Vad ska jag skylla på?

Vad ska jag skylla på idag?

Kylan? Den snabba väderväxlingen? Att vi går mot mörkare tider? Kanske skyller jag helt enkelt på att sjuka dottern har hostat över ett par baskelusker som nu sakta tar över mitt hälsotillstånd!
Eller att jag satt uppe för länge igår?
Järnbrist vore ett bra alternativ, men vid sista undersökningen var blodvärdena rätt ok...hm...


Kanske jag har för lågt blodtryck? Eller för högt?
Jag är väl inte med barn?!! Nä, börjar väl snarare hamna i klimakteriet. Ja, kanske det är därför...? *suck*
Börjar åldern helt enkelt ta ut sin rätt? Hur ska det då fortsätta? Har ju hälften kvar!
Borde jag kanske använda mina läsglasögon lite oftare?
Har jag motionerat för mycket? För lite?


*suck*
jag vet inte vad jag ska skylla på.
Jag är helt enkelt trött!

Har ni tänkt på att man alltid har en eller annan anledning till att vara trött?

Vad brukar du skylla på?

Ha en bra *gäsp* dag!
Kram


Japp! Det är min utsikt - taget från badrummet. Det kallar man skitbra utsikt...

Stor i käften

Min kompis, som jag berättade om i förra inlägget, brukar säga till mig att
"Den som har dig som vän behöver ingen fiende"

Hmmmmpf?
Ser det inte som något negativt. Mer som ett paket - ta två, betala för en!
Hon borde väl vara tacksam istället.
Och visst var jag snäll som inte satte in en bild i förra inlägget...

Nu vet min kompis hur jag är och kan för det mesta... ta det jag säger med en megabautaenorm nypa salt. Fast jag har tydligen en viss förmåga att slänga kommentarer omkring mig som snuddar till vad hon kan stå ut med. Ska man kalla det ironi? Eller tål man inte att höra sanningen kanske? Man säger att den sjuka humorn ligger i släkten. Så jag tror att jag skyller på att det är genetiskt föranlagt. Jag kan helt enkelt inte rå för det!

För att vara ärlig, har jag ibland (?) en sjuk humor som inte alla förstår. Särskilt inte tyskarna. De fattar ibland inte att man faktiskt försöker att lätta upp stämningen i kassakön genom att dra ett par dubbeltydiga kommentarer. Många blir osäkra och nervösa. *suck*
Vissa skulle kanske säga att jag är stor i käften. Men det tvekar jag till. För den här killen, Francisco från Angola, HAN är stor i käften!


Bild: Guinnes World of Records

17 centimeter bred är hans mun. Där får han nog in en korv med bröd på tvären utan att blinka!

Jag ser även bilden framför mig när han sitter hos tandläkaren, som säger:
"Gapa stort"
Och han svarar "OK...!"


Snacka om att vara tandläkarens bäste vän. Inga problem att komma åt där inte. Tror inte ens att han behöver en spegel.
Men istället för att lägga in de där käfttampongerna vid behandlingen, får man nog använda toarullar eller så...?

Ha en skön fredagkväll!!!
Kram

Med eller utan bild

Jag hör ju till dem som alltid har minst en bild i varje inlägg.
Vissa har massor av bilder, medan andra bara har text.
Ibland är texten meningslös utan bilden. Eller en bild är meningslös utan förklarande text.

Nu har jag suttit i två dagar och försökt få in en bild i ett inlägg.
Det handlade om att misslyckas med det man tänkt sig. Och det lyckades jag med.
Att misslyckas.

Är en bild viktig?
Jain, skulle tysken ha sagt (ja och nein)
I det inlägg jag ville skriva, var det viktigt. Det var själva poängen.
Men det bidde ingen bild.

På tal om bild.
Jag har en kompis som nu i veckan anmälde sig till fejsboken.
Hon hör till skaran som klarar av det viktiga, men inte har tekniska kunskaper vad gäller internet. Som de flesta av oss.
Hursomhelst hade hon precis anmält sig när det kommer upp ett meddelande.
Från exet - som hon dock har ett gott förhållande till.

"Jag kan se dig..." skriver han.

Nu kanske jag ska tillägga att min kompis satt i köket och såg allt annat än stylad ut. Trött, osminkad och med en hårknut uppe på skalleknoppen.
Gissa om det blev fart på henne.
Hon började med att dra bort hårknuten och fluffa till håret, medan hon letade efter kameran som filmade henne. Var satt kameran? Hur hade den satts på?

