söndag 21 februari 2010

Familjesöndag

Söndagar är nog nästan den enda dagen som hela familjen har tid att äta frukost tillsammans. Kanske är det likadant hos många andra?

Jag har varit gräsänka de senaste två veckorna. Igår kom min make hem igen, trött och utmattad efter den långa resan. Men glad över, hur barnen slängde sig runt halsen på honom av glädje.

Mina små barn...har plötsligt blivit stora...
Barnen är som babys hjälplösa. Kan bara äta och skrika efter mer. Utan en vuxens förande hand kommer de inte vidare i livet. Det är nästan skrämmande hur hjälplös en baby är, men samtidigt en otrolig tanke, hur ett barn kan växa och frodas på endast modersmjölk. Jag ammade min dotter, utan annat tillskott, i sex månader. Läkaren föreslog detta för att hon hade problem med magen. Ofta var jag förundrad, men samtidigt stolt, över att JAG och min kropp höll denna lilla varelse vid liv.


När ett barn är vuxet kommer det ibland till den situationen att barnet blir förälder till föräldrarna. En livssituation eller en sjukdom kan vända på situationen snabbt.

Idag har min man och jag bjudit in hans syskon med familjer till eftermiddagskaffe. En tråkig händelse, som kan få en vuxen man att gråta som ett litet barn, har påverkat min man och hans bror under deras resa. (Nej, det var inte min stora, muskulösa, tatuerade man...det var en ännu större man)
De har sett hur snabbt ett barn plötsligt inte har den trygga handen att gripa till. Hur fort ett barn plötsligt inte är barn, när den vuxne släpper taget.
Jag tror samtidigt att denna händelse får dem att inse att det finns andra händer omkring en människa, som kan ge stöd, tröst och trygghet.

Jag ville inte bli för personlig, men jag kände att jag ville uppmana er till att ägna en tanke åt era nära och kära. Att visa att man bryr sig och finns där har nog aldrig skadat.
Krama om varandra!
Av mig får ni, kära besökare på bloggen, en extra varm kram av mig idag!
Kraaaaaaaam! Elle

3 kommentarer:

  1. Alldeles riktigt! Mycket tänkvärda och kloka ord. Men jag brukar förundras över hur tydligt en baby kan visa vad den vill och hur väldigt svårt det kan vara för en tonåring. Då om någon gång så gäller det att vara lyhörd och att finnas till hands när barnet behöver. Och annars också för den delen.

    Ha det riktigt fint!

    kram Lisa

    SvaraRadera
  2. Vilka tänkvärda ord delar med dig....Bilden är så otroligt fin o varm! Hoppas att du haft en bra helg! Måndagskramar Therese

    SvaraRadera
  3. Hej! Någonstans så närmar du det jag hade lite problem med här om dagen, alltså mina bloggtvivle, kanske man istället för att sitta här och skriva till okända, ringa på hos någon "granne" som man vet sitter själv någonstan!
    Fast uppriktigt sagt i mitt fall så utesluter inte det ena det andra och jag är helt övertygad om att det är likadant för dig!
    Bloggen och kommentarerna blir ett fint komplement till det "riktiga livet" och på något sett så är ju faktiskt det här lite av "det riktiga livet med"!
    Ett exempel på det är ju dina fina kommentarer hos mig som faktiskt värmer! Man kanske inte ska överanalysera allt som jag har en tendens att göra! (ler) Ta det för vad det är helt enkelt!
    Via min andra blogg Jernsaxen så har många kontakter via bloggen blivit "verklighet"!
    Eftersom den handlar om sjukvård och dess problamtik så blir kontakterna ännu viktigare!
    Sedan vill jag återkomma till det här med bloggandet, jag är nu inne i en "slag andra våg" många av mina förta bloggkontakter har slutat blogga och nya kommit istället som du!
    Att det kommer nya är toppen, men det känns trist när folk som man lärt "känna" försvinner!
    Några har faktiskt dykit upp via mail så jag uppmanar alla som inte har uppgett sin mail att göra det, om man som sagt vill fördjupa sin kontakt. Fast jag har full respekt för dem som inte vill göra det!
    Fast ibland hade det varit riktigt skönt att få vara anonym, riktigt skriva av sig om vad man tycker! (ler) Fast det blir ju trovärdigare så här kanske, i allafall i mitt fall där man försöker åstakomma några förändringar inom sjukvårdsfrågor!
    Skönt för dig och dina barn att ha "husbonden" hemma igen hoppas ni tillsammans för en fin vecka!
    Kram ifrån Peter!
    PS: Det här med växande barn, jag och min son stod i morse och borstade av våra respektive bilar ifrån snö, sedan gav vi varandra en kram och sa Hej då! Nu en vuxen man, som jobbar och försörjer sig, tyckte det inte var länge sedan vi gick hand i hand till dagis! Härligt men ändå lite vemodigt! DS

    SvaraRadera