Sen sensommarrabatt

Jag fick en kommentar om att jag låter gladare.
Jojomensan! Det stämmer!
Efter att ha kämpat mig igenom en lååång och deppig period, har jag nu kommit fram till att det inte lönar sig att deppa när man är deppig. (Nej, jag har inte blivit tokig...tror jag)
Det är bättre att vara glad när man är ledsen! (jag HAR nog blivit tokig...are än innan)

Positivt tänkande är min nya kraftkälla!
Även fast jag har en hel del att kämpa med, inser jag nu att ingenting blir bättre av att man hoppar ner i en grop och mår dåligt.
Absolut ingenting, nichts, nada, nothing!
Istället försöker jag nu att möta alla motgångar och stressiga situationer med lugn och ro. Kanske t o m med ett fånigt leende på läpparna. Med betoning på försöker.
Med en massa egenvilliga barn i huset, kan man inte alltid behålla lugnet.

Pröva det - att le en hel dag - och jag lovar att du kommer att du kommer att må bättre. Om inte annat, så kommer din omgivning att lägga märke till det och du blir vänligare bemött.
Det blir inte sämre av att man på radionyheterna lovat sol och upp till 27 (jag bokstaverar: t-j-u-g-o-s-j-u) grader idag!!!


Nu börjar min ros äntligen att blomma ordentlig. Bättre sent än aldrig.
På tal om sen. Eftersom vi har sensommar nu, blir det en sen sensommarrabatt.


September månads rabatt

Det är kul att se hur hortensian skiftar färg under hela sommaren. Den var egentligen rosa, när jag planterade den. Men p g a jordens ph-värde blev den i år blå och lila. Minns ni?


Juli månads rabatt



Nu börjar den bli rosa igen...


Otroligt, men alla bilder är tagna av en och samma blomma i år!

Jag är ledsen att jag inte kommenterat mycket hos er. Dels har jag haft minimal tid vid datorn och dels försvinner mina kommentarer när jag vill skicka dem. Fler med samma problem?

Ha en skön dag! Och du, glöm inte att le... :-)
Kram

Efterfirat

Kul att man saknat mig lite. Ja, jag lever fortfarande - men har haft fullt upp här med diverse uppgifter. Dessutom försöker jag att vistas så mycket som möjligt utomhus.

Hösten började med att ta igen det sommaren inte klarade av - med vackert väder!
Vi har haft sol och 25 grader hela helgen!
Idag med...och antagligen imorgon...kanske i övermorgon...och vem vet...nästa vecka?
Ett perfekt väder för att efterfira 18-åringens födelsedag, tyckte vi, och satt ute hela söndagen. Förutom när vi åt tårtan - det hade blivit för varmt för grädden.


Den här gången utan ljus på tårtan!
Dels för att han nu inte längre räknas till "småbarnen". Vi vuxna brukar inte ha ljus på tårtan. Vid närmare eftertanke...vi brukar inte ens ha tårta till oss vuxna.


En annan grund till den ljuslösa tårtan var nog att de enda ljus jag hade i den mängden, var ett paket med rosa...överblivna efter dotterns firande.
Jag hade en känsla av att den "maskulina" tårtan inte hade behov av en rosa touch.

Jag har det som tradition att alltid fotografera födelsedagsbarnet tillsammans med tårtan. (Vilket jag av önskemål från barnen, inte kan visa här)
Det är kul sen att se hur de förändrats från år till år. Samtidigt ser man de olika varianterna på tårtdekoration.
Barnen vet om att de inte kommer ifrån fotandet och ser till att få det avklarat snabbt utan protest. Ju snabbare de ler in i kameran, desto snabbare kan vi fika!
Den här gången log 18-åringen med hela ansiktet, från ena örat till det andra. Kanske i tron om att det var sista fotot han är tvungen att ställa upp på.
Käre son, tror gör man i kyrkan....


Höstkvällarna bjuder på underbara solnedgångar och jag har bestämt mig för att det ska bli en bra höst! Inget depp bara för att det blir lite mörkare. Varje årstid har sin lilla charm och vem tackar nej till lite sol och 25 grader i slutet av september?

Ha en bra vecka!!
Kram

Yes you can!