"Kan du se mig?" skrev hon tillbaka, lite lätt förtvivlad och nervös.

"Javisst kan jag se dig" skriver exet tillbaka

Min kompis drar lite besvärat i kläderna, slänger lite med håret och letar fortfarande efter kamerainställningen.
Halvt desperat ringer hon upp sin vuxne son, för att höra efter om man verkligen blir filmad medan man är inne i fejsboken.
"Nääääää" säger sonen lugnande. "Han kan bara se att du är inne i fäjsboken, men du blir inte filmad!"

Gissa om hon blev sur och lättad samtidigt.

Är du med i fejan? Med bild?

Jag inser att förra inlägget hade en viss bismak...
Jo, det var faktiskt lättare att hitta kameran än telefonen.
(men kameran kom inte fram förrän jag visste att brandkåren var informerad!!)
Man är väl en bloggare ända in i själen och vet var man har sin kamera liggandes.
Sedan jag började blogga har mitt fotograferande ökat med ett par tusen procent.


På tal om att börja blogga,
jag har fått ett award från Lippe, där första frågan var:
Varför började du blogga?
Numera ställer jag mig väl snarare frågan: Varför kan jag inte sluta?
Jag halkade in på en blogg och tyckte att det verkade kul och ville testa själv.
Sen satt jag fast. Att skriva och fotografera - samt att någon läser det - var just vad jag hade saknat.

Vilka bloggar följer du?
Enkelt svar: Kolla till höger i marginalen!

Vilka favoritfärger har du?
Inget enkelt svar. Har ingen direkt favoritfärg. Min garderob är rätt färglös - beige, blått och brunt.
Rabatten går mest i rosa, lila och vitt. Gillar att pigga upp inredningen med detaljer i t ex rosa eller lila. Men nu har jag hört att lila är en tantfärg...
Stämmer det?

Vilket land drömmer du om att besöka?
Vill en gång uppleva allt sevärt i Amerika. Eller lära mig dyka på Maldiverna.
Fast just nu skulle jag helst vilja uppleva Stockholm under sommaren. Alltså Sverige då...

Nu till det svåra, att välja ut fem bloggar. Klarar inte det. Men jag föreslår att du istället kollar in till fem valfria bloggar i min blogglista. Alla är värda minst ett award!

Det går inte alltid....del 2

Kvällen innan min Sverigeresa, kom jag just ut ur duschen när 16-åringen plötsligt ropade hysteriskt:
"Det brinner hos "K"!!!"
Jag rusade ut på terrassen (hade dock hunnit ta på mig kläder innan han ropade...)och såg ett tjockt rökmoln stiga från grannens hus.
Det måste komma ur köksfönstret, tänkte jag, eftersom ett par träd skymde sikten till huset. Plötsligt slog det upp flammor i röken. Herregud, deras hus kommer att brinna upp!!! (eller heter det "brinna ner"?)


16-åringen och en granne rusade över ängen mot branden. Jag själv rusade runt i huset för att leta efter den trådlösa telefonen.
Varför letar man alltid efter telefonen? Man borde ju binda fast den med en tråd vid laddningsstationen för att den inte ska försvinna!
Hittar den till slut, men såg sen att det gick folk ute vid det brinnande huset. Alltså hade de nog ringt själva, så jag avvaktade.
Efter en stund gick brandlarmet i byns frivilliga brandstation. Det är ett tjutande, liksom flyglarm, och hörs flera kilometer bort.



Tatü-tata (som utryckningsfordonen säger på tyska)

Sen kom brandbil, ambulans, grannens söner och barnbarn farandes för att hjälpa. Samt en massa andra fordon. Måtte ingen vara skadad, tänkte jag oroligt. Men när ambulansen körde igen utan blåljus, visste vi att allt var ok. Röken minskade och det lugnade ner sig.

Senare kommer 16-åringen hem och berättar, att det inte alls hade brunnit i huset, utan i ett träd bredvid. Han hade kommit ner till gården och blivit mött av "K" som glatt hejat på sonen medan han med ett nöjt hånleende hade stått och bränt med en gasbrännare mot ett träd för att bli av med ett getingbo. Frugan hade stått bredvid med vattenslangen för att det inte skulle sprida sig.
"Moahahaha, nu blir det hett om öronen för de jäklarna"
hade grannen menat och glatt fortsatt att förinta getingboet med sin brännare. Han kunde inte ana att grannarna var var upprörda. Och när larmet gick, hade frun ringt och sagt att allt var under kontroll. Jag tror att de inte alls var övertygade på brandstationen...för brandbilen kom ändå!

