Dimmig blick

Det finns mornar när utsikten nästan tar andan även ur mig. Mornar när man känner att det lönade sig att kliva upp fast man egentligen hade velat ligga några timmar till. Mornar som denna...


Idag är en morgon som är värd att kliva upp tidigt på, med betoning på tidigt.*gäspar* För idag kör jag hemifrån och kör hem. Det känns lite konstigt att köra "hem", för samtidigt lämnar jag ju "hemmet". Fast "hemma" har jag inget "hem". Hemma är borta, medan borta samtidigt är hemma.(nån som hänger med? Jag fattar ingenting längre) Vi våldgästar alla helt enkelt. *moahaha*


Att bo utomlands och komma till hemlandet är nästan som att komma som turist i sitt eget land.
Först måste jag vänja mig vid pengarna och står ständigt och räknar om allt i Euro för att ha en uppfattning om huruvida artikeln är billig eller dyr.
Sen hoppas jag på att inte köra fel vägar. Har ju byggts om en hel del sen jag flyttade, och jag blir lite osäker när jag kör nya sträckor. Fast jag har ett rätt välutvecklat orienteringssinne - för att vara kvinna. Inte för att det hjäper när gamla vägar har försvunnit.
Språket är nästa sak man ska vänja sig vid. Jag är ju sörmlänning från början och det är konstigt att vänja sig vid skånskan igen.


Massmedia är för mig som en vit fläck på kartan. En massa program med okända programledare, kändisar som inte alls är kända för mig, låtar som jag aldrig hört...osv. Att bläddra i en skvallertidning är inget som lönar sig, för jag vet hur kända personerna ifråga överhuvudtaget är. Det skulle kunna vara vilka Svensson-typer som helst, jag skulle inte märka någon skillnad. Och de kändisar som var populära när jag bodde i Sverige, de har blivit gått i pension...eller borde göra det.


Det är med en viss ångest jag sätter mig i bilen och kör en så lång sträcka. Efter en liten händelse under 90-talet, när det plötsligt flög av ett däck medan jag körde på Autobahn!!! Där stod jag plötsligt med tre däck och fick om och om höra vilken tur vi hade haft och hur illa det hade kunnat gå. Så kan det gå när man köper billiga bromsar. Håller till originaldelar.
Jo, vi hade nog mer än en skyddsängel den dagen. Det gick bra, men sedan dess har jag nästan panik när bilen svajar till eller gör konstiga ljud för sig.
Fast jag har ju två stora pojkar med mig den här gången. Det känns faktiskt lite tryggare och det är skönt att ha dem med.
Alltså, håller nu alla mina tummar, be ett par böner, spottar lite över axeln, peppar peppar tar i trä för att allt ska gå bra den här gången!

Silverpilen är nytvättad av 15-åringen och strålar i ny glans!
Schweden, wir kommen!!


Till mottagningskommittén:
Jag passerar Öresundsbron under söndagskvällen, men fyrverkerierna och tv-teamet kan vi väl låta bli den här gången... *blink*

Hör av mig med ett inlägg om jag springer på en dator någonstans!
KRAAAAM!