Hösten har börjat, rent officiellt, på papper, svart på vitt - i kalendern. Men det visste vi ju redan själva, utan att använda fusklappar.
Jag märkte imorse att det inte längre var ljust ute och att jag inte kunde se något genom fönstret.
16-åringen undrade oroligt:
"Hur är vädret idag?"
Jag svarade lite tveksamt:
"Ehhh...öhhh...det är...mörkt?"

Många är trötta och hängiga. Det finns nog med problem som ska lösas, vilket gör hösten ännu mörkare.
(märker ni att det här blir ett av mina allvarliga och eftertänksamma inlägg...)
Det finns beslut som ska tas, ekonomiska problem som ska lösas. De flesta föräldrar känner sig inte tillräckliga. Tiden går för fort och man vet inte hur man ska hinna med allt man vill hinna med. Känslor blir sårade. Löften bryts. Arbetslösheten hotar. Hälsan sviktar. Alldeles för många tvivlar och tvekar. Osäkerheten ökar. Rädslan tar över vardagen.

Anledningen till att jag skiver detta är att jag blivit medveten om att alla - och då menar jag ALLA - har något problem som tynger.
Alla! Du är inte ensam.
Även ett glänsande äpple kan innehålla en mask! Bli inte lurad av den fina fasaden.
Ingen är perfekt - alla dras med något problem som ska lösas.

Igår fick jag ett tecken. Ja, det kändes så iallafall.

Solen trängde genom molnen.
Det är vid dessa tillfällen jag får en liten släng av kanske-det-finns-en-gud-iallafall-känslan.
Ni vet ju, jag kan gå på vatten och extraknäckar lite som Jesusersättning...


Jesuelle on the water! Yes, i can...!

Så jag vill idag förmedla er känslan av att det finns en sol bakom molnen, det finns en lösning på problemen och det finns en ljusare framtid.
Det enda du saknar är tron...


Tron på dig själv!

Ni minns väl Obama, som upprepade "YES, WE CAN" under hela valkampanjen.
Nog tusan kunde han vinna valet, för han sade att han KAN det!

DU KAN - DU MED!
(Menar naturligtvis inte att du ska vinna valet...)

Det här inlägget skrev jag till DIG! För jag vet att du har det jobbigt just nu.
Men det KAN bli bättre, bara du tror på det - och på dig!
Varma kramar ♥

Schabbig borste...?

Under mitt första år i Tyskland levde jag som au-pair hos en familj med fyra barn.
Det var ju som au-pair jag hamnade här. Meningen var att jag skulle stanna i ett år. Ok, det blev en liten förlängning på 19 år...
Hade någon sagt då att jag själv skulle få fyra barn, skulle jag antagligen ha tilltalat dem med kommentarer som "du har en skruv lös" eller så.

Efter ungefär ett halvår firade jag min första födelsedag i Tyskland. Min tyska var väl halvknackig fortfarande, men jag förstod det mesta.
Något jag inte förstod var en teckning jag fick av en av sönerna i familjen.
Jag har rekonstruerat den, ungefär så här såg den ut:


Hmmmm, började jag fundera. Vad ska detta föreställa?

"Bürste" betyder borste, så mycket visste jag. Eftersom det var en bild på en borste också. Men vad betyder "Habby"? Så mycket tyska kunde jag inte.
Habby...schabby?...schabbig?...schabbig borste?!?
Schabby chic var ännu inget begrepp för mig på den tiden.
Varför ritar en unge en schabbig borste till mig när jag fyller?
Men ungar har sina idéer, det är inte alltid man fattar.

Det tog ett tag innan jag plötsligt kom på vad bilden skulle föreställa.
Jag tror att det var när man sjöng "Happy birthday"
(tyskarna kan inte engelska ordentligt, men det är det man sjunger här!)
som jag insåg att denne 9-årige pojke uppfattade orden "happy birthday"
som "habby bürste"!!!
Det var även då jag även insåg att han inte alls hade målat en borste!
Bilden skulle föreställa en tårta med ljus på!!!

Idag firar jag själv mitt första barn i skaran av fyra. Varken han eller jag vill inse det riktigt, men från och med idag måste jag inte längre skriva under alla dokument. Nu är han själv ansvarig för vad han gör, när han gör det och hur han gör det.
På papper är han vuxen - även fast det dröjer ett tag innan han blir det "på riktigt".


(Blir män egentligen vuxna någon gång...?)

