Syster Elle anmäler sig till tjänst

Ja - jag lever!
Nej - det har inte varit en bra vecka.


Måndag morgon skjutsade jag barnen till skolan i tjock nysnö, oröjda vägar, is och halka. Körde sen vidare direkt in till stan, med den knäskadade maken bredvid mig.
Han hade tid för operation.
Färden dit var ett rent snökaoshelvete, för att inte tala om det smärtplågade resesällskapet.
Det tog oss dubbelt så lång tid att komma in till stan. Till på köpet var trottoaren utanför inte fri, vilket gjorde transporten av karlslo...min make svårare än den redan var. Försök att promenera över snövallar och isiga trottoarer med kryckor och trasigt knä. Är man inte redan skadad, så blir man det hos läkaren!
Läkaren och sköterskorna var dock helt underbara, trevliga och hjälpsamma. Men mitt förslag om att behålla maken där ett par dagar ville de inte acceptera. Så jag fick snällt hämta upp honom igen och köra...slira...hem igen.
Min körstil fick kritik, men jag bet mig i tungan och teg - för jag visste att det var smärtor och narkos som fick patienten att säga saker han egentligen inte menade.
För jag och "vita hajen" är en bra kombination som kommer fram (nästan) överallt!

Jag vågar knappt tala om vad som rörde sig i min hjärna under bilfärden...allt från "öppna bildörren och knuffa ut karlskrället i en snövall?" till "om jag råkar ha en stekpanna i bilen, tror kriminalpolisen på en hushållsolycka?"


Men ursäkta så jäkla mycket att jag bad till gud igår att det skulle snöa två decimeter och att vägarna skulle bli bulliga av islagret när du kommer med ditt aoa-aoa-ben!
En lagom bitsk blick fick honom sen vid hemkomsten att inse att det fanns grund till att ursäkta sig för onödiga kommentarer.
Han kunde ju även skylla på minnesluckor p g a narkosen...
Gäller ju att hålla sig på god fot med den som sen sköter om en!
Syster Elle anmäler sig till tjänst.

Han hade sen smärtor på ställen som inte alls var inblandade i operationen och undrade om jag hade passat på att avreagera mig på honom innan han vaknade ur narkosen.
Jag valde att bara rycka på axlarna och skaka frågande på huvudet med en oskyldig min.


En rörelsehindrad make, fyra ungar, hushåll, julfester i skolan, läxor, julbak, julgransinköp, städning, julklappshandling, matlagning, hålla-handen-oj-vad-det-är-synd-om-dig-som-har-det-långtråkigt, tvätt, strykning, snöskottning....

måste jag tillägga att jag stupat i säng varenda kväll?

Men jag lever!
Och jag hoppas att jag kan ta igen det jag missat i blogglandiga!
Tack för att ni varit och tittat till min blogg under min frånvaro! *ler*

Kram