Nej, det blev inte som han hade tänkt. När man förstör ett getingbo tänker man att man får fart på en del getingar - men inte halva byn och en massa räddningspersonal!

Det blir inte alltid...

...som man tänkt sig!

Vem av er har inte upplevt dagar där man tänkt att det hade varit bättre att stanna i sängen och dra täcket över huvudet?
Eller sett videoklipp på tv där man undrar hur klantig en människa egentligen kan bli?

Då vet ni ungefär hur min dag var idag.

Det började med att dottern fortfarande inte var påklädd när jag kom hem efter första uppdraget med mamma-taxin...ni vet, Silverpilen.
Nåja, vi hade ju 10...allra högst 15 minuter på oss innan det var dags för nästa taxiuppdrag. De 15 minuterna lyckades hon dock slösa bort med onödiga diskussioner om vad hon ville ha på sig och gnälla om att strumpbyxorna var dumma...och mamma var dum hon med.
Jag alltså.
Ok. Det kan jag leva med.
Men sen blev det jättebråttom och på väg ut till bilen slet jag åt mig min lilla handväska så snabbt, att plånboken föll i golvet och landade i ett hav av åjron och sänts på hallgolvet.
Lite lätt stressad, med betoning på stressad, plockade jag upp åjrona och lät sänten ligga.
Ska just ut genom ytterdörren när jag plötsligt halkar till. Kollar under foten och upptäcker att jag just trampat på den banan som jag egentligen ville ta med som frukost i bilen. Med betoning på egentligen. För nu låg det en hög med bananmos på golvet. Bredvid alla säntslantar.
*suck*
Med en lätt irriterad handrörelse avreagerar jag mitt lätt frustrerade humör på ytterdörren, som slängdes igen med en rejäl smäll. Dörren höll dock.
Barnen kom t o m fram till skolan lagom tills det ringde in.
Lärarinnan hann även påminna mig om de 20 åjro bokpengar som jag glömt betala. Tillägger sen att "det inte är någon fara. Sånt glömmer man lätt när man har många barn"
Tack för förståelsen...ser jag så virrig ut, eller känner jag mig bara så?


Det här skulle bli en Spongebob-färdigmix-kaka. Det blev den fulaste och mest misslyckad kaka jag någonsin bakat. Äcklig som f-n var den också!

Vill innan hemfärden öppna en av bildörrarna för att slänga in min tröja och blir plötsligt kladdig om fingrarna. Upptäcker att jag just gripit tag i en snigel, som beslutat sig för att avsluta sitt liv i dörrhantaget till bilen och nu satt fastklistrad i lacken - en uttorkad hud, där det överblivna slemmet nu vällde ut...det som inte redan satt på mina fingrar...
Uääääääääääääääääääääh!!!

Det var ungefär nu som jag började fundera på att gå och lägga mig igen...



PS:Jag hade gärna velat sätta in fler bilder på misslyckade saker, men jag misslyckades även med det....Går nog och lägger mig nu! God natt!

Kommer du ihåg?

Kommer du ihåg var du var för 10 år sen?


Minns du hur du chockad satt vid tv:n och såg bilderna från New York...där flygplanen flög in i World Trade Center och exploderad, hur människor hoppade av förtvivlan och föll mot marken, hur byggnaderna föll ihop och spred ett enormt moln av damm och papper omkring sig, brandbilssirenerna, de chockade människorna som sprang för sitt liv, dammiga och blodiga...kommer du ihåg?
Hur ofta man än såg avsnittet med flygplanen, var man lika chockad varje gång.
Det kändes så overkligt. Som en dålig film.

Tänk vad tiden går. Det är redan 10 år sen, men jag är säker på att minnet av dessa bilder är lika starka om ytterligare 10 år.
Liksom minnet av var jag var när jag fick reda på att Olof Palme blivit skjuten. Eller när Diana miste sitt liv. Jag vet exakt var jag var. Du med?

Även fast jag idag hade turen att uppleva en helt underbar morgon, i sällskap av mina nordic walking stavar, blir jag nu påmind om att denna dag inte är så underbar för andra.
Kanske är det därför, som molnen nu börjar täcka himlen?
Vem vet.