Tidigt imorse väcktes han av sin syskonskara. Sjungandes "habby bürste".*ler*
Jag hade tryckt varsitt paket i handen på dem innan.
För att vara på den säkra sidan sade 16-åringen till födelsedagsbarnet:
"Det är mamma som har köpt paketen!!"
Han är lika medveten som jag om att 18-åringen har en väldigt speciell smak och ville inte vara skyldig till det eventuella felköpet.
Sen sneglade han över på paketet jag själv höll i handen och sade
"Du har antagligen det finaste paketet!!"

Naturligtvis!! Man vill ju samla poäng...

Säng, säng, säng...

sova sova sova säng säng säng...

Det är förbluffande hur många av er (alla??) som var lika trötta som jag var i förra inlägget.
Nu vet jag vad jag ska skylla på!
Det är definitivt en trötthetsepidemi som brer ut sig över Blogglandia!

Jag somnade igår kväll mellan barnen, efter att ha läst lite ur en bok.
Vaknade (blev väckt...) lagom tills det var dags att lägga sig.


Under de tidiga morgontimmarna drömde jag att jag hade försovit mig!
Jag har ju en ledande position inom väckningsbranchen. Personal Wecker, eller så. (Wecker=Väckarklocka) Knappast någon i familjen som skulle lämna huset i tid annars.

Hursomhelst så drömde jag att jag vaknade (försent...) och såg att klockan på väggen var närmare halv tio. Kollar sen på min mobil, som jag använder som väckarklocka, för att se efter varför den inte ringt. Den visade halv nio.
Ok, halv nio var bättre än halv tio - men ändå alldeles försent!!
Ville ringa till barnens skola/jobb för att ge dem besked att vi försovit oss.
Letar efter en liten lapp med ett telefonnummer på. (kör mycket med små lappar...)
Vet att den ligger i en skål i köket och det är där jag försöker rota fram lappen.
Förgäves.
Bara köket blev stökigare och stökigare - men ingen lapp! Köksskåpen flyttade sig från väggen och bakom dem hamnade en massa av allt skräp...*stön*
Då kom jag på att jag hade telefonnumret i min adressbok. (jo, jag har en sån - att lägga lappar i)
Slog numret, men telefonen var som död. Inga signaler kom fram.
*suck*
Antagligen var numret gammalt.
Så jag fortsatte att leta efter lappen i köket...

Uäääääääääääh! Paniiiiik!!!
Snacka om att bli stressad medan man sover.
När sen väckarklockan ringde IRL tryckte jag på snooze, för att jag var så otroligt trött. När den sen ringde igen, stängde jag av den och höll nästan på att somna om igen, när jag kom att tänka på drömmen.
Nej, det skulle inte bli en sanndröm!
Så jag hoppade (hasade...) upp för att väcka barnen och skickade (skjutsade...) dem till respektive sysselsättningsanstalter.

Nu har jag bara en hostande dotter hemma. Vi ska ut och shoppa idag. Äldste sonen blir myndig imorgon *svälj* och vi ska leta födelsedagspresent.*första-barnet-blir-myndig-alltså-är-jag-gammal-nu-panik*

"Kan jag välja ut något till mig också?" undrade dottern nyss
"Hmfr...vi kan inte alltid köpa saker till dig när vi är ute och handlar"
"...jag behöver ett par nya skor!" fortsätter hon utan att låta sig imponeras av min kommentar.

Nya skor?
Minns ni den här bilden? Minns ni vem de tillhör?


Kan tillägga att det tillkommit minst ett par stövlar och ett par gympaskor sen bilden togs. Räknas inliner som skor...?

Det blir nog en diskussionsrik shoppingrunda...
Men först måste jag rensa rent i köket lite. Är rätt stökigt där. (Det var väl sanndröm då)

Vad ska jag skylla på?

Vad ska jag skylla på idag?

Kylan? Den snabba väderväxlingen? Att vi går mot mörkare tider? Kanske skyller jag helt enkelt på att sjuka dottern har hostat över ett par baskelusker som nu sakta tar över mitt hälsotillstånd!
Eller att jag satt uppe för länge igår?
Järnbrist vore ett bra alternativ, men vid sista undersökningen var blodvärdena rätt ok...hm...


