Skrattar bäst som skrattar sist

Det är mycket man förundras och måste tänka på när man är "turist" hemma.
Bara en sån sak som att jag pratar tyska med barnen när jag är i Sverige. Att skåningarna omkring mig tror att JAG är en tysk turist.

Jag känner det när jag kör på motorvägen...ofta ett par kilometer för snabbt...att det här KAN jag göra, för svenskarna som blir omkörda av mig *moahaha* säkerligen tänker att
"De där tyskjävlarna måste tamejfan alltid köra för fort"
Jag lever liksom upp till de förväntningar alla har på tyskar och tänker samtidigt
"haha, jag är inte alls tysk. Jag är bara lite busig och luras"
Det är som att köra olagligt och ge tyskarna skulden. Typ.

På tal om språk, så är jag väl inte den enda som förundras över hur snabbt barn kan kommunicera utan att tala samma språk.
De liksom bara börjar leka. Dottern, som pratar tyska, lekte med två tjejer som pratade spanska....på en svensk strand.


Keine Probleme, No problemas, inga problem, no problems!!

De är minsann inte rädda för att ta kontakt och vara lite sociala. Tänk om alla vuxna vore lika modiga som dessa tre små tjejer. Vad trevlig världen hade kunnat vara.

Sen kommer vi till problemet med pengar. Jag är tvungen att räkna om allt i Euro.
(uttalas dessutom "Åjrå" i Tyskland och inte "Jurå"...)

Har ett litet exempel på det där med pengar, som hände under första dagen.
Efter att ha växlat lite Åjrå till kronor, passerade vi tunneln under Lunds tågstation. Där satt det en kille och spelade gitarr och sjöng.
Säkerligen en fattig student och till på köpet en med bra röst som inte bara använde gitarren som ett tortyrredskap, tänkte jag och grävde i byxfickan efter ett par nyförvärvade slantar.
Fick upp en femma och en enkrona. Dem gav jag till yngste sonen och lilla dottern, som glatt slängde dem i gitarrfodralet. Det är tanken som räknas, kom jag fram till, efter att ha insett att det ju var mindre än det kändes för mig, som var van att tänka i Åjrå.
Efter oss slängde 16-åringen en hög med småpengar. Därtill kommenterade 18-åringen skrattandes att brorsan hade slängt ner en hel hög med centmynt som han hade haft i fickan. (Ni vet Åjråns motsvarighet till ören)
"Och vad ska han med cent till?" undrade jag och skämdes nästan lite för min sons sätt att bli av med tyska småpengar.
Men killen med gitarren sjöng ännu högre och verkade inte vara ledsen för det. Sönerna vred sig av skratt...


Senare satt vi på McDonalds och tog en hamburgare. 16-åringen var fortfarande hungrig efter det och bad om en hamburgare till. Jag sträckte till honom en tia.
"Men den där får jag väl ingen hamburgare för!!" menade han
"Jo, det får du visst" sade jag
"För den där pengen?" sade han och skrattade
"Ja, för den här pengen" svarade jag och höll fortfarande fram tian.
"Näääää, du skojar" säger han och tror fortfarande inte att man får en hamburgare för en tia.
"Det är en tia och den är värd EN ÅJRÅ"menar jag och får nästan kramp i armen av att hållar tian framför hans näsa.
"En Åjrå? Du skojar va?"
"Nääää....*suck*...jag säger sanningen, köp din hamburgare nu!!"
Sen kommer han med dagens kommentar....
"Jag hade tretton stycken av den pengen, som jag hade med från förra semestern. Dem slängde jag alla...till killen som sjöng vid stationen....!!!"



Inte konstigt att den fattige studenten sjöng ännu högre. Han hade just tjänat 130 kronor på en minut!
Plus mina 7....naturligtvis...men vem räknar smulorna kring kakan?

Ha en skön vecka! Och vem vet, kanske stöter du på en ung tysk turist som förgyller din dag....