Familjesöndag

Söndagar är nog nästan den enda dagen som hela familjen har tid att äta frukost tillsammans. Kanske är det likadant hos många andra?

Jag har varit gräsänka de senaste två veckorna. Igår kom min make hem igen, trött och utmattad efter den långa resan. Men glad över, hur barnen slängde sig runt halsen på honom av glädje.

Mina små barn...har plötsligt blivit stora...
Barnen är som babys hjälplösa. Kan bara äta och skrika efter mer. Utan en vuxens förande hand kommer de inte vidare i livet. Det är nästan skrämmande hur hjälplös en baby är, men samtidigt en otrolig tanke, hur ett barn kan växa och frodas på endast modersmjölk. Jag ammade min dotter, utan annat tillskott, i sex månader. Läkaren föreslog detta för att hon hade problem med magen. Ofta var jag förundrad, men samtidigt stolt, över att JAG och min kropp höll denna lilla varelse vid liv.


När ett barn är vuxet kommer det ibland till den situationen att barnet blir förälder till föräldrarna. En livssituation eller en sjukdom kan vända på situationen snabbt.

Idag har min man och jag bjudit in hans syskon med familjer till eftermiddagskaffe. En tråkig händelse, som kan få en vuxen man att gråta som ett litet barn, har påverkat min man och hans bror under deras resa. (Nej, det var inte min stora, muskulösa, tatuerade man...det var en ännu större man)
De har sett hur snabbt ett barn plötsligt inte har den trygga handen att gripa till. Hur fort ett barn plötsligt inte är barn, när den vuxne släpper taget.
Jag tror samtidigt att denna händelse får dem att inse att det finns andra händer omkring en människa, som kan ge stöd, tröst och trygghet.

Jag ville inte bli för personlig, men jag kände att jag ville uppmana er till att ägna en tanke åt era nära och kära. Att visa att man bryr sig och finns där har nog aldrig skadat.
Krama om varandra!
Av mig får ni, kära besökare på bloggen, en extra varm kram av mig idag!
Kraaaaaaaam! Elle