Kanske jag har för lågt blodtryck? Eller för högt?
Jag är väl inte med barn?!! Nä, börjar väl snarare hamna i klimakteriet. Ja, kanske det är därför...? *suck*
Börjar åldern helt enkelt ta ut sin rätt? Hur ska det då fortsätta? Har ju hälften kvar!
Borde jag kanske använda mina läsglasögon lite oftare?
Har jag motionerat för mycket? För lite?


*suck*
jag vet inte vad jag ska skylla på.
Jag är helt enkelt trött!

Har ni tänkt på att man alltid har en eller annan anledning till att vara trött?

Vad brukar du skylla på?

Ha en bra *gäsp* dag!
Kram


Japp! Det är min utsikt - taget från badrummet. Det kallar man skitbra utsikt...

Stor i käften

Min kompis, som jag berättade om i förra inlägget, brukar säga till mig att
"Den som har dig som vän behöver ingen fiende"

Hmmmmpf?
Ser det inte som något negativt. Mer som ett paket - ta två, betala för en!
Hon borde väl vara tacksam istället.
Och visst var jag snäll som inte satte in en bild i förra inlägget...

Nu vet min kompis hur jag är och kan för det mesta... ta det jag säger med en megabautaenorm nypa salt. Fast jag har tydligen en viss förmåga att slänga kommentarer omkring mig som snuddar till vad hon kan stå ut med. Ska man kalla det ironi? Eller tål man inte att höra sanningen kanske? Man säger att den sjuka humorn ligger i släkten. Så jag tror att jag skyller på att det är genetiskt föranlagt. Jag kan helt enkelt inte rå för det!

För att vara ärlig, har jag ibland (?) en sjuk humor som inte alla förstår. Särskilt inte tyskarna. De fattar ibland inte att man faktiskt försöker att lätta upp stämningen i kassakön genom att dra ett par dubbeltydiga kommentarer. Många blir osäkra och nervösa. *suck*
Vissa skulle kanske säga att jag är stor i käften. Men det tvekar jag till. För den här killen, Francisco från Angola, HAN är stor i käften!


Bild: Guinnes World of Records

17 centimeter bred är hans mun. Där får han nog in en korv med bröd på tvären utan att blinka!

Jag ser även bilden framför mig när han sitter hos tandläkaren, som säger:
"Gapa stort"
Och han svarar "OK...!"


Snacka om att vara tandläkarens bäste vän. Inga problem att komma åt där inte. Tror inte ens att han behöver en spegel.
Men istället för att lägga in de där käfttampongerna vid behandlingen, får man nog använda toarullar eller så...?

Ha en skön fredagkväll!!!
Kram

Med eller utan bild

Jag hör ju till dem som alltid har minst en bild i varje inlägg.
Vissa har massor av bilder, medan andra bara har text.
Ibland är texten meningslös utan bilden. Eller en bild är meningslös utan förklarande text.

Nu har jag suttit i två dagar och försökt få in en bild i ett inlägg.
Det handlade om att misslyckas med det man tänkt sig. Och det lyckades jag med.
Att misslyckas.

Är en bild viktig?
Jain, skulle tysken ha sagt (ja och nein)
I det inlägg jag ville skriva, var det viktigt. Det var själva poängen.
Men det bidde ingen bild.

På tal om bild.
Jag har en kompis som nu i veckan anmälde sig till fejsboken.
Hon hör till skaran som klarar av det viktiga, men inte har tekniska kunskaper vad gäller internet. Som de flesta av oss.
Hursomhelst hade hon precis anmält sig när det kommer upp ett meddelande.
Från exet - som hon dock har ett gott förhållande till.

"Jag kan se dig..." skriver han.

Nu kanske jag ska tillägga att min kompis satt i köket och såg allt annat än stylad ut. Trött, osminkad och med en hårknut uppe på skalleknoppen.
Gissa om det blev fart på henne.
Hon började med att dra bort hårknuten och fluffa till håret, medan hon letade efter kameran som filmade henne. Var satt kameran? Hur hade den satts på?

"Kan du se mig?" skrev hon tillbaka, lite lätt förtvivlad och nervös.

"Javisst kan jag se dig" skriver exet tillbaka

Min kompis drar lite besvärat i kläderna, slänger lite med håret och letar fortfarande efter kamerainställningen.
Halvt desperat ringer hon upp sin vuxne son, för att höra efter om man verkligen blir filmad medan man är inne i fejsboken.
"Nääääää" säger sonen lugnande. "Han kan bara se att du är inne i fäjsboken, men du blir inte filmad!"

