Helgen

Vilken helg...

De ofattbara händelserna i Norge, så många oskyldiga och unga liv som tagits...
Varför?
Den frågan får vi nog aldrig ett svar på.
Mina tankar finns hos de anhöriga till offren.
Kommer de någonsin att kunna bearbeta denna händelse?

Jag hade själv en obehaglig händelse med min 8-åring under lördagen.
Han vaknade med krupphosta och andnöd. Man känner sig hjälplös när ett barn har andnöd. Alla försök att hjälpa honom, från ånga i duschen till frisk luft, vägrade han. Vi hade inget annat val än att ringa ambulans.

Det var väldigt långa tio minuter....

Tusen tankar går genom huvudet medan man försöker att verka lugn inför ett barn som kippar efter luft.
Tänk om ambulansmannen inte hittar vår avlägsna gata?
Varför behöver de tio minuter när jag bara behöver sju?
Lönar det sig att ge första hjälpen till någon som har stängda luftrör?
Samtidigt tar man på sig kläder för att vara beredd att följa med i ambulansen. Funderar på att man ska packa ner mobilen, pengar till parkeringen, försäkringskort...vad mer?
Hela tiden med ett lugnande leende mot sonen....

Jag har tack och lov förmågan att hålla mig relativt lugn och tänka rätt klart i kritiska situationer. Reaktionen kommer efteråt, när jag är ensam.


Bilden är tagen ur internet

Med två bilar och fyra man kom de.
En personbil med nödläkare och en stor ambulans.
De började genast behandlingen i ambulansen och det dröjde inte länge förrän sonen med ett leende konstaterade att "sängen" i ambulansen var jätteskön...*ler*

Tillståndet var såpass förbättrat att jag valde att följa efter ambulansen i min egen bil, för att inte sitta fast på sjukhuset. Jag följde den hack i häl, mot rödljus, vid omkörningar och vid blixtrande radarkontroller...*ups*

När man kör bakom en ambulans med blåljus vet man inte om de alltid gör det, eller om det är kritiskt där inne. Jag ville vara hos min son när de kom fram till sjukhuset.
Föraren till ambulansen gratulerade mig sen till min "oansvariga" körstil...*harkel*...och menade att jag hade kunnat bli inblandad i en olycka.
Eller förlorat körkortet för att jag körde mot rött...
Ok, tanken var god. Men nu är det inte mycket bilar på vägarna en lördagmorgon före klockan sju och dessutom har jag kört bil i 20 år utan att det hänt något. Inte skulle jag köra om bilar utan att känna mig säker på att jag klarar det. Jag blev nästan lite irriterad av hans tjat, för jag tyckte att min son var viktigare än min körstil.
Så illa kör jag inte heller, tycker jag.*fnys*
Det jag retar mig mest på är att jag glömde en radarkontroll som stått där sedan närmare 15 år....

Efter två nätter på sjukhuset fick jag imorse hämta hem honom.
Solen försöker titta fram mellan molnen, så nu tycker jag att vi gott kan få en bättre start på sommarlovet!!

Ha en bra vecka!
Kram