Sänder en tanke till alla de som var i New York för tio år sen.

Liten historielektion

Det kanske var dumt av mig att ta för givet att alla vet vad "Brandenburger Tor" är.
(Tor betyder Port/Grind på tyska. När man gör mål i fotboll heter det också "Tor"...)



För Tyskarna är det en gammal stadsport och triumpfbåge som med åren har blivit en symbol för återföreningen och en av de största turistattraktionerna i Berlin.

Brandenburger var färdigbyggd 1791 och Den kröns av en quadriga-staty.
Porten är 26 meter hög, 65,5 meter lång och 11 meter bred.

Branderburger Tor har den spelat olika roller i Tysklands historia. Då Napoleon marscherade in i Berlin 1806 förde han fyrspannet till Paris som krigsbyte.


Efter att Napoleon besegrats 1814 återfördes statyn till Berlin, varvid ekkransen med den preussiska krönta örnen i fredsgudinnans stav tillfogades järnkorset, vilket innebar att hon i stället blev segergudinnan.

Då nazisterna kom till makten 1933 använde de porten som en symbol för sin makt. Det var den enda byggnad som stod kvar bland ruinerna på Pariser Platz 1945, med undantag för ruinerna efter Konstakademin, och porten rustades 1957 upp av Östberlin och Västberlin gemensamt.

År 1961 stängdes den i samband med att Berlinmuren byggdes. 1963 besökte den amerikanske presidenten John F. Kennedy Brandenburger Tor. Talet med den berömda parollen ’’ich bin ein Berliner’’ höll han däremot vid Västberlins rådhus i Schöneberg. Från den sovjetkontrollerade sidan hängdes stora banderoller upp, så att Kennedy inte skulle kunna se över till den andra sidan.

12 juli 1987 höll den amerikanske presidenten Ronald Reagan ett tal till folket i Västberlin vid Brandenburger Tor, ett tal som även kunde höras på den östra sidan om muren.

När Berlinmuren slutligen föll 1989 blev Brandenburger Tor symbolen för fred och enandet av staden. Den öppnades 22 december det året då den västtyske kanslern Helmut Kohl gick igenom för att välkomnas av den östtyske premiärministern Hans Modrow.

12 juli 1994 höll den amerikanske presidenten Bill Clinton ett tal till folket i Berlin vid Brandenburger Tor, och talade huvudsakligen om fred i Europa efter Kalla kriget.

12 december 2000 påbörjades arbetet att restaurera Brandenburger Tor.

Den 1 januari 2002 infördes valutan euro (ni vet, åjrå...)som mynt och sedlar och Tyskland har sedan dess Brandenburger Tor som symbol på flera av mynten.

Tja, det var lite information till förra inlägget. Knyckt av Wikipedia och förkortat av mig (det var jobbigt kan ni tro...*harkel*)
Jag har aldrig varit i Berlin och fick mig en rejäl historielektion jag med!

Auf Wiederhören!

Brandenburger Tor flyger i luften!

Jaha, så var det dags igen...för mammas taxi att göra insats.
06:34 Skjutsade 16-åringen till bussen (ösregn...) och köpte bröd
06:59 Skjutsade 17-åringen till jobbet (inga bussförbindelser...)
07:53 Skjutsade 8-åringen till skolan
07:58 Körde med dottern till kyrkan för skolgudstjänst
09:37 Färd till skolan för skolstart
10:46 Hemfärd
11:21 Hämtning i skolan


Nämner inte alla avstickare till banken, macken, läkaren, elaffären.... (ok, jag nämnde dem nu ändå!)
och det var bara förmiddagen.

På tal om att fara hit och dit. Ni vet väl att luftballonger inte flyger?
De FAR!
Nyligen kom det en luftballong farandes här. Inget konstigt med det, för här flyger det alltid luftballonger vid fint väder.
Det konstiga var formen. Vad tusan skulle den föreställa?
Jag tog fram kameran igen, zoomade in den lite och upptäckte att det var en avbild av Brandenburger Tor.


Brandenburger Tor flyger i luften! (förstora bilden så ser du bättre...)

På tal om att flyga i luften. Det är väl där alla våra skyddsänglar flyger?
Lilla dottern tog igår på sig den blus hon ville ha till inskolningen idag.
Jag sade att det är bättre att hon tar av den, så att hon inte spiller på den.