Gissa om hon blev sur och lättad samtidigt.

Är du med i fejan? Med bild?

Jag inser att förra inlägget hade en viss bismak...
Jo, det var faktiskt lättare att hitta kameran än telefonen.
(men kameran kom inte fram förrän jag visste att brandkåren var informerad!!)
Man är väl en bloggare ända in i själen och vet var man har sin kamera liggandes.
Sedan jag började blogga har mitt fotograferande ökat med ett par tusen procent.


På tal om att börja blogga,
jag har fått ett award från Lippe, där första frågan var:
Varför började du blogga?
Numera ställer jag mig väl snarare frågan: Varför kan jag inte sluta?
Jag halkade in på en blogg och tyckte att det verkade kul och ville testa själv.
Sen satt jag fast. Att skriva och fotografera - samt att någon läser det - var just vad jag hade saknat.

Vilka bloggar följer du?
Enkelt svar: Kolla till höger i marginalen!

Vilka favoritfärger har du?
Inget enkelt svar. Har ingen direkt favoritfärg. Min garderob är rätt färglös - beige, blått och brunt.
Rabatten går mest i rosa, lila och vitt. Gillar att pigga upp inredningen med detaljer i t ex rosa eller lila. Men nu har jag hört att lila är en tantfärg...
Stämmer det?

Vilket land drömmer du om att besöka?
Vill en gång uppleva allt sevärt i Amerika. Eller lära mig dyka på Maldiverna.
Fast just nu skulle jag helst vilja uppleva Stockholm under sommaren. Alltså Sverige då...

Nu till det svåra, att välja ut fem bloggar. Klarar inte det. Men jag föreslår att du istället kollar in till fem valfria bloggar i min blogglista. Alla är värda minst ett award!

Det går inte alltid....del 2

Kvällen innan min Sverigeresa, kom jag just ut ur duschen när 16-åringen plötsligt ropade hysteriskt:
"Det brinner hos "K"!!!"
Jag rusade ut på terrassen (hade dock hunnit ta på mig kläder innan han ropade...)och såg ett tjockt rökmoln stiga från grannens hus.
Det måste komma ur köksfönstret, tänkte jag, eftersom ett par träd skymde sikten till huset. Plötsligt slog det upp flammor i röken. Herregud, deras hus kommer att brinna upp!!! (eller heter det "brinna ner"?)


16-åringen och en granne rusade över ängen mot branden. Jag själv rusade runt i huset för att leta efter den trådlösa telefonen.
Varför letar man alltid efter telefonen? Man borde ju binda fast den med en tråd vid laddningsstationen för att den inte ska försvinna!
Hittar den till slut, men såg sen att det gick folk ute vid det brinnande huset. Alltså hade de nog ringt själva, så jag avvaktade.
Efter en stund gick brandlarmet i byns frivilliga brandstation. Det är ett tjutande, liksom flyglarm, och hörs flera kilometer bort.



Tatü-tata (som utryckningsfordonen säger på tyska)

Sen kom brandbil, ambulans, grannens söner och barnbarn farandes för att hjälpa. Samt en massa andra fordon. Måtte ingen vara skadad, tänkte jag oroligt. Men när ambulansen körde igen utan blåljus, visste vi att allt var ok. Röken minskade och det lugnade ner sig.

Senare kommer 16-åringen hem och berättar, att det inte alls hade brunnit i huset, utan i ett träd bredvid. Han hade kommit ner till gården och blivit mött av "K" som glatt hejat på sonen medan han med ett nöjt hånleende hade stått och bränt med en gasbrännare mot ett träd för att bli av med ett getingbo. Frugan hade stått bredvid med vattenslangen för att det inte skulle sprida sig.
"Moahahaha, nu blir det hett om öronen för de jäklarna"
hade grannen menat och glatt fortsatt att förinta getingboet med sin brännare. Han kunde inte ana att grannarna var var upprörda. Och när larmet gick, hade frun ringt och sagt att allt var under kontroll. Jag tror att de inte alls var övertygade på brandstationen...för brandbilen kom ändå!

