Peppar, peppar....

Det händer ibland att solen skiner.

;)))

Och när den gör det, kan det hända

att jag blir tvungen att snabbt ta ett foto

 av en vardagsrumshylla,

 för att inte glömma

känslan

För vem vet när den kommer tillbaka...typ.

Solen lyste kort upp mitt

höstlovsfavoritfoto

där dottern vandrar i en

varm saltsjö i Spanien.

I samma sjö gjordes ett av mina

"yes-I-can-foton"

Foton för att peppa upp mig själv

och minnas att...

YES

I

CAN

För den som mer eller mindre

kan vandra över vatten

kan väl klara av

det mesta?

Vad peppar upp dig?

Kram

Att ta en chans

Det har varit lite segt och jobbigt.

Inte nog med att jag försöker "avverka" mitt

förflutna, samtidigt är jag även tvungen 

att tänka vidare.

Vad är rätt eller fel?

 Hur ska min framtid bli?

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Hur ska jag göra för att försörja mig själv?

Kan jag finnas där för mina barn

när de kommer hem?

Att sen inse att en utbildning inte är

möjlig pga av barn och ekonomi,

det kändes tungt.

Hopplösheten och det urkassa

självförtroendet tog över.

Jag deppade och bölade lite

i ett par dagar.

Sen bestämde jag mig för att ta

tag i saken själv.

Det man inte kan,

kan man lära sig genom böcker

och internet.

Jag började läsa

och kände mig motivierad.

När jag sen fick ett mail,

där man erbjöd mig en

chans

till att jobba hemma....

wow!

Det är som att jämföra mig

med en gammal bil.

Den har varit instängd i ett

garage i evigheter.

Nu har man öppnat dörren,

skjutit ut bilen i  friska luften

och polerat den lite.

Sen kom man förbi och

hällde lite bensin i tanken.

Lagom mycket för att man 

ska komma till nästa mack.

Nu gäller det bara att ta det lugnt

och försiktigt lägga i växlarna,

en efter en

och sen köra.

Även fast man inte vet riktigt

vart vägen leder,

gäller det att inte bli rädd

eller ge upp och stanna.

Nu eller aldrig.

Den här chansen ska jag ta

och

jag fixar det!

Kram

Nya tag!

Fy fan vad bitter jag blev i förra inlägget!

Fast ibland känns det som om man liksom

fastnar och inte kommer vidare.

Bara ligger och ruttnar tills man

krympt ihop till en liten skrutt.

Det är lätt att man känner sig ensam

och utsatt som ett träd mitt ute

i ingenting.

Men jag ÄR ju inte ensam!

Jag kan inte klaga.

Visst känns det jobbigt ibland,

men det finns de som har det värre.

Och även fast det drar en kall

vind över vidderna idag,

vet jag att det snart blir varmare.

Jag vet att 2014 kommer att bli bra

och fullt med positiva upplevelser!

Jag har bestämt det nu.

Och börjar jag klaga och gnälla

kan det hända att min kompis P.

kommer och sparkar mig 

där det gör ont.

Tur att man har vänner med stort V.

Tack för att du finns i mitt liv

och lyfter mig ur gropen när

det behövs!

Kram 

Lite bittert

Snart är det dags att fira in 2014.

Ärligt talat är jag inte i firarstämning.

För mig var 2013 full av jobbiga

och stora förändringar.

En del dörrar lyckades jag stänga,

men jag har en eller annan dörr kvar.

Dessutom stängdes en del dörrar

framför min näsa.

Det gör fortfarande ont

att bli behandlad som luft

eller ha känslan av att man 

har gjort ett "fel".

Samtidigt gör det mig bitter att

se hur andra skördar det

som jag länge har kämpat för.

Men jag ska inte klaga.

Jag har även lärt känna nya människor

som är rena änglar och

stödjer mig när livet känns

orättvist.

Löften ger jag inga,

men jag ska försöka att

lyfta mig själv lite

och kanske komma mina

drömmar lite närmare.

Ett jobb för att kunna försörja mig själv

vore inte dumt.

Självförtroendet har legat i källaren ett tag,

kanske jag kan ta mig upp för trappan

och hittar kraften att satsa...eller ta

sats iallafall.

Om sen barnen klarar nya

skolorna, samt jobb,

kan jag slappna av.

