måndag 25 juli 2011

Helgen

Vilken helg...

De ofattbara händelserna i Norge, så många oskyldiga och unga liv som tagits...
Varför?
Den frågan får vi nog aldrig ett svar på.
Mina tankar finns hos de anhöriga till offren.
Kommer de någonsin att kunna bearbeta denna händelse?

Jag hade själv en obehaglig händelse med min 8-åring under lördagen.
Han vaknade med krupphosta och andnöd. Man känner sig hjälplös när ett barn har andnöd. Alla försök att hjälpa honom, från ånga i duschen till frisk luft, vägrade han. Vi hade inget annat val än att ringa ambulans.

Det var väldigt långa tio minuter....

Tusen tankar går genom huvudet medan man försöker att verka lugn inför ett barn som kippar efter luft.
Tänk om ambulansmannen inte hittar vår avlägsna gata?
Varför behöver de tio minuter när jag bara behöver sju?
Lönar det sig att ge första hjälpen till någon som har stängda luftrör?
Samtidigt tar man på sig kläder för att vara beredd att följa med i ambulansen. Funderar på att man ska packa ner mobilen, pengar till parkeringen, försäkringskort...vad mer?
Hela tiden med ett lugnande leende mot sonen....

Jag har tack och lov förmågan att hålla mig relativt lugn och tänka rätt klart i kritiska situationer. Reaktionen kommer efteråt, när jag är ensam.


Bilden är tagen ur internet

Med två bilar och fyra man kom de.
En personbil med nödläkare och en stor ambulans.
De började genast behandlingen i ambulansen och det dröjde inte länge förrän sonen med ett leende konstaterade att "sängen" i ambulansen var jätteskön...*ler*

Tillståndet var såpass förbättrat att jag valde att följa efter ambulansen i min egen bil, för att inte sitta fast på sjukhuset. Jag följde den hack i häl, mot rödljus, vid omkörningar och vid blixtrande radarkontroller...*ups*

När man kör bakom en ambulans med blåljus vet man inte om de alltid gör det, eller om det är kritiskt där inne. Jag ville vara hos min son när de kom fram till sjukhuset.
Föraren till ambulansen gratulerade mig sen till min "oansvariga" körstil...*harkel*...och menade att jag hade kunnat bli inblandad i en olycka.
Eller förlorat körkortet för att jag körde mot rött...
Ok, tanken var god. Men nu är det inte mycket bilar på vägarna en lördagmorgon före klockan sju och dessutom har jag kört bil i 20 år utan att det hänt något. Inte skulle jag köra om bilar utan att känna mig säker på att jag klarar det. Jag blev nästan lite irriterad av hans tjat, för jag tyckte att min son var viktigare än min körstil.
Så illa kör jag inte heller, tycker jag.*fnys*
Det jag retar mig mest på är att jag glömde en radarkontroll som stått där sedan närmare 15 år....

Efter två nätter på sjukhuset fick jag imorse hämta hem honom.
Solen försöker titta fram mellan molnen, så nu tycker jag att vi gott kan få en bättre start på sommarlovet!!

Ha en bra vecka!
Kram

14 kommentarer:

  1. Slutet gott, allting gott! Förstår verkligen hur orolig du måste varit! Men vad sa läkarna, vad berodde andnöden på? Kom det helt plötsligt, eller har han haft liknande förut?
    Hoppas ni får det lugnt och skönt nu framöver!
    Kram, kram

    SvaraRadera
  2. Puh, vilken pärs! Det tro jag det att du struntade i alla trafik-regler! Du är ju Mamma!
    Kram till er båda!

    SvaraRadera
  3. Aldrig är minuterna så långa som när man väntar på en ambulans.
    Men som Eva sa, slutet gott, allting gott....

    Gillade din "vege-vits", kommer att ha användning för den på jobbet.. ;o)) *niger och tackar för den*

    SvaraRadera
  4. Hua, vilken lördag! Skönt att allt gick bra och att 8-åringen åter är pigg igen.
    Hoppas, nu, att ni får ett bra sommarlov och att vädergudarna ger er skönt väder. Ha de gott. Kram, Catarina

    SvaraRadera
  5. Men vad läskigt, det var en rejäl krupphosta han fick, har jag åkt till akuten mitt i natten med min son, men för honom hjälpte det på några minuter med lite medicin.

    Hoppas ni får ett bra sommarlov!
    /Frida

    SvaraRadera
  6. Usch vad jobbigt! Skönt att det gick bra.
    Hoppas nu lite go värme och sol kommer till sommarlovet.
    Kram

    SvaraRadera
  7. Usch vilken början på sommarlovet :o( Hoppas att de resterande veckorna blir bättre. Tänker på dig, sköt om dig, kram!

    SvaraRadera
  8. Stackars liten och stackars dig och familjen. Jag hoppas att det aldrig kommer tillbaka, för det verkade riktigt otrevligt.
    Ha det gott!
    Agneta kram

    SvaraRadera
  9. Förmodar att du fått massa medeciner med dig hem också. Har haft två barn med krupp, men peppar peppar har aldrig behövt åka ambulans med dem. Och de var mycket mindre också, yngre alltså..ler. Tur allt gick bra. Hörde du mig ropa och vinka när vi körde genom Tyskland? De andra i bussen tittade lite konstigt på mig...
    Kram Pia

    SvaraRadera
  10. Usch, sjuka barn är inte roligt!
    Hoppas ni får odramatiska veckor framöver. Det mest dramatiska får vara om glasskiosken är stängd när alla är sugna..

    Kram Marie

    SvaraRadera
  11. Fyy så jobbigt, snacka om att känna sig maktlös...Kram J

    SvaraRadera
  12. Massor av kramar till dig och sonen! Skönt att allt slutatde lyckligt i alla fall.

    Som astmatiker vet jag ju hur hemskt det är när man inte kan andas och jag har ändå aldrig varit så dåligt att jag behövt åka ambulans så du kan hälsa din son att han är min hjälte nu.

    SvaraRadera
  13. Usch vilken pärs för er alla!

    Så skönt att det gick lyckligt!!! Samtidigt får sådana här händelserna en att tänka efter, att förstå det värdefulla i livet!

    Kram Ingela

    SvaraRadera
  14. Kärlek..........Malla

    SvaraRadera