Nej, det blev inte som han hade tänkt. När man förstör ett getingbo tänker man att man får fart på en del getingar - men inte halva byn och en massa räddningspersonal!

Det blir inte alltid...

...som man tänkt sig!

Vem av er har inte upplevt dagar där man tänkt att det hade varit bättre att stanna i sängen och dra täcket över huvudet?
Eller sett videoklipp på tv där man undrar hur klantig en människa egentligen kan bli?

Då vet ni ungefär hur min dag var idag.

Det började med att dottern fortfarande inte var påklädd när jag kom hem efter första uppdraget med mamma-taxin...ni vet, Silverpilen.
Nåja, vi hade ju 10...allra högst 15 minuter på oss innan det var dags för nästa taxiuppdrag. De 15 minuterna lyckades hon dock slösa bort med onödiga diskussioner om vad hon ville ha på sig och gnälla om att strumpbyxorna var dumma...och mamma var dum hon med.
Jag alltså.
Ok. Det kan jag leva med.
Men sen blev det jättebråttom och på väg ut till bilen slet jag åt mig min lilla handväska så snabbt, att plånboken föll i golvet och landade i ett hav av åjron och sänts på hallgolvet.
Lite lätt stressad, med betoning på stressad, plockade jag upp åjrona och lät sänten ligga.
Ska just ut genom ytterdörren när jag plötsligt halkar till. Kollar under foten och upptäcker att jag just trampat på den banan som jag egentligen ville ta med som frukost i bilen. Med betoning på egentligen. För nu låg det en hög med bananmos på golvet. Bredvid alla säntslantar.
*suck*
Med en lätt irriterad handrörelse avreagerar jag mitt lätt frustrerade humör på ytterdörren, som slängdes igen med en rejäl smäll. Dörren höll dock.
Barnen kom t o m fram till skolan lagom tills det ringde in.
Lärarinnan hann även påminna mig om de 20 åjro bokpengar som jag glömt betala. Tillägger sen att "det inte är någon fara. Sånt glömmer man lätt när man har många barn"
Tack för förståelsen...ser jag så virrig ut, eller känner jag mig bara så?


Det här skulle bli en Spongebob-färdigmix-kaka. Det blev den fulaste och mest misslyckad kaka jag någonsin bakat. Äcklig som f-n var den också!

Vill innan hemfärden öppna en av bildörrarna för att slänga in min tröja och blir plötsligt kladdig om fingrarna. Upptäcker att jag just gripit tag i en snigel, som beslutat sig för att avsluta sitt liv i dörrhantaget till bilen och nu satt fastklistrad i lacken - en uttorkad hud, där det överblivna slemmet nu vällde ut...det som inte redan satt på mina fingrar...
Uääääääääääääääääääääh!!!

Det var ungefär nu som jag började fundera på att gå och lägga mig igen...



PS:Jag hade gärna velat sätta in fler bilder på misslyckade saker, men jag misslyckades även med det....Går nog och lägger mig nu! God natt!

Kommer du ihåg?

Kommer du ihåg var du var för 10 år sen?


Minns du hur du chockad satt vid tv:n och såg bilderna från New York...där flygplanen flög in i World Trade Center och exploderad, hur människor hoppade av förtvivlan och föll mot marken, hur byggnaderna föll ihop och spred ett enormt moln av damm och papper omkring sig, brandbilssirenerna, de chockade människorna som sprang för sitt liv, dammiga och blodiga...kommer du ihåg?
Hur ofta man än såg avsnittet med flygplanen, var man lika chockad varje gång.
Det kändes så overkligt. Som en dålig film.

Tänk vad tiden går. Det är redan 10 år sen, men jag är säker på att minnet av dessa bilder är lika starka om ytterligare 10 år.
Liksom minnet av var jag var när jag fick reda på att Olof Palme blivit skjuten. Eller när Diana miste sitt liv. Jag vet exakt var jag var. Du med?

Även fast jag idag hade turen att uppleva en helt underbar morgon, i sällskap av mina nordic walking stavar, blir jag nu påmind om att denna dag inte är så underbar för andra.
Kanske är det därför, som molnen nu börjar täcka himlen?
Vem vet.

Sänder en tanke till alla de som var i New York för tio år sen.

Liten historielektion

Det kanske var dumt av mig att ta för givet att alla vet vad "Brandenburger Tor" är.
(Tor betyder Port/Grind på tyska. När man gör mål i fotboll heter det också "Tor"...)