Ja, jag är en riktig hönsmamma!

Ett nytt hem,

med plats för allt och alla,

samt blomrabatter och grönsaksland

och kanske

en hängmatta mellan

ett par äppelträd...

det vore pricken över i:et.

Vad önskar DU dig...?

Önskar er alla

ett gott nytt

2014!!

Kram

Bilderna är tagna i den nyrenoverade hallen.

Före- och efterbilder kommer när vädret

är mer "fotovänligt"

Fjärde advent

Gud vad tiden springer iväg!

Det har varit fullt upp och när jag kommer

hem slänger jag mig i ett hörn och

önskar att sommaren kommit

när jag öppnar ögonen igen.

Dottern har gjort ett tredagars testbesök i en

stödskola. Hon verkade mer avslappnad och

glad än i den nuvarande skolan.

Det är ju en klar skillnad mellan

att dela klassrum med 29 andra elever

eller sitta i en klass med 7 elever.

Jag önskar att alla barn kunde erbjudas

mindre klasser. Det borde vara en

självklarhet.

En av de nya lärarna är min äldste sons

fd lärarinna. En ängel.

Jag kan lämna dottern i nya skolan med

gott samvete.

Fjärde advent har jag tillbringat i köket.

Det har bakats hela dagen.

En del har redan "provsmakats"

och resten är infryst till julafton.

Ute är det mörkt och regnigt

och till julafton räknar man att

det blir 10-15 grader.

Ingen vit jul med andra ord.

Imorgon ska de allra sista inköpen fixas.

Sen vill jag bara ha sovmornar och

massor av lugn och ro.

Ha en fin adventssöndag!

Kram

Hjälp!

Man tycker ibland att jag

är alldeles för öppen och ärlig

i mina blogginlägg.

Idag ska jag ta upp ett ämne

som man inte gärna pratar om

som förälder.

Här tar just nu skolan mycket tid.

Eller rättare sagt olika samtal,

undersökningar och terapier

för att hjälpa min son att klara

av den "normala" skolan.

Alla mina (fyra) barn lider av ADS,

De har problem med att koncentrera sig

och klarar därför inte av att

hänga med i skolans tempo.

Mina stora (numera "vuxna") pojkar,

besökte en särskola.

Den var bra, men jag vet nu att de

efter skolan har problem med

att hitta jobb.

Därför kämpar jag nu för att de yngre ska

kunna besöka en vanlig skola,

med integrerad hjälpundervisning.

Skolsystemet är lite annorlunda här.

Barnen besöker först en "grundskola"

mellan 1:a och 4:e klass.

Sen väljer man om de ska besöka

Hauptschule,

 Realschule

 eller Gymnasium

mellan 5:e och 10:e klass.

Jag formligen hatar detta system,

eftersom man sorterar in barnen

efter hur bra de är i skolan.

Det är inte alls bra om man besöker

Hauptschule...det är den skolan

man besöker när man inte är bra nog

för de andra, typ.

Genomsnittsbarnen besöker Realschule

och bara "duktiga" barn klarar av Gymnasium.

Fast jag vet att även de kämpar som bara den.

Jag tycker att barnen blir "stämplade".

Sorterade i fack.

Du är bra - du är skit.

Jag sitter nu här med en pojke,

vars logiska tänkande ligger över det normala.

Problemet är att han p g a sin ADS inte kan

koncentrera sig bra nog för att utnyttja

sin intelligens.

Hans intelligens är bra nog för

gymnasium.

Hjälplärarinnan kan dock bara

rekommendera särskola!

Hjälp!

Nu har vi börjat ett försök med

medicin och han säger själv

att det hjälper honom.

Idag besökte vi den nya "vanliga" skolan 

(en blandning av alla tre skolformerna).

Sonen var positivt inställd

och vill absolut börja där!!

Jag vore världens gladaste

om han klarade av den skolan.

För hans skull.

Men känslan av att varje

morgon ge honom en tablett

- för att han ska klara av skolan -

är inget jag hunnit vänja mig vid.

Kram

Nej, nej, nej!!!

Jag har inte slutat blogga!!

En bloggvän klagade nyligen i ett inlägg över

att alltfler bloggar lägger ner.

 Även min blogg nämndes.

Men...jag har ju t o m startat ÄNNU EN BLOGG!!

