Gamla stan med Fru Venus

På fredagsmorgonen begav jag mig med dottern

till Centralen, där vi mötte upp Fru Venus som

kommit ända från åland för att träffa mig i Stockholm.

Jag visste inte hur hon skulle se ut. Av hennes 

egna beskrivningar i bloggen att döma, skulle

det i stort sett komma ett hårigt monster.

Men jag kan lugna er med att det är en mjuk

och fin kvinna med en lugn och harmonisk aura.

Men det stämmer  att hon går med bara ben

och sommarskor även i slutet av november!

Röda naturligtvis....

Och tålamod det hade hon - med min kära

lilla dotter som behagade börja gnälla om hur 

trött, hungrig och uttråkad hon var - redan

efter tio minuter med oss.

Vid enstaka tillfällen glömde dottern dock bort

hur jobbigt det var -som när hon plötsligt

träffade på tomten. Samtalet måste ha varit

givande - av hennes belåtna leende att döma.

Tålamod hade hon även med mig, eftersom

jag i varje gathörn var tvungen att stå och

pilla på Mr. Canon. 

Att hitta estniska skolan var kul, eftersom jag

har estniska rötter.

Direkt efter det gick vi förbi Tyska kyrkan,

så det blev en liten blandning av dåtid, nutid

och framtid. Estland, Sverige och Tyskland

på ett och samma ställe.

Men säg ärligt nu.

Kan man....

...annat än...

....förälska sig....

...i denna underbart vackra stad??

Tack Fru Venus för vår dag i Stockholm!

♥

Kram 

Sömnlös i Stockholm

Efter den trevliga bloggträffen under torsdags-

eftermiddagen, blev jag och dottern skjutsad

till Söder, där min kusin bor.

"Ditt namn står på dörren"

hade min kusin förklarat för mig innan jag lämnade

Tyskland. Och tamejtusan, det gjorde det.

Det var ju nästan som att komma hem!

Ska man våldgästa en kusin som man inte sett

på 15 år, så ska man välja rätt dag tyckte jag

och valde hennes 30-årsdag.

Vi kände oss genast som hemma.

Först redde hennes 3-årige son och min

dotter ut de olka släktförhållandena och vem 

som som pratade vilket språk.

Ni skulle förundras om ni visste hur bra barn

kan kommunicera på två olika språk genom

en toadörr.

Dottern var på toa och sade något till lillkillen på tyska

 och han satt utanför och konstaterade helt självklart:

"Jamen ok, då säger vi det då"

Varför krånglar vi vuxna alltid till det, när

det är så himla enkelt?

Även fast vi hade förmånen att sova i ett eget

rum, blev natten svår. Alla intryck från resan

och bloggmötet snurrade runt i huvudet.

Dessutom var det så fruktansvärt ljust.

Hemma på landet har vi ingen egen gatulampa

och den som lyser från granngatan släcks före midnatt.

 I Stockholm däremot verkade

det som om man inte kunde ha det ljust nog.

Sovrummet lystes upp av lamporna från den stora

kontorsbyggnaden bredvid. Jag tvivlade på att en

 tredjedel av  personalen  jobbar dygnet runt och

 konstaterade att man i Stockholm har för

mycket pengar och därför slösar med elen.

Sen tillkom alla de människor som var tvungna

att berätta sin livs histora på vägen hem - och

det med klar och tydlig röst direkt under mitt

fönster. Eller bilar som körde förbi med dunka-dunka

från en stereoanläggning som antagligen var 

dyrare än bilen själv.

Herregud, om det kommer EN bil körandes

utanför vårt hus mitt i natten, flyger vi nästan

ur sängen för att se vem tusan det är som kommer.

I Stockholm kan man ju bli ståendes i fönstret

hela natten om man skulle vara nyfiken på det.

Inte konstigt att jag bara sov fyra timmar den natten.

Ingen bra förutsättning när man har en heldag

i stora staden framför sig,  tillsammans med Fru Venus....

Tack kära kusin med familj, för kost och logi!

Kram

Bloggträff

Efter en trekvarts bussfärd började vi nu närma oss Stockholms

Central. Jag visste inte med vilket fordon Pockhethexan skulle komma,

så jag höll utkik efter deras husbil. Men icke. När vi klev av bussen

såg vi varken Pockethexor eller husbilar.

Eftersom det duggregnade lite, gick vi in på stationen för att leta.

Jag hann inte ens komma in genom svängdörren förrän jag såg

henne.....och var hittar man en Pockethexa om inte....

ståendes i en Pocketshop!

