Jul på burk

Varje år före jul, lagom till advent, hamnar

jag i en liten svacka.

Det är när jag längtar hem till det svenska

julfirandet - men istället stannar i Tyskland

av ekonomiska-praktiska-jobbtekniska skäl.

Inget julbord här inte.

Vet ni vad minst en tredjedel av tyska folket

äter till julafton?

Kokt korv (ur burk) och potatissallad

(ur plastbytta även det om man inte orkar göra en egen)

Det dröjde ett tag innan jag visste det.

Det var när en granne flyttade in i hus strax

innan jul som hon sade:

"...och till julafton öppnar vi en burk korv,

lite potatissallad till det och sen tar vi det bara lugnt"

Och jag tänkte:

"Men stackars ni...."

Sen läste jag någonstans

att detta är helt normalt!!!

För tyska förhållanden alltså.

Och vad äter de andra?

Jo, de lagar t ex anka.

Kalle Anka, fast på tallriken

istället för i (dum)burken.

Själv ska jag göra en av familjens

älsklingsrätter:

Kalvsroulader med potatis och

vit sås med kålrabbi.

Mmmmmmmm

Vi provad förresten den där tyska

varianten med korv och potatissallad

ett år, där vi ville vara lite bekväma.

En gång och aldrig mer!!!!

Vad äter ni på julafton?

Kram

Lite degig dag

Idag har jag stått nästan hela dagen i köket

och bakat lussebullar i olika former och varianter.

Förutom de normala har jag även gjort ett

par med mandelmassa-apelsinfyllning.

Dessutom blev det ett par med kanelbullefyllning

eftersom man saknade kanelbullar vid förra

bakningen...

Tur för mig att jag har mycket arbetsyta i mitt

kök. Men till slut blev det lite trångt med alla

bullfulla plåtar som låg på jäsning.

"Nej, nu får vi börja grädda dem i ugnen,

jag har snart ingen plats mer i köket"

menade jag.

Yngste sonen svarade snabbt:

"Men vi kan nalla av av degen...så

har du plats!"

 

Nänä, inget nallande här inte.

(förutom degklumpen han åt i smyg)

Jag passade på att göra dubbelt recept

och har nu fryst in det mesta i hopp om

att det ska räcka till julen....

Ha en skön adventssöndag!

Kram 

Vi komma och vi stanna?

I förra inlägget använde jag ordet

"Pepparkaksgubbar" när jag beskrev

försäljarna av svenska souvenierer.

Innan någon tror något annat,

vill jag bara förklara att detta naturligtvis

var ironiskt uttryckt - pga den diskussion

som numera belastar Sverige.

Pepparkaksgubbar eller inte.

Jag har varken som barn eller vuxen  förknippat

pepparkaksgubbar med människor med annan

hudfärg än min. Peppargubbar är dessutom inget

negativt. De är goda och omtyckta av svenska folket

Inte är det väl då som utlänning negativ att - om man

nu mot förmodan skulle bli det - förknippas med 

pepparkakor?

Eftersom jag själv är utlänning i ett annat land

 kan jag säga som så:

När jag kommer till ett nytt land, lär jag mig

deras språk, följer deras lagar och accepterar

deras gamla traditioner.

Men samtidigt försöker jag att behålla

mitt eget språk, sköta mig och inte vara

våldsam och kriminell i ett land som jag har

möjlighet att leva i - och jag vårdar

mina egna traditioner i mitt hem.

Så i helgen ska jag baka både lussebullar

och pepparkakor!

Kram

OBS! Bilden är tagen ur internet 

Lite skitsnack

Jag måste säga att jag är lite förvånad över era

reaktioner i förra inlägget.

Tycker ni verkligen att svenskar är sura och trista?

Men kom ner till Tyskland och träffa lite stressade

och frustrerade tyskar som höjer rösten lite

när allt inte funkar som det ska på omedelbumsen.

Något som förvånade mig väldigt medan jag

besökte Stockholms 398 souvenirbutiker,

var att inhavarna av dessa alla var pepparkakor

starkt pigmenterade män, som spelade musik

från andra delar av världen.

I en hörde jag  tex bosnisk musik strömma

ur högtalarna. Jag har mina svärföräldrar där,

så det var välkända toner.