För Tyskarna är det en gammal stadsport och triumpfbåge som med åren har blivit en symbol för återföreningen och en av de största turistattraktionerna i Berlin.

Brandenburger var färdigbyggd 1791 och Den kröns av en quadriga-staty.
Porten är 26 meter hög, 65,5 meter lång och 11 meter bred.

Branderburger Tor har den spelat olika roller i Tysklands historia. Då Napoleon marscherade in i Berlin 1806 förde han fyrspannet till Paris som krigsbyte.


Efter att Napoleon besegrats 1814 återfördes statyn till Berlin, varvid ekkransen med den preussiska krönta örnen i fredsgudinnans stav tillfogades järnkorset, vilket innebar att hon i stället blev segergudinnan.

Då nazisterna kom till makten 1933 använde de porten som en symbol för sin makt. Det var den enda byggnad som stod kvar bland ruinerna på Pariser Platz 1945, med undantag för ruinerna efter Konstakademin, och porten rustades 1957 upp av Östberlin och Västberlin gemensamt.

År 1961 stängdes den i samband med att Berlinmuren byggdes. 1963 besökte den amerikanske presidenten John F. Kennedy Brandenburger Tor. Talet med den berömda parollen ’’ich bin ein Berliner’’ höll han däremot vid Västberlins rådhus i Schöneberg. Från den sovjetkontrollerade sidan hängdes stora banderoller upp, så att Kennedy inte skulle kunna se över till den andra sidan.

12 juli 1987 höll den amerikanske presidenten Ronald Reagan ett tal till folket i Västberlin vid Brandenburger Tor, ett tal som även kunde höras på den östra sidan om muren.

När Berlinmuren slutligen föll 1989 blev Brandenburger Tor symbolen för fred och enandet av staden. Den öppnades 22 december det året då den västtyske kanslern Helmut Kohl gick igenom för att välkomnas av den östtyske premiärministern Hans Modrow.

12 juli 1994 höll den amerikanske presidenten Bill Clinton ett tal till folket i Berlin vid Brandenburger Tor, och talade huvudsakligen om fred i Europa efter Kalla kriget.

12 december 2000 påbörjades arbetet att restaurera Brandenburger Tor.

Den 1 januari 2002 infördes valutan euro (ni vet, åjrå...)som mynt och sedlar och Tyskland har sedan dess Brandenburger Tor som symbol på flera av mynten.

Tja, det var lite information till förra inlägget. Knyckt av Wikipedia och förkortat av mig (det var jobbigt kan ni tro...*harkel*)
Jag har aldrig varit i Berlin och fick mig en rejäl historielektion jag med!

Auf Wiederhören!

Brandenburger Tor flyger i luften!

Jaha, så var det dags igen...för mammas taxi att göra insats.
06:34 Skjutsade 16-åringen till bussen (ösregn...) och köpte bröd
06:59 Skjutsade 17-åringen till jobbet (inga bussförbindelser...)
07:53 Skjutsade 8-åringen till skolan
07:58 Körde med dottern till kyrkan för skolgudstjänst
09:37 Färd till skolan för skolstart
10:46 Hemfärd
11:21 Hämtning i skolan


Nämner inte alla avstickare till banken, macken, läkaren, elaffären.... (ok, jag nämnde dem nu ändå!)
och det var bara förmiddagen.

På tal om att fara hit och dit. Ni vet väl att luftballonger inte flyger?
De FAR!
Nyligen kom det en luftballong farandes här. Inget konstigt med det, för här flyger det alltid luftballonger vid fint väder.
Det konstiga var formen. Vad tusan skulle den föreställa?
Jag tog fram kameran igen, zoomade in den lite och upptäckte att det var en avbild av Brandenburger Tor.


Brandenburger Tor flyger i luften! (förstora bilden så ser du bättre...)

På tal om att flyga i luften. Det är väl där alla våra skyddsänglar flyger?
Lilla dottern tog igår på sig den blus hon ville ha till inskolningen idag.
Jag sade att det är bättre att hon tar av den, så att hon inte spiller på den.

Då ställer sig dottern framför mig, lägger händerna på hjärtat och himlar med en helig blick mot mig och säger:
"Jag spiller inte, för jag har en skyddsängel...här...i mitt runda hjärta...med en spets!"

