Tack....

...snälla rara gulliga för att ni håller tummarna för mig!

Jag har haft både otur med ansökan och tvekat. Ibland får man känslan av att allt blir fel för att man inte ska göra något.

Jo, jag ringde och anmälde mitt intresse. Men blev ombedd att ändå lämna in det skriftligt. Kul. Jag och ett formellt brev på tyska...(bara tanken är ju skrattretande *ler*)

Jag satte mig ner och skrev ett brev. Men det var nog allt annat än formellt och stelt. Ni vet hur jag är och hur jag skriver. En liknande ansökan har hon säkerligen aldrig läst i sitt liv. Med språkliga fel och allt!
Min kompis ville inte korrigera mina fel. Hon läste det, skrattade och sade "det är du, som du är, det vill jag inte ändra på"
Ibland är det kanske en fördel att inte vara som alla andra, man får säkerligen mer uppmärksamhet och kanske blir andra nyfikna och vill veta vem man är.
Jag hoppas det.


Hursomhelst skrev jag brevet. Sen ville jag skriva ut det...då var naturligtvis bläcket slut!!
Min 7-åring har varit rätt fligit med att skriva ut lego-teckningar från internet.

Nästa dag var jag duktig och skrev upp numret på bläckpatronerna, körde sen tillsammans med två ungar och min kompis in till stan. Sökte mig fram till bläckpatronerna och letade efter lappen...letade...letade...borta!!
"Det kan inte vara sant" tänkte jag,
men att tänka hjälper inte - utan rätt nummer kommer jag säkerligen hem med fel patroner.
Väl hemkommen hittade jag lappen på köksbordet....!!! Snacka om att vara lätt sinnesförvirrad!


Jag tror jag får pippi!!

Det var dock försent att köra ännu en runda till stan, lördagar stänger de tidigt.
Nästa dag var söndag och i Tyskland är det ju helstängt, som ni kanske vet.
Måndag vore en bra dag, om det inte hade varit för att min man var tvungen att låna min bil - för att hans var till reparation....
Jag började ge upp!
Berättade hela historien för grannfrun, som dessutom läste min ansökan. Hon sade bestämt:
"Skicka iväg det!!"
Sagt och gjort. Jag ville göra ett sista försök. Körde in till stan igen med ungarna. Gick till mataffären och skickade 16-åringen till andra affären för att köpa patronerna. Efter en stund kom han till mig i mataffären och jag undrade var patronerna var?
"Bilen" svarade han
"Aha, hade jag lämnat den olåst" tänkte jag.


Väl hemkommen undrar jag var sonen gjort av patronerna.
"Oh nej...tog jag inte in dem?" sade sonen förskräckt
"Var är de? I bagaget?" svarade jag och började gå ut mot bilen...
"Nej....jag hade lagt dem på bildäcket innan jag kom in i mataffären...."
"På BILDÄCKET!!!!" skrek jag och mitt ansikte fick ett rödaktigt skimmer.
Jag undviker att skriva de följande kommentarerna, men jag var mindre road av detta lilla missöde. Tänkte att patronerna antingen var plattkörda eller stulna vid det här laget. Men samtidigt var det värt 43 Euro att iallafall köra in till mataffärens parkering och kolla läget.
Nu vände oturen. De låg där! Den ena förpackning hade jag delvis kört över, men patronen var oskadd.
Kan ju inte vara arg på sonen, för jag är väl inte bättre själv...*blink*


Jag stannar till vid rosbusken varje gång jag passerar den, färgerna växlar och kombinationen av gult och rosa fascinerar mig!

Idag körde jag personligen iväg och lämnade in ansökan. Med så många tummar som hålls för mig, borde jag iallafall ha en liten chans....
Hoppas att ni kan avvara era tummar ett par dagar till! *ler*
Tack igen! Era värmande kommentarer betyder mer än ni tror!
Ni tror på mig och det har stärkt mig!


Den här rosen är till ER alla!!!

Tack för att ni finns!
Kram