Varför lämnar man inte de stora vägarna lite oftare?

Rådjuren stod antagligen och gömde sig och skrattade ut mig. När jag sen ville lämna skogen kom tre av dem plötsligt skuttandes mellan träden. För snabba för min mig och min kamera. Kanske nästa gång...