Vi fann varann direkt och det var som att se gamla vänner igen.

Pockethexan och hennes Oumberlige make har följt mig nästan

sen början av min "bloggkarriär" och de var lika naturliga och

 trevliga som jag hade föreställt mig.

Efter en kort presentationsdialog säger Oumberlige Peter

plötsligt: 

"Man hör faktiskt en lätt tysk brytning när du pratar"

"VA!?!" utropade jag och kände hur jag ville döööö.

Där kommer jag som nån slags Silvia-kopia och pråtar svenskat med

akzenten!! Och i Tyska landet pråtar jag tyskat med svenska prytningen. 

Finns det något jag pratar utan brytning?

Scheiße.

"Peter, ge mig 1-2 timmar så ska du se att Eskilstuna-gnället

kommer tillbaka" sade jag under stor koncentration för att få

till det så svenskt som möjligt.

Eftersom dottern och jag började bli hungriga, körde vi till

deras favvo-pizzeria på Söder.

"Inte världens snyggaste ställe, men man blir inte magsjuk här iallafall"

menade Peter medan han hjälpte Pockethexan ur VW-bussen.

Ok, inredningen var väl mer än spartansk och jag erkänner att jag

som turist hade gått förbi den pizzerian. Men stämningen där var 

väldigt familjär och lättsam. Dessutom åt jag nog den godaste

kycklingsalladen som jag någonsing har ätit. Ok, erkänner att jag

sällan äter kycklingsallad, men det hade nog varit den godaste om 

jag nu hade ätit många kycklingsallader under åren.

Magsjuk blev jag inte heller.

Pockethexan och Oumberlige Peter

Efter det blev det en fika och en runda i Gamla stan.

Inklusive en liten historielektion och små intressanta

detaljer i Stockholms arkitektur. Samt lite fönstershopping.

Pockethexan, som är smärtpatient, hade mer eller mindre pumpat 

sig full med smärtmedel för att klara av att "bara" ha kryckor med sig.

Tabletterna kanske även förklarar varför hon var på så bra humör....

Skämt åsido. Jag beundrar Pockethexan för hennes styrka och 

nu fick jag även se varför maken Peter är "oumberlig".

Att ta sig fram med "Kryckan" (som han kärleksfullt kallar sin hustru)

kan tänkas vara omständigt. Men med Peters hjälp flöt allt på utan problem.

Nästan som "hemma i Tyskland"

Tyvärr sprang tiden iväg alldeles för snabbt och 

vi var tvungna att skiljas åt - för första men inte

för sista gången. 

Tack för en trevlig eftermiddag!

Kram

Ankomst i Sverige

Efter närmare två timmars flyg i strålande solsken, började vi sakta

gå ner mot landning. 

"När flyger vi genom molnen?" undrade dottern

"Snart" svarade jag

och efter en stund dök vi ner i den gråvita massan.

"När kommer vi ut genom molnen?" undrade dottern sen.

"Snart" svarade jag

.....

"Hur länge till?"

"Snart"

....

"Alldeles strax har vi flugit genom molnen, lilla gumman"

sade jag och kände hur jag själv började bli lite otålig.

....

"Snart....*harkel*...alldeles strax"

"NU" ropade jag sen så högt att säkerligen kaptenen även hörde det.

Tre sekunder senare landade vi i ett vått och dimmigt Sverige.

Ingen rolig syn med tanke på att det hade varit blå himmel och 

strålande solsken hemma i Tyskland.

Men jag svalde ner min besvikelse över vädret och koncentrerade

mig på nästa uppgift:

Att ta flygbussen in till Stockholm City.

Ingen svår uppgift om man har ett kreditkort med sig och kunde

köpa biljetten i en av de automater som stod i ankomsthallen.

Jag är nog en av de få personer som föredrar att betala med

kontanter och inte ens äger ett kreditkort. Det tyska betalkort

jag har, hade jag lämnat hos maken...

För en liten stund fick jag panik.

Som tur var hade flygplatsen en manuell biljettförsäljning och jag

beställde en enkel biljett av killen bakom disken.

"Lilltjejen åker gratis på din biljett. Det blir 99 kronor då"

 upplyste han mig om

Jag grävde fram två femtiolappar ur plånboken och sträckte fram 

dem mot killen.

"Ähm...det där är Euro" sade han.

Jag sänkte blicken mot min hand och insåg mitt misstag.

Nåja, färgen var ju nästan detsamma, tänkte jag och grävde fram

ett par svenska sedlar från förra semestern.