I en annan blev musikvalet lite för mycket

för mina känsliga trumhinnor och jag 

lämnade butiken snabbare än jag kommit

in i den. Det var i den butiken jag insåg att

inte en enda svensk sålde svenska souvenierer.

Varför?

När jag och Fru Venus stod med dottern i just

en sådan butik, började dottern plötsligt hoppa

lite oroligt bredvid mig och sade nervöst:

"Jag måste på toa!"

Ni som har barn vet att, när de hoppar lite

nervöst betyder det NU!!!

Så var även fallet och jag frågade mannen

i kassan om de kanske hade en toalett?

"Neeej..." började han och pekade sen ut

till höger på gatan utanför och fortsatte:

"...men om du fortsätter på den här gatan

ungefär 400 meter...."

400 meter???

Inte tusan skulle vi hinna med ett halvt

maratonlopp med ett barn som redan hoppar!!

"Det är lilla tjejen som ska gå..."

försökte vi lite bedjande

"Ok, men gå in i lagret. Där är en toalett.

Den är inte fin....gammal och så...."

sade försäljaren och skämdes lite.

Men vi var tacksamma över att

överhuvudtaget få låna en toalett.

Det var verkligen nödfall....

Där kommer jag även in till en av

kommentarerna i förra inlägget, där

Margareta undrade:

"Men vad tycker du om våra toaletter?"

Margareta, det är svårt att svara på den 

frågan, eftersom jag inte har sett dina toaletter...

Fast de andra i Stockholm/Sverige skulle

faktiskt kunna vara lite roligare.

Där är nog faktiskt Tyskland lite före.

Bara som exempel kan jag säga att t ex 

Kölns station har granit och automatiska 

vattenkranar på sina toaletter.

De flesta bensinmackar på längst Autobahn

har väldigt vårdade och helautomatiska toaletter.

Det är bara att vifta framför sensorerna för

spolning, vatten och pappershanddukar.

Det enda man behöver göra själv är att trycka....

upp dörren.

Ha en skön helg!

Kram

Svenskar är ABSOLUT

Man brukar ju lära sig en massa nytt under varje resa man gör.

Upptäcka saker man aldrig tänkt på innan

eller inse att vissar fördomar inte alls stämmer.

Vad jag insåg under min Sverigevistelse var att:

Svenskar är ABSOLUT....

...heltrevliga, vänliga, hjälpsamma, roliga, 

humorfulla, varma och gästvänliga.

Absolut inte så kalla och inåtvända som alla tror att det svenska

folket är till sättet. Jag har sällan blivit så vänligt bemött som hos

de svenska kassörskorna, 

biljettförsäljarna, 

busschaufförerna

(även om han pratade som valium i upplösningsfasen), 

tanten i tunnelbanan som lät dottern åka gratis,

 gubbarna på gatan som skrattandes

pekade vägen till det som jag hade framför näsan, 

killen som satt och sjöng i tunnelbanan 

och tjejen som dansade till, 

killen i hotellreceptionen som fixade gratis äpplen och chips,

killen på McDonalds som öppnade handikapptoan gratis

så att dottern inte skulle behöva gå själv, 

 bloggvänner, kusiner, föräldrar, brorsan samt övrig släktingar.

Ni förgyllde alla min Sverigeresa och ni är ABSOLUT BÄST!

Kram

Sova på hotell

Efter lördagens födelsedagsfirande gick vi hem

genom stan. Vi tjejer passade även på att äta

lite innan läggdags och köpte en korv med

bröd passade även på att bjuda min pappa på

kvällsmat, eftersom han fixade sovplats till oss.

Det var lite konstigt att ta in på hotell, där man

så ofta som barn kört förbi. Jag visste fortfarande

var Buttericks hade legat. Där låg nu en begravnings-

firma. Snacka om kontraster i lokalerna.

Tvärs över gatan låg en vacker kontorsbyggnad,

där min mamma faktiskt jobbade när jag var liten.

Det är sällan man ser röda tak där jag bor, så

jag blev lite turist igen.

Att bo på hotell är något vi bara gjort en gång innan med barnen,

men dottern förevigade möjligheten att ligga i sängen och se på

tv samtidigt.