Ni som inte hängt med,

numera finner ni mig även i bloggen

Herr Bennemann och jag

Anledningen till att inläggen inte regnar tätt,

är helt enkelt att jag har fullt upp med att

fixa och dona, att göra ärenden, kvartsamtal,

skjutsa barn till läkare (inget allvarligt), städa,

jobba, renovera....osv.

Och när vädret däremellan är som här...

....klämmer jag in en halvtimmas promenad!

Att tanka energi och sol just nu är viktigare

än att sitta inne vid datorn.

Hösten börjar släppa taget och ge upp,

frost och kyla tar över.

Dags att damma av adventsljusstaken

och plocka fram tomtarna.

Har hittat en affär full med BILLIGA

dekorationssaker - och dit ska jag idag!

Vad gör du idag?

Har du börjat julpynta eller gör du som

jag och väntar till första advent??

Ha en fin vecka!

Kram

Ovanlig skördeplats

Oj, vad jag försvann där ett tag!

Förutom att jag har haft fullt upp med

att klara av de dagliga plikterna,

hann jag klämma in en liten höstlovsresa

till varma Spanien.

Medan jag satt under ett parasoll och

tog en kopp kaffe, upptäckte jag en

man som skördade oliver.

Inget konstigt med det egentligen.

Förutom att...

...han gjorde det...

...mellan apelsinträd och palmer....

...mitt i en rondell!!!

Här hemma i Tyskland är det dags att fixa vinterdäck,

köpa vantar och förbereda sig inför vintern.

Imorgon ska jag dessutom leta julpynt.

Var det verkligen jag som sprang omkring i

kortbyxor och t-shirt för 2 veckor sen....??

Kram

Ny blogg!

När jag startade den här bloggen levde jag

ett annat liv än idag. Därför tycker jag att

det känns rätt att nu starta en ny blogg som

till en början kommer att löpa parallellt med

denna. Ni följer väl med?

Jag packar in bildarkivet och flyttar

till den nya bloggen

Herr Bennemann och jag

Välkomna dit!

Kram

Jag är tillbaka nu

Ja, jag lever fortfarande.

Kanske är det just för att jag har ett LIV

nu, som jag inte har bloggat sedan länge.

För de som undrar:

Ja, det är Herr Bennemann som är anledningen.

(samt en seg internetanslutning)

Jag vet inte hur jag ska kortfatta de senaste

veckorna med ett inlägg.

Kanske det räcker med en mening.

Jag har skrattat.

Det spelar ingen roll om vi tar tag i resterna

av de förra hyresgästerna....

...och gör det till en trevlig hörna.

Vi hittar alltid en grund att dra en vits

och vika oss dubbla av skratt.

Tänk att det faktiskt finns en person som har precis

samma humor som jag! 

Det här är "min" hörna av huset.

Till höger i bild, min dörr samt köksfönster, till vänster den

nysanerade uteplatsen där vi tar oss en kopp kaffe när det

inte är för kallt ute.

Köksfönstret och sensommarens

blommor längst väggen.

Här har hösten tagit över, men jag har inte

tid att sörja över det. Jag och Herr Bennemann

har gjort en hel del utflykter och "projekt" för att

fördriva tiden förgylla tillvaron.

Mer om det i nästa inlägg.

Jag är tillbaka nu!

Kram

Saknad

Aslan...

Muckelchen...Bibi....Blödi....

Kärt barn har mer än ett namn.

För tre veckor sen begavde vi dig.

Det gör fortfarande otroligt ont att skriva om det.

Vi saknar dig.

Mycket.

Jag skulle göra allt för att ha dig här igen.

Jag saknar dig vid femtiden varje morgon där du satt och

väntade tills jag klev upp och gav dig frukost.

Jag saknar de tillfällen när jag inte vaknade vid fem och 

du därför bet mig i näsan.

Med nöje hade jag dammsugit upp allt damm efter din päls.

Fotavtrycken över hela bilen hade inte varit ett problem.

Du hade kunnat ligga i soffan hela kvällen...jag hade tagit en stol.

Det hade inte ens stört mig om du skitit ner badrumsmattan.

Bara du vore här igen.

Du lämnade oss alldeles för tidigt.

En hemsk onödig olycka kostade dig livet.

Älskad och saknad av alla

har du lämnat en tomhet efter dig.

Snälla kom tillbaka....

Kram