Med biljetten i handen rusade vi ut mot busshållplatsen för

att se hur bussen just körde iväg.

Meeeeen, i samma minut kom nästa buss inkörandes!!!

Tio minuter senare lämnade vi Arlanda och fick en

likadan välkomshälsning av busschauffören som på planet:

*med täppt näsa*

"Mina damer och herrar, välkomna till Flygbussarna. Färden

in mot Stockholm City kommer att ta cirka 45 minuter. Jag ber

er lägga märke till att säkerhetsbältet ska spännas fast och önskar

er en trevlig resa.

Han hade nog tagit en kurs i "prata-som-en-flygvärdinna".

Med biverkningen att han hade en röst som hade samma

effekt som en valium.

Jag väntade nästan på att en flygvärdinna skulle hoppa fram 

och visa oss var nödutgångarna fanns.

Nu var vi på väg!

Inne vid centralen väntade Pockethexan och hennes oumberlige make....

Ha en skön helg!

Kram

Jag är osäker!

Det gäller att vara ute i god tid, tänkte jag

och hade inte ens hunnit kliva på planet när

maken ringde och meddelade att han var

hemma igen.

Det tog en liten stund innan jag hade hunnit

lokalisera mig i den enorma flyghallen, lämnat

ifrån mig bagaget och checkat in...läget.

Till slut hamnade vi vid säkerhetskontrollen.

Varför känner man sig som en brottsling

när man går genom pipmojängen vid säkerhetskontrollen?

Vi var tvungna att ta av oss allt som var långärmat,

samt sjal och väska. Säkerhetsmannen hade dock 

vänligheten att låta mig behålla min tunika på 

FAST den var långärmad.

Tack för det!

Jag hade ett par leggings utan fickor,

inga smycken (förutom ringen som jag hoppas

är äkta guld....) och var helsäker på att kunna

gå igenom utan problem. Alla andra kunde det.

Men hos mig PEP det!!!

Sen fick jag ta av mig ännu mer,

fast bara stövlarna.

Men ursäkta, inte visste jag att jag inte får

medföra knivar, saxar, pistoler och dynamit

i mina stövar - som är så trånga redan att

jag knappt får upp dragkedjan.

Naturligtvis är jag en efterlyst brottsling

som har med sig sin 8-åriga dotter på planet!

Eller så bär jag billigt gjorda stövlar.

F-n ta Deichmann!

Vattenflaskan med kvarvarande 19 ml vatten

fick jag lämna i soptunnan.

Istället blev vi på planet erbjudna att köpa dricka

"till en liten peng"

Jag drog på stort och bjöd dottern på en 

apelsinsaft. Jag undrar nu bara hur mycket

"svindyrt" hade varit - efter som SAS tycker

att "en liten peng" är 

6 Euro 

för två ynka safter - som dessutom smakade 

sk....urrilt.

Men med tanke på att SAS hotade med att

gå i konkurs bara ett par dagar innan min avfärd,

fick jag väl vara glad för att nu kunna bidra till

att deras ekonomiska situation förbättras lite.

Jag sköljde ner min irritation med saften

och var glad över att allt hade gått så bra hittills...

Fortsättning följer.

Kram

Jag har nu minskat bilderna till 800 pixel och hoppas att det funkar nu med bloggandet!

Sluta eller börja om?

Glad i hågen kom jag hem med både bilder

och textmaterial från min lilla Sverigetripp.

Nu kan jag plötsligt inte ladda ner bilder,

eftersom jag tydligen fyllt mitt bildarkiv till 100%.

Samtidigt hör jag från andra att de har samma

problem.

Är det inte konstigt att detta drabbar så

många samtidigt?

Nu ska jag fundera på om det blir

en ny blogg under nytt namn eller om

jag helt enkelt slutar blogga.

:-(

Kram

Mer tips till jul...

Tack för allt stöd, vad gäller förra inlägget.

Nu kan ju maken inte annat än att fatta piken.

Ni är bäst!

"Läser han din blogg?" undrade någon.

Jag vet inte om han kanske smygläser den ibland, men jag ska 

nog följa tipset och "av en slump" öppna smyckesinlägget på hans

laptop. För lite svenska kan han ju. Om inte kan han ju kolla på bilderna.

Bredvid smyckesutställningen stod en annan kreativ kvinna och visade

upp saker hon hade sytt. Allt från väskor till....

"Oj, vilken käck liten klänning i 20-talsstil"

sade jag och började nästan dansa lite framför

dockan. Hade man haft ett par kilo mindre och

varit lite mer rörlig i lederna, hade det varit en

perfekt dansklänning, tänkte jag 

"Det är ingen klänning, det är ett förkläde..."

upplyste hon mig om.

"...jag tycker att man kan vara fin även i köket"

Vad rätt hon har!

Alltså maken, vill du ha en snygg fruga i köket....

Kram

Smyckesutställning

Under söndagen gjorde jag en liten utflykt med

dottern till en smyckesutställning som jag hade

blivit inbjuden till. 

Det är en kvinna jag känner som gör smycken 

själv av bland annat pärlor och koraller i

 olika färger och former.

Jag slutade bära både smycken och klocka när

barnen var små. Men nu är de större och har

egentligen ingen anledning att dra sönder örhängen

och halsband. Dessutom har jag hittat någon

som gör vackra smycken som även jag faller för.

Nu vet jag varför maken valde att stanna hemma

och "plocka undan lite i garaget".....

Kära make....

...det är...

....snart julafton.....

Kram

Smycken: Petra Beyer

Förvirrad och lycklig

Hur gör man två lågstadiebarn lyckliga?

Man lovar att åka till badhuset efter skolan, tillsammans

med kompisen P och hans mamma.

Därför gick mina barn gärna till skolan idag.

Men under förmiddag ringde plötsligt telefonen.

Jag såg att det var skolans telefonnummer på displayen.

Ojoj, nu är någon magsjuk, tänkte jag.

Hundar kan man göra lyckliga med en promenad

Det är 10-åringen som ringer.

"Mamma?"

 "Jaaa..." *vem annars*

"Mamma...jag är lite förvirrad...."
*ok, då är vi två*

"......vem ska hämta mig efter skolan?"

"Jag!"

"Och vem hämtar P?"

"Jag hämtar er och P:s mamma hämtar P, sen kör

vi tillsammans till badhuset"

"Ok" säger 10-åringen lättad

"Hej så länge" säger jag och vill avsluta samtalet

"Ja, hej....och mamma...glöm inte att packa

ner våra badsaker!"

Snacka om förglädje!

Kram

Slut på bloggtorkan?

 Snacka om bloggtorka!

Men man hinner även med en hel del under tiden

Som t ex ett litet födelsedagsfirande för yngste

sonen som blev hela 10 år.

Så nu tycker han att han kan vara uppe hur länge som helst på kvällen

eftersom han faktiskt är 10!!

Eftersom maken hade ledigt i en hel vecka, hotade jag med sexstrejk

motiverade jag honom till att hänga upp gardinstängerna som jag köpte

 på ikea för massor av veckor sen nyligen.

Fyjäklar vad snabbt han fick upp dem! ;))

Nu hoppas vi bara på att snart kunna köpa nya soffor, för att bli av

med den intensiva 90-talslooken i svart.

Sen tyckte maken att vi kanske skulle ta och köpa ett par gardiner

till matplatsen också....

Till vänster - Mr. Berdux!

Eftersom dimman både ute och i mitt huvud så sakteliga börjar lätta,

ska jag denna vecka försöka komma igång med att slipa av och måla

om diverse möbler. Bland annat brudkistan på bilden.

Idag var jag inne i stan på "Erikshjälpen" och sprang då på en

hylla som jag letat efter i 2-3 år. Tillsammans med tre böcker

betalade jag endast 5 Euro för hela kalaset!

Jag kommer naturligtvis att bli vit.

Jag tror att det är ett bra tecken...

Ha en skön vecka!

Kram

Seg svacka

Usch vad segt allt känns!

Jag har hamnat i en riktig svacka.

Inte konstigt kanske, när det här är vad man möts av varje dag...

Ok, det här var inne i Köln för nån vecka sen,

där jag drog på mig en liten förkylning.

Men hemma på landet är det inte mycket bättre.

En aning grönare kanske - om man nu kan urskilja något

mellan dimma och regn.

Det enda roliga och färgglada jag upptäckte inne i Köln var

den här trappan inne på stationen.

Förstora bilden!!

Det är rätt taskigt att locka trötta och höstdeppiga

pendlare med den här reklamen tycker jag.

Anledningen till att trappan var så tom, var

antagligen att alla stod i kö vid kiosken för att

köpa choklad....

Själv hoppas jag att solen snart kommer tillbaka,

så att jag kommer ur min vill-gå-i-ide-feeling.

Ha en fortsatt skön vecka!

*zzzzzzzzzzzz*