När dottern var nästan två och yngste sonen tre, bodde vi på

hotell för första gången med barnen. Yngste sonen gick runt i rummet

och kollade sen undrade han:

"Var är köket?"

Att bo på hotell är ju absolut en lyxgrej för en hemmafru som mig.

Tänk att sätta sig vid ett dukat frukostbord och sen bara lämna

disken till någon annan.

Inte tusan behöver jag något kök!

Jag upptäckte även att mina pojkar därhemma tror att de bor

på Hotel (Mamma).

Den här skylten hade lika gärna kunnat hänga hemma hos oss.

Handduk på golvet

betyder att du vill ha byte

Nu vet jag varför ni alltid slänger  handdukarna  på golvet

 - era bortskämda jävlar!!

Nackdelen med hotellet:

Jag var tvungen att checka ut nästa morgon...

Kram

Turist hemma

Lördag lunch anlände jag och dottern till Eskilstuna station.

I Eskilstuna föddes jag och tillbringade min barndom.

Pappa mötte upp och sen tog vi en promenad genom stan till

lokalen där vi skulle fira farmors 90-årsdag.

Det gav mig möjlighet att leka lite turist "hemma" och njuta

av den gamla vackra delen av Eskilstuna. 

Det konstiga med att träffa sina släktingar efter fem år, är att det

nästan känns som om det var igår man klev ut genom dörren

och nu kommer tillbaka igen. 

Farmor - som blev överraskad - blev lite våt i ögonen när hon

såg att vi alla kommit (delvis) långväga för att fira med henne.

Min ena farbror och hans familj hade fixat ihop en buffet.

Bland annat fanns det köttbullar till barnen.

Jag tyckte att jag ju faktiskt är barn och barnbarn i detta 

sammanhang och provade ett par.

"Mmmmm" vad goda de var.

När jag sen gick till buffén för att sno till mig fler hämta påfyllning,

stod min farbror just vid bordet.

"Köttbullarna är jättegoda! Är det du som har gjort dem?!" undrade jag

Min farbror fnissade till lite och sade:

"Nej, de är köpta. Vi hade tänkt göra egna, men tiden räckte inte till"

"Oj, vad synd" tyckte jag "annars hade jag gärna haft receptet"

*och retade mit otroligt på att jag hade blivit lurad*

Dottern lärde min kusin och hennes sambo lite tyska

och de lärde henne ett par ord svenska.

Och sjöng gjorde de tillsammans.

Innan farmor försvann hem, vågade dottern sjunga

"Ja, må hon leva" på tyska - näsan själv.

Nu hoppas jag att det inte dröjer fem år till innan 

jag kommer till Eskilstuna igen.

Kanske bästa kompisen P. även behagar att inte 

åka till Indien just den helgen jag då kommer.... ;)))

Ha en fin vecka!

Kram

Gamla stan med Fru Venus

På fredagsmorgonen begav jag mig med dottern

till Centralen, där vi mötte upp Fru Venus som

kommit ända från åland för att träffa mig i Stockholm.

Jag visste inte hur hon skulle se ut. Av hennes 

egna beskrivningar i bloggen att döma, skulle

det i stort sett komma ett hårigt monster.

Men jag kan lugna er med att det är en mjuk

och fin kvinna med en lugn och harmonisk aura.

Men det stämmer  att hon går med bara ben

och sommarskor även i slutet av november!

Röda naturligtvis....

Och tålamod det hade hon - med min kära

lilla dotter som behagade börja gnälla om hur 

trött, hungrig och uttråkad hon var - redan

efter tio minuter med oss.

Vid enstaka tillfällen glömde dottern dock bort

hur jobbigt det var -som när hon plötsligt

träffade på tomten. Samtalet måste ha varit

givande - av hennes belåtna leende att döma.

Tålamod hade hon även med mig, eftersom

jag i varje gathörn var tvungen att stå och

pilla på Mr. Canon. 

Att hitta estniska skolan var kul, eftersom jag

har estniska rötter.

Direkt efter det gick vi förbi Tyska kyrkan,

så det blev en liten blandning av dåtid, nutid

och framtid. Estland, Sverige och Tyskland

på ett och samma ställe.

Men säg ärligt nu.

Kan man....

...annat än...

....förälska sig....

...i denna underbart vackra stad??

Tack Fru Venus för vår dag i Stockholm!