Då ställer sig dottern framför mig, lägger händerna på hjärtat och himlar med en helig blick mot mig och säger:
"Jag spiller inte, för jag har en skyddsängel...här...i mitt runda hjärta...med en spets!"

Halleluja!
Och tänk, hon spillde inte ner den! Med sitt spetsiga runda hjärta....*ler*
Mer om inskolningen i nästa inlägg!

Kram


PS. Märkte ni att det blev lite fel där? Brandenburger Tor flyger inte i luften, det FAR i luften.

Bloggträff

Idag börjar skolan igen!
Sommarlovet är slut! Eller kunde man kanske kallat det "Regnperiodslov"?
Fast skolåret börjar minst lika vått det.

Det känns nästan overkligt att vi för en vecka sen fortfarande sprang omkring på svensk mark. Det gick liksom så fort. Var vi verkligen där?
Släkten svarar: Ja, ni var där och det blev lugnt och skönt när ni äntligen körde hem igen!*blink*

Under en sverigetripp hinner jag med mycket men samtidigt nästan ingenting.
Jag hann iallafall med en liten bloggträff, där jag lärde känna Moster Malla och Caja "på riktigt". Men kände varann gjorde vi redan innan, kändes det som.
Någon som kommer ihåg mina söndagskalas i vinstras? Där var Caja en av de flitigaste besökarna och vi fick oss ofta ett gott skratt tillsammans. Moster Malla var inte riktigt lika vild vid kaffebordet.
Men jag kan intyga att Cajas bordsskick överträffade mina förväntningar!
(Lippe och ni som var med vet vad jag menar *ler*)

Jag hämtade upp Malla och Caja vid Malmö station. Sen tog vi Silverpilen till det Blå Caféet utanför Lomma.

Mina två yngsta, som jag hade med, fördrev tiden på minigolfbanan medan damsällskapet bubblade på. Vi satt ute och njöt av lite havsutsikt innan den kalla vinden jagade in oss i själva caféet. Där hade man egentligen stängt redan, men vi fick sitta kvar ändå. Kontakter, vet ni. Caja är känd ända ner till Malmö. Typ.


Moster Malla och Caja, innan jag lastade in dem i Silverpilen för hemtransport (nej, det är inte därför bagageluckan är öppen, de fick sitta inne i bilen!)

Tack för en trevlig eftermiddag! Var verkligen kul att träffa människorna bakom bloggen. Tack även för de fina presenterna och för att ni orkade ta er ner till Malmö! Det var första bloggträffen, men inte den sista. Nästa gång vill jag träffa fler av er!

Ha en skön dag!

Kram

Skumt tårtförslag

Under vår sverigevistelse passade dottern på att fylla 7 år.
Hon började sin födelsedag som en liten prinsessa bör göra, med ett skumbad.
Under tiden diskuterade vi tårtans utformning. Det blev en skum tårtskiss.

"Så här ska den se ut...."


...sade dottern och ritade tårtan med skum på badkarskanten.

Sen var det bara att knata in i köket och slänga ihop tårtan efter prinsessans önskemål. Som lyckligtvis stämde med mina egna planer. Eller hade jag lyckats övertala henne...?
Det är är resultatet av dotterns skumma tårtförslag:


Jag vill ju inte skryta, men gör det ändå, för den blev jäv...ttegod! Släktingarna sade det bara EN gång för att jag inte bli för mallig.
Enkelt recept: Sockerkaksbotten, tjockvispad marsansås, jordgubbssylt, färdigrullad marsipan, grädde och lite dekoration. Färdig!

Dottern var överlycklig över all uppmärksamhet hon fick och så duktigt och högt har man nog aldrig sjungit tidigare för henne. Tack ännu en gång till alla som förgyllde dotterns dag!! Hon kände sig nog verkligen som en prinsessa.
(och jag ber om ursäkt för äldste sonens pubertära hormonstörningshumör den dagen...)


Nu har jag ett litet problem. Min 8-åring tyckte att det var så trevligt att han också vill fira sin födelsedag i Sverige...

Medan vi funderar på hur vi ska lösa den saken, passar vi på att njuta av SISTA sommarlovsdagen!
Jetzt ist schluß mit lustig!
(Nu är det slut med lustigt)

Solen skiner fortfarande och vi ska ta en tur till stan för att skaffa de sista skolböckerna. Varför köpa dem i god tid, när man kan vänta till sista sekunden?
(har ju funkat hittills...)

Ha en fin dag!