Halleluja!
Och tänk, hon spillde inte ner den! Med sitt spetsiga runda hjärta....*ler*
Mer om inskolningen i nästa inlägg!

Kram


PS. Märkte ni att det blev lite fel där? Brandenburger Tor flyger inte i luften, det FAR i luften.

Bloggträff

Idag börjar skolan igen!
Sommarlovet är slut! Eller kunde man kanske kallat det "Regnperiodslov"?
Fast skolåret börjar minst lika vått det.

Det känns nästan overkligt att vi för en vecka sen fortfarande sprang omkring på svensk mark. Det gick liksom så fort. Var vi verkligen där?
Släkten svarar: Ja, ni var där och det blev lugnt och skönt när ni äntligen körde hem igen!*blink*

Under en sverigetripp hinner jag med mycket men samtidigt nästan ingenting.
Jag hann iallafall med en liten bloggträff, där jag lärde känna Moster Malla och Caja "på riktigt". Men kände varann gjorde vi redan innan, kändes det som.
Någon som kommer ihåg mina söndagskalas i vinstras? Där var Caja en av de flitigaste besökarna och vi fick oss ofta ett gott skratt tillsammans. Moster Malla var inte riktigt lika vild vid kaffebordet.
Men jag kan intyga att Cajas bordsskick överträffade mina förväntningar!
(Lippe och ni som var med vet vad jag menar *ler*)

Jag hämtade upp Malla och Caja vid Malmö station. Sen tog vi Silverpilen till det Blå Caféet utanför Lomma.

Mina två yngsta, som jag hade med, fördrev tiden på minigolfbanan medan damsällskapet bubblade på. Vi satt ute och njöt av lite havsutsikt innan den kalla vinden jagade in oss i själva caféet. Där hade man egentligen stängt redan, men vi fick sitta kvar ändå. Kontakter, vet ni. Caja är känd ända ner till Malmö. Typ.


Moster Malla och Caja, innan jag lastade in dem i Silverpilen för hemtransport (nej, det är inte därför bagageluckan är öppen, de fick sitta inne i bilen!)

Tack för en trevlig eftermiddag! Var verkligen kul att träffa människorna bakom bloggen. Tack även för de fina presenterna och för att ni orkade ta er ner till Malmö! Det var första bloggträffen, men inte den sista. Nästa gång vill jag träffa fler av er!

Ha en skön dag!

Kram

Skumt tårtförslag

Under vår sverigevistelse passade dottern på att fylla 7 år.
Hon började sin födelsedag som en liten prinsessa bör göra, med ett skumbad.
Under tiden diskuterade vi tårtans utformning. Det blev en skum tårtskiss.

"Så här ska den se ut...."


...sade dottern och ritade tårtan med skum på badkarskanten.

Sen var det bara att knata in i köket och slänga ihop tårtan efter prinsessans önskemål. Som lyckligtvis stämde med mina egna planer. Eller hade jag lyckats övertala henne...?
Det är är resultatet av dotterns skumma tårtförslag:


Jag vill ju inte skryta, men gör det ändå, för den blev jäv...ttegod! Släktingarna sade det bara EN gång för att jag inte bli för mallig.
Enkelt recept: Sockerkaksbotten, tjockvispad marsansås, jordgubbssylt, färdigrullad marsipan, grädde och lite dekoration. Färdig!

Dottern var överlycklig över all uppmärksamhet hon fick och så duktigt och högt har man nog aldrig sjungit tidigare för henne. Tack ännu en gång till alla som förgyllde dotterns dag!! Hon kände sig nog verkligen som en prinsessa.
(och jag ber om ursäkt för äldste sonens pubertära hormonstörningshumör den dagen...)


Nu har jag ett litet problem. Min 8-åring tyckte att det var så trevligt att han också vill fira sin födelsedag i Sverige...

Medan vi funderar på hur vi ska lösa den saken, passar vi på att njuta av SISTA sommarlovsdagen!
Jetzt ist schluß mit lustig!
(Nu är det slut med lustigt)

Solen skiner fortfarande och vi ska ta en tur till stan för att skaffa de sista skolböckerna. Varför köpa dem i god tid, när man kan vänta till sista sekunden?
(har ju funkat hittills...)

Ha en fin dag!