S:t Martin

Som rubriken och bloggbeskrivningen säger, handlar den här bloggen om de tyska (o)vanorna.
Igår, fast egentligen är det idag, firade vi S:t Martin med barnens skola.
Det ger oss en anledning mer att i mörkret traska omkring i regn och kyla.

Vem var S:t Martin?
Jo, det var en schysst kille som levde för X antal år sen och som var snäll nog att DELA sin mantel med en fattig tiggare. (jag antar att det är ovanligt med rika tiggare...)
Hursomhelst, detta hjältedåd hyllas han ännu idag för.

Jag undrar om man om ett par hundra år firar S:t Elle om jag idag klipper min jacka i två bitar och skänker det till någon välbehövande?
Antagligen inte. Enda resultatet är väl att jag själv fryser om ena kroppshalvan.
Dessutom hade det nog sett rätt tramsigt ut att springa omkring i en halv jacka...?

Följande procedur utspelades igår kväll:
Alla skolans barn, inklusive föräldrar, samlades på skolgården vid mörkrets inträdande. Under den senaste veckan har barnen själva pysslat ihop lyktor av papper. Varje klass har sitt eget motiv.


Dotterns klass hade svampar på sina lyktor!

Den som inte vill pyssla kan köpa färdiga papperslyktor...typ kräftskivelyktor...

Sen började lykttåget att röra sig framåt. Längst fram körde en polisbil med blåljus (tack och lov utan siren...).


Denna urkassa mobilbild visar exakt hur det var...först polisen och sen barnen!

Efter polisen kom en livs levande häst med S:t Martin (eller var det en Martina?) som hade den symboliska röda manteln på sig.
Frivilliga brandkåren hade spärrat av gatorna till oss. Sen började den inhyrda blåsorkestern att spela och barnen började (mer eller mindre...mer mindre än mer...typ) sjunga S:t Martins-sånger medan tåget sakta skred fram i mörkret.
Husen på vägen var smyckade med ljusslingor och lyktor, vissa hade t o m ställt ut brinnande facklor i trädgården. Allt för att göra det mysigt och trevligt för barnen.


Detta ska föreställa ett hus med facklor! Man ska INTE fotografera i mörkret samtidigt som man går!

Barnens lyktor var inpackade i plastpåsar, eftersom det behagade regna hela tiden.
Väl tillbaka till skolan, sjöng man för 69:e gången en av S:t Martinssångerna och man tände en eld. En präst sade ett par ord och där fick vi även reda på varför man går med ljuslyktor. Det är för att man följt S:t Martins kista med lyktor under hans begravning.
Man lär sig något nytt varje dag!


Den som har bra ögon kan urskilja S:t Martin på hästen till höger i bild!

Sen fick barnen var sin Weckmann,
En gubbe med pipa, gjord av deg. Ögonen, som är gjorda av russin, fick jag äta upp, eftersom mina barn inte tycker om dem.



Pipan är det mest intressanta, gjord av gips och en alldeles utmärkt leksak.
Min man har berättat att han som barn fyllde denna pipa med torrt gräs och ville röka. Det var första och sista gången han försökte det - innan han övergick till de riktiga giftpinnarna.
Efter lite korv med bröd, samt Glühwein till de vuxna, körde vi trötta och våta hem. Kan tillägga att barnen somnade väldigt snabbt.

Idag kan jag räkna med att det ringer på dörren. När jag öppnar den kommer jag att mötas av (mer eller mindre) sjungande barn med tända lyktor.
Som belöning för att de uppvaktar oss med lite sång, får de godis.
Det här är det absolut effektivaste sättet att samla ihop en månadsranson av lördagsgodis!
(och det mest effektiva sättet att bli av med gammalt påskgodis och sega kex! *blink*)

Ha en skön onsdag!
Kram

Som vanligt ursäktar jag för bildkvaliteten. Men mycket annat kan man inte förvänta sig med en mobil i mörkret!