♥

Kram 

Sömnlös i Stockholm

Efter den trevliga bloggträffen under torsdags-

eftermiddagen, blev jag och dottern skjutsad

till Söder, där min kusin bor.

"Ditt namn står på dörren"

hade min kusin förklarat för mig innan jag lämnade

Tyskland. Och tamejtusan, det gjorde det.

Det var ju nästan som att komma hem!

Ska man våldgästa en kusin som man inte sett

på 15 år, så ska man välja rätt dag tyckte jag

och valde hennes 30-årsdag.

Vi kände oss genast som hemma.

Först redde hennes 3-årige son och min

dotter ut de olka släktförhållandena och vem 

som som pratade vilket språk.

Ni skulle förundras om ni visste hur bra barn

kan kommunicera på två olika språk genom

en toadörr.

Dottern var på toa och sade något till lillkillen på tyska

 och han satt utanför och konstaterade helt självklart:

"Jamen ok, då säger vi det då"

Varför krånglar vi vuxna alltid till det, när

det är så himla enkelt?

Även fast vi hade förmånen att sova i ett eget

rum, blev natten svår. Alla intryck från resan

och bloggmötet snurrade runt i huvudet.

Dessutom var det så fruktansvärt ljust.

Hemma på landet har vi ingen egen gatulampa

och den som lyser från granngatan släcks före midnatt.

 I Stockholm däremot verkade

det som om man inte kunde ha det ljust nog.

Sovrummet lystes upp av lamporna från den stora

kontorsbyggnaden bredvid. Jag tvivlade på att en

 tredjedel av  personalen  jobbar dygnet runt och

 konstaterade att man i Stockholm har för

mycket pengar och därför slösar med elen.

Sen tillkom alla de människor som var tvungna

att berätta sin livs histora på vägen hem - och

det med klar och tydlig röst direkt under mitt

fönster. Eller bilar som körde förbi med dunka-dunka

från en stereoanläggning som antagligen var 

dyrare än bilen själv.

Herregud, om det kommer EN bil körandes

utanför vårt hus mitt i natten, flyger vi nästan

ur sängen för att se vem tusan det är som kommer.

I Stockholm kan man ju bli ståendes i fönstret

hela natten om man skulle vara nyfiken på det.

Inte konstigt att jag bara sov fyra timmar den natten.

Ingen bra förutsättning när man har en heldag

i stora staden framför sig,  tillsammans med Fru Venus....

Tack kära kusin med familj, för kost och logi!

Kram

Bloggträff

Efter en trekvarts bussfärd började vi nu närma oss Stockholms

Central. Jag visste inte med vilket fordon Pockhethexan skulle komma,

så jag höll utkik efter deras husbil. Men icke. När vi klev av bussen

såg vi varken Pockethexor eller husbilar.

Eftersom det duggregnade lite, gick vi in på stationen för att leta.

Jag hann inte ens komma in genom svängdörren förrän jag såg

henne.....och var hittar man en Pockethexa om inte....

ståendes i en Pocketshop!

Vi fann varann direkt och det var som att se gamla vänner igen.

Pockethexan och hennes Oumberlige make har följt mig nästan

sen början av min "bloggkarriär" och de var lika naturliga och

 trevliga som jag hade föreställt mig.

Efter en kort presentationsdialog säger Oumberlige Peter

plötsligt: 

"Man hör faktiskt en lätt tysk brytning när du pratar"

"VA!?!" utropade jag och kände hur jag ville döööö.

Där kommer jag som nån slags Silvia-kopia och pråtar svenskat med

akzenten!! Och i Tyska landet pråtar jag tyskat med svenska prytningen. 

Finns det något jag pratar utan brytning?

Scheiße.

"Peter, ge mig 1-2 timmar så ska du se att Eskilstuna-gnället

kommer tillbaka" sade jag under stor koncentration för att få

till det så svenskt som möjligt.

Eftersom dottern och jag började bli hungriga, körde vi till

deras favvo-pizzeria på Söder.

"Inte världens snyggaste ställe, men man blir inte magsjuk här iallafall"

menade Peter medan han hjälpte Pockethexan ur VW-bussen.

Ok, inredningen var väl mer än spartansk och jag erkänner att jag

som turist hade gått förbi den pizzerian. Men stämningen där var 

väldigt familjär och lättsam. Dessutom åt jag nog den godaste

kycklingsalladen som jag någonsing har ätit. Ok, erkänner att jag

sällan äter kycklingsallad, men det hade nog varit den godaste om 

jag nu hade ätit många kycklingsallader under åren.

Magsjuk blev jag inte heller.

Pockethexan och Oumberlige Peter

Efter det blev det en fika och en runda i Gamla stan.

Inklusive en liten historielektion och små intressanta

detaljer i Stockholms arkitektur. Samt lite fönstershopping.

Pockethexan, som är smärtpatient, hade mer eller mindre pumpat 

sig full med smärtmedel för att klara av att "bara" ha kryckor med sig.

Tabletterna kanske även förklarar varför hon var på så bra humör....

Skämt åsido. Jag beundrar Pockethexan för hennes styrka och 

nu fick jag även se varför maken Peter är "oumberlig".

Att ta sig fram med "Kryckan" (som han kärleksfullt kallar sin hustru)

kan tänkas vara omständigt. Men med Peters hjälp flöt allt på utan problem.

Nästan som "hemma i Tyskland"

Tyvärr sprang tiden iväg alldeles för snabbt och 

vi var tvungna att skiljas åt - för första men inte

för sista gången. 

Tack för en trevlig eftermiddag!

Kram

Ankomst i Sverige

Efter närmare två timmars flyg i strålande solsken, började vi sakta

gå ner mot landning. 

"När flyger vi genom molnen?" undrade dottern

"Snart" svarade jag

och efter en stund dök vi ner i den gråvita massan.

"När kommer vi ut genom molnen?" undrade dottern sen.

"Snart" svarade jag

.....

"Hur länge till?"

"Snart"

....

"Alldeles strax har vi flugit genom molnen, lilla gumman"

sade jag och kände hur jag själv började bli lite otålig.

....

"Snart....*harkel*...alldeles strax"

"NU" ropade jag sen så högt att säkerligen kaptenen även hörde det.

Tre sekunder senare landade vi i ett vått och dimmigt Sverige.

Ingen rolig syn med tanke på att det hade varit blå himmel och 

strålande solsken hemma i Tyskland.

Men jag svalde ner min besvikelse över vädret och koncentrerade

mig på nästa uppgift:

Att ta flygbussen in till Stockholm City.

Ingen svår uppgift om man har ett kreditkort med sig och kunde

köpa biljetten i en av de automater som stod i ankomsthallen.

Jag är nog en av de få personer som föredrar att betala med

kontanter och inte ens äger ett kreditkort. Det tyska betalkort

jag har, hade jag lämnat hos maken...

För en liten stund fick jag panik.

Som tur var hade flygplatsen en manuell biljettförsäljning och jag

beställde en enkel biljett av killen bakom disken.

"Lilltjejen åker gratis på din biljett. Det blir 99 kronor då"

 upplyste han mig om

Jag grävde fram två femtiolappar ur plånboken och sträckte fram 

dem mot killen.

"Ähm...det där är Euro" sade han.

Jag sänkte blicken mot min hand och insåg mitt misstag.

Nåja, färgen var ju nästan detsamma, tänkte jag och grävde fram

ett par svenska sedlar från förra semestern.

Med biljetten i handen rusade vi ut mot busshållplatsen för

att se hur bussen just körde iväg.

Meeeeen, i samma minut kom nästa buss inkörandes!!!

Tio minuter senare lämnade vi Arlanda och fick en

likadan välkomshälsning av busschauffören som på planet:

*med täppt näsa*

"Mina damer och herrar, välkomna till Flygbussarna. Färden

in mot Stockholm City kommer att ta cirka 45 minuter. Jag ber

er lägga märke till att säkerhetsbältet ska spännas fast och önskar

er en trevlig resa.

Han hade nog tagit en kurs i "prata-som-en-flygvärdinna".

Med biverkningen att han hade en röst som hade samma

effekt som en valium.

Jag väntade nästan på att en flygvärdinna skulle hoppa fram 

och visa oss var nödutgångarna fanns.

Nu var vi på väg!

Inne vid centralen väntade Pockethexan och hennes oumberlige make....

Ha